En insändare i-Posttidningen för den 22
April har af professor Hagbergs tal på Eu-!
genia-dagen 1852 tagit sig anledning att före-
spå den närvarande europeiska kulturens un-
dergång genom en ny folkvandring af kos-
sacker, eller kanske steppens söner, i all-
mänhet, i fall kossackerna ej skulle vara nog
talrika att ensamma öfversvämma hela Europa.
En sådan spådom är hemsk och borde, vara
så mycket hemskate ju mer man tror derpå;
så tyckes det, men insändaren — han är ej
ledsen för det; han har med särskild glädje
och uppmärksamhet genomläst denna afdel-l!
ning) af professorns tal; han finner sig i sitt:
och Europas förestående öde; och vi vilja ejl:
störa honom i hans särskilda glädje.. Ejl
heller vilja vi disputera sjelfva spådomen ih
allmänhet; vi sutto ej med i Försynens råd-l
slag och kunna ej se in i framtiden. Att den)
närvarande generationen, liksom alla föregående lt
och förmodligen alla kommande, har sina gan-l4
ska betänkliga lyten, är en oneklig sanning, ochi
hvar och en som utan fruktan, liksom utanl!
partiskhet, uppvisar dessa, gör sig visserligenc
s
6
L
j
i
(
4
förtjent af tacksamhet. Också se vi, attiall-
mänhet alla bemödanden för siägtets morali-
ska förbättring, isynnerhet hos-de begge-anglo-
saxiska folken, tacksamt erkännas, bered-
villigt och verksamt understödjas.
Professor Hagberg och hans beundrare i
Posttidningen hafva också velat uppvisa hvar
det onda i nu lefvande generation ligger; de
hafva funnit det egentligen i ungdomens öf-
vermod och brist på lydnad, och i anledning
deraf sagt ungdomen åtskilliga skarpa sannin-
gar, som väl kunna förtjena att behjertas.
Men om professor H. påstår, att det är ung-
domens fel att den ej lyder, så skulle vi vilja
åminna honom om hvad en af våra storal
kohunger — en konung som befallde medl
eftertryck, emedan han befallde med skäl och li
förstånd — sade, att nemligen det är den be-l
fallandes fel om den lydande icke lyder. lj
Oemotsägligast visar sig sanningen häraf inomls
familjen; förstå föräldrarne att befalla, så lydalv
nog barnen; barnens olydnad är alltid föräl-!
drarnes fel, och det är dem man i sådant fallls
bör förebrå, det är dem man bör göra ansva-ls
rige för framtiden, Visa mig föräldravördnade
hos ett folk, och jag vill spå det en långli
framtid, säger Geijer. Ty om barnen inomh
hemmet få lära sig att vörda det vördnads-!
värda, lyda det förnuftiga, så bibehålla deli
denna vana när de en gång utträdt i staten;!
uppväxa de i sjelfsvåld, så blifva de äfvenli
såsom män regellösa; upptuktas de med ty-l:
ranni i onödig stränghet, så medföra de ut ilj
det allmänna lifvet hemmets vanor och blifval.
i sin tur tyranner mot lydande, slafvar motli
befallande. Men hvarken fräck trotsighet el-l
ler slafvisk undergifvenhet kan göra ett folkl:
lyckligt och långlifvadt; dertill fordras sed-
liga krafter, som äro himmelsvidt skiljda från
dessa sins emellan temligen närbeslägtade yt-
terligheter. Att man fordrar, att dessa kraf-
ter skola väckas och utvecklas i ungdomen,
är fullkomligt riktigt; men om man finner att
så icke sker, så bör man med sina förebråel-
ser vända sig till det slägte som uppfostrat,
icke till det som uppfostras. Men att söka
räddningen blott och bart i en blind lydnad,
är i sanning att påskynda undergången. Ty —
för att välja blott några få af många histori-
ska exempel, då ins. i Posttidningen synes
älska sådana — när hade Romarne största
framtiden för sig, när de förjagade sid i väl-
lust och grymhet nedsölade konungaätt, eller
när de i slafvisk tillbedjan reste altaren ochl
tempel åt sina imperatorer? När stod Spanien!
högst, då dess cortes föreskrefvo konungarne ls
lagar, eller då konungarne med Guds nåde j
genom inqvisitionens hjelp försänkt folket ill
en undergifven lethargi?
I
E
I
Lider vår samtid af något hotande ondt —-
och vi vilja ej neka detta — så kan bote-
medlet likväl ej sökas i en blind lydnad.
Skulle det onda ej kunna botas, så måste
samhället gå under. Denna undergång väntar!
professor H. och hans loftalare från kos-s
sackerna. Det är ej första gången en sådanll
spådom höres, men säkerligen har aldrig ens
sådan grund derför blifvit äberopad som nu.ll
Professor H. bygger nemligen sin spådom påll
— en vers af Runeberg!! Kulneff kysser bar-
net i vaggan. Se der grunden till naturso-ll
nens öfvermakt! utropar professor H. ochls
menar dermed förmodligen, att aktningen och!1
kärleken för familjebanden är det som skalllt
bereda kossackernas seger öfver det osedligat
Europa. Visserligen säger Runeberg om samme I
tappre krigare, ,att älska var hans hjertass
lust, och lika fritt som snabbt hans valla
ö
r
e
a
s
s
a
I
D
d
u
8
8
hvilket just icke tyckes antyda, att han
var något helgon i afseende på det vackra
könet — visserligen talar historien vida mer
om barn, som blifvit spetsade, än om barnäö
som blifvit kyssta af kossackerna — visserli-
gen har man berättelser om kossackernas plun-
dringar och våldsamheter, som vittna om en
helt annan natursonens öfvermakt,, än den
som grundar sig. på sedlig aktning för familj-
banden; men allt. detta tyckes den poetiske
spåmannen i sin hänförelse hafva ignorerat.
Vi vilja icke vara så elaka att förfölja pro-
fessor H. på detta fält, der han onekligen ut-
satt sig för gyckel. Det är icke så godt att
vara loftalare; han har emellertid försökt attf
vara det med besked. Att han dervid ej trott!s
sig kunna offra behörig rökelse åt konunga-i
familjen, utan att lofsjunga kossackerna och js
spå ondt öfver den europeiska civilisationen, k
det är en ironi som han sjelf må söka ur-s
skulda bäst han gitter. Men då han tyckes d
vänta att framtiden skall komma att tillhöralo
det folk, som genom familjelifvets helgd öfver-ö
träffar det bildade Europa, så skulle vi till-!g
styrka honom att kasta sina blickar åt vester fi
i stället för öster — på andra sidan oceanend
torde han finna hvad han söker.
TE . 4
— Regleringen af presterskapets aflöning inomfd
hufvudstaden fortgår. I Jakobs och Johannisk
församlingar lära deputerade snart hafva full-!d
nieteisnanRRn SERIER REN
Roj
tuyrsann drottning. mad mvelkaot naturligt dolt Oo