Mr Sewards .tal:i senaten i Washington om non-interventions-principen, med af seende på Ungern. Man har på sednare tiden hört åtskilliga rykten om huru Kossuths popularitet i Amerika skulle hafva betydligen aftagit, om ej rentaf upphört... Det är svärt att förena dessa rykten med de alltjemnt inlöpande berättelserna om de hyllningar, för hvilka den berömde statsmannen och frihetsvännen fortfarande utgör föremålet under sin eriksgata genom staterna. Förhållandet är, att det i Förenta Staterna finnes ett ganska betydligt fredsparti quand måme. .Stödjande sig på Washingtons bekanta afskedstal, uti hvilket han räder Förenta Staterna att icke inblanda sig i främmande länders inre angelägenheter, äger detta parti en icke ringa styrka. Det är detta parti, som genom Kossuths förmodade försök att vilja uppvigla amerikanarne till aktiv intervention för Ungerns bästa, redan före hans ankomst till Amerika var stämdt emot honom och sedermera blef det ännu meri följd af några oförsigtiga eller mindre väl valda ord, som Kossuth vid. ett tillfälle lät undfalla sig. Huru litet Kossuth i sjelfva verket tänkt på någon beväpnad intervention, har för öfrigt tillräckligt visat sig af de tal, han höll under sitt vistande i England. Den praktiska frågan, säsom den både uppfattas af Kossuth och nyligen debatterats inom kongressen, är den, huruvida Förenta Staterna böra afgifva mnågon formlig protest emot Rysslands brytande af noninterventionsprincipen genom sitt infall i Ungern är 1849. Med afseende härpå har m:r Seward — en af de mest aktade moderata medlemmarne af senaten i Washington, f. d. guvernöristaden New-York — afgifvit ett yttrande, hvarutur vi meddela -följande utdrag. Efter en historisk framställning af Ungerns förhållanden och rättmätigheten aft det Ungerska frihetskriget, kommer m:r Seward till följande slutsatser, hvilka han framlägger till senatens antagande: 1) Att Ungrarne, i utöfningen af rättigheter, som enligt allmänna folkrätten tillhört dem, på ett lagligt och högtidligt sätt sökt upprätthålla sitt nationela oberoende, och af egen fri vilja upprättat en styrelse, som de lyckligt försvarat mot alla i saken lagligen intresserade parter,. 2) Att kejsaren i Ryssland, utan billig eller laglig rätt, inföll i Ungern, och genom svek och beväpnad makt omstörtade det mnationela oberoende och den politiska konstitution, som der blifvit etablerade, och derigenom bragt detta land uti ställningen af en provins, styrd af en främmande och absolut makt,. —3) Att ehuru Förenta Staterna, till följd af de politiska relationernas nödvändighet, erkänna den bestående ordningen i Ungern, så anse de likväl icke med likgiltighet den usurpation och det våld, hvarigenom densamma blifvit etablerad. 4) Att de må lagligen protestera mot detta väld af denna usurpation, och mot hvarje ny beväpnad intervention ar Ryssland; i ändamäl att upprätthälla densamma emot Ungerska folkets önskan och vilja, ifall denna blir uttryckt.s I afseende på effekten af en sådan protest, som natorligtvis endast kan vara af moralisk natur, yttrar han bland annat följande: Det är sannt, att vi en gäng i 25 ärs tid talade till de krigförande makterna i Europa genom: protester och remonstrationer till försvar af vära neutrala rättigheter, och försvarade dem till. slut. genom. motstånd. emot. den: ena parten och öppet krig emot den andra. . Men allt detta är nu förändradt. Vär flagg var då en främling. på hafven, vära principer voro då okända. Nu äro båda delarne betraktade med aktning och affektion af de europeiska folken. Och dessa folk äro äfven förändrade. De äro icke längre nedtryckte och utan bopp om frihet; utan vänta tvärtom med otålighet derpä och äro färdiga att sekundera vära uttryck af intresse för deras sak. Engelsmännen betrakta oss icke utan jalousi. Lät oss endast tala! Tror man att de skulle tiga? Och om Förenta Staterna och Storbritannien en gäng skulle tala, tror man att Ryssland, despotiskt som det är, skulle trotsa dessa stora makter, understödda som de skulle vara af en gemensam röst frän hela kristendomen ? Efter att vidare hafva upptagit till undersökning frågan om Washingtons så ofta : åberopade yttrande, hvilket, anmärker hr Seward, kabinetterna i Petersburg och Wien äro så angelägna att vi skola ställa oss till efterrättelse, samt visat, huru man alldeles obefogadt velat deraf draga den slutsats, att Förenta Staterna skulle isolera sig och med likgiltighet betrakta alla andra länders politiska förhållande; äfvensom huru man aldrig praktiskt iakttagit ett sädant förhällande, utan tvärtom, alltifrån de äldsta tiderna af staternas sjelfständighet, lifligt och varmt intresserat sig för alla frihetsrörelser bäde i Amerika och Europa, slutar ban med följande: Här, M. H., är historien slut, Jag vill icke tillägga nägra fraser till den enkla framställningen af fakta. Jag vill icke försöka att vidare utreda ett ämne, som är så könfunderadt. genom bristen på en rätt defihition af intervention, och genom försummelsen att skilja mellan intervention i eh nations inre ängelägenheter och öpposition mot våldsgerningar .af en starksfrämmande makt, som utan lagligt skäl eller orsak anfaller en.svag, men tapper nation, hvilken strider mot blott sin egen fiende. Jag. skall icke påkalla senatens uppmärksamhet för nägra distinktioner, mellan intercession, sollicitation. eller protest äå ena sidan och väpnad intervention och konstiade allianser å den andra. Jag vill endast säga, att antingen är den ifrägavarande protesten icke någon intervention, eller ock hafva vi icke gjort annat An intervenerat i hvarje strid för frihet och mensklighet i hela verlden, allt sedan vi blefvo en nation; att om denna handling är oriktig, så hafva vi aldrig handlat rätt. Om vi gilla: och erkänna vära föregängares handlingar, så kan denna icke med rättvisa eller klokhet uraktlätas. Frågan är säledes icke huruvida vi skola gå ifrån vär traditionella politik, utan huruvida vi skola stå fast vid densamma. . . . Sedan jag försvarat mitt land och dess statsmän