nervlidanden — af alla lidanden de värsta! Sedan allmänna! uppmärksamheten i England blifvit allt mera riktad på lärarinnans ansvarsfulla kall, hennes svåra ställning, hennes blottställda ålderdom, stego med hvart år allmänhetens bemödanden att lyfta och förbättra lärarinnornas ställning. Akademier blefvo stiftade för de ungas undervisning, pensioner blefvo stiftade för de gamla och behöfvande och årliga utdelningar gjorda till dessa. Blomman af denna vackra vext af menniskokärlek och tacksamhet blef inrättningen af Hemmet för de gamla lärarinnorna, asylet der jag nu befann mig; en inrättning, som i sin helhet är svårt att tänka sig fullkomligare. Bland anstaltens främsta befordrare såg jag namnen af — männer. Männer hade varit de gamla, ensamma fruntimrens främsta vänner och beskyddare! Hertigen af Cambridge, d:r Thakeray, John Hatchard (som nyligen slutat ett lif, uppfyldt af goda gerningar), hade länge och träget med ord och handling verkat för en förbättring i dessa ensammas öde. De, i förening med ädla fruar — såsom mrs S. OC. Hall och mrs D. Laing — hade drifvit igenom det vackra företaget med de gamlas slutliga hem. Sedan dess ha subskriptionerna för gamla lärarinnors underhåll blifvit så talrika och så rikliga, att man motser för dem med visshet en: bättre framtid. ) ) Kunde vi så visst ha detta hopp i Sverige!! Jag känner guvernanter i Sverige, inför hvilkas moderliga hjerta menniskorna borde böja sig i vördnad, guvernanter, som ha i kärlek och sjelfförsakelse uppfostrat ät samhället värdiga medlemmar (både män och qvinnor), och som likväl nu, då älderdomen är inne och krafterna svika, icke veta hvar de skola lägga sitt hufvud. Kommer en anstalt, lik den engelska, i fräga i Sverige, så skall det ej förvåna mig att se svenske män bland dess främste befordrare.