tonart på hvilken de sjungas, icke tyckas vara äm-
aade säsom någon särdeles stor kompliment ät be-
rörde fäder, utan snarare innehäller en jemrande hu-
mor. En flöjtist hos H. M. Konungen af Nederlän-
derna blåste med utmärkt färdighet en Introduktion
och Variationer af Böhme, på en flöjt af en ny slags
konstruktion. Han belönades med rikligt bifall.
Den andra afdelningen utgjordes af Beethovens
här aldrig förr i sin helhet uppförda stora eller rät-
tare största Sinfoni (D moll) med slutchör öfver Schil-
lers Ode An die Freude. Det är bekant att Beetho-
vens konstnärsbana sönderfaller i hufrudsakligast
tvenne perioder och att han under den första, i hög-
sta grad intagen af beundran för Mozarts verk, väl
icke sökte härma denne, ty dertill var han alltför
sjelfständig, men likväl tyckes hafva tagit Mozarts
ädla smak och det denne sä egna, alla andra kom-
positörer vida öfversträlande, skönhetssinne till led-
stjernor på sina upptäcktsresor inom det tekniska ge-
bitet af musikens rike; vi sade upptäcktsresor, ty vi
finna intet bättre uttryck för de innovationer, hvarmed
Beethoven riktat instrumental-musiken och hvarmed
han vidgat gränserna för densamma. Lika bekant
torde för mängen vara, att vi under den sednare pe-
rioden deremot återfinna honom lik en ensam seglare
på ett brusande haf, der ingen hamn eller strand
an upptäckas, sjelf med handen på rodret, utan nå-
gon annan kompass eller ledstjerna än blott sin egen
inspiration. Det är just för dessa den sednare perio-
dens skapelser Beethoven ofta fått uppbära skarpt ta-
del äfven af sakkunnige konstdomare: de hafva före-
brätt honom att deri hafva varit osammanhängande,
svulstig och alltför bizarr, ja man har äfven velat
förmärka brist på sann inspiration till och med i
denna nu sednast gifna Sinfoni. Hvad i allmänhet
dessa pästäenden beträffar vilja vi icke bestrida
dem all grundlöshet, då vi, vid ähörandet af Sla-
get vid Vittoria, som, om vi minnas rätt, Beetho-
ven dedicerade. till Wellington (likasom Eroican
war tillämnad Bonaparte) verkligen understundom till
sen del mäste instämma deri. På det värt yttrande
ej må missförstås, såsom skulle Beethoven nediätit
sig till någon småaktig jagt efter kittlande effekter,
vilja vi blott nämna, att om äfven hans alster icke
alltid synas hafva tillkommit under fullt inspirerade
ögonblick, han dock visst aldrig sänkt sig till en så-
dan jagt, och hvad särskildt den ifrågavarande Sin-
fonien rörer, tro vi att hvar och en, som rätt fattat
Beethovens höge genius, skall, vid åhörandet deraf,
känna sig upplyttad och hänförd af den djerfva flygt,
till hvilken han här pä säkra vingar höjer sig.
Då vi icke anse ett sådant verks uppförande böra
få passera utan en nägot närmare redogörelse derför
och så mycket mera då vi hört att man lärer ega
hopp om att ännu en gäng få höra det, vilja vi, så
godt i vär förmåga står, göra ett försök att angifva
den synpunkt ur hvilken vi tro det böra betraktas
och uppfattas.
Man vet att Beethoven, än hänryckt öfver en 1y-
sande bjeltebragd, än öfver anblicken af en herr-
lig naturscen, än åter af ett enkelt hjertligt
qväde, i sina musikaliska skapelser ätergaf sina
deraf emottagna intryck och ider. Här är det
dock intet af allt detta, ty om han äfven tagit det
Schillerska odet till utgångspunkt och mäl, är det
likväl sitt eget emellan korta fröjder och långvariga
sorger vexlaunde, så rika inre själslif, som han iden-
na sin svanesäång med glödande färgton skildrat. Vi
mäste för att rätt förstå allt hvad han här säger oss
— och intet är här betydelselöst, allt har här sin
fulla mening bidragande till förtullståndigandet af
det hela — kasta en flyktig blick på hans yttre lef-
nad i den verkliga prosaiska verlden. Vi mäste er-
inra oss huru hans ytterst ömtäliga och retliga lynne
ofta bragte honom i konflikter med sin omgifning,
huru han för sina ofta peremtoriskt uttalade domslut,
om än grundade pä en förlåtlig ja naturlig medve-
tenhet af sin öfverlägsenhet och en fördomsfri konst-
äskädning, fick af de många, som deraf kände sig
träffade, uppbära bittra sarkasmer i det de tillskref-
vo ett blindt högmod hvad som hos Beethoven var
djup och innerlig öfvertygelse.
Redan förut eggad och uttröttad häraf, sällade sig
dertill äfven pekuniära bekymmer, och det värsta af
allt, den döfbet som länge plägat honom, steg slutli-
gen till den grad att han ej mera kunde njuta af el-
ier ens urskilja musikens toner. Det dystra lynnet
tog alltmera öfverhand; det öfvergick nästan till men-
miskohat och han undandrog sig för alltid stadslifvet,
deri han för öfrigt aldrig fann sig rätt hemmastadd.
Han flydde till landsbygden, sökande i den fria natu-
Ten tröst och lindring; men snart, lemnande sitt jor-
diska omhölje, lyftade sig den orolige anden, nu ändt-
ligen rätt fri, till sin sista och högsta flygt.
Det kan synas som en paradox att då Beethoven
velat ssildra denna sin stormdigra lefnad att han då
just valt den säng, hvari själsfränden Schiller jublande
af den innerligaste fröjd och förnöjsamhet besjunger
Glädjen,. Det kan väl synas som en paradox, men
månne icke äfven detta har sin gänska naturliga för-
slaringsgrund; ty säkert kände äfven han, den gläd-
jelöse enslingen, mängen gäng en varm ästundan,
ja, med sitt energiska skaplynne, en brännande törst,
efter den lör honom ständigt undanflygtande glädjen;
säkert önskade han mängen gäng att med Schiller
kunna instämms :
Seyd umschlungen, Millionen!
Diesen Kuss der ganzen Welt!
dveh då han i Schillers Ode fann denna i hans eget
hjertas djup sig döljande tränad så herrligt uttryckt,
följde har endast en inre drift, då han ätminstone i
aningens och fantasiens verld ville en gäng fröjdas i
den fulla, af ingen jordisk sorg eller omsorg grum-
lade glädjens solljusa rymder.
Om det i allmänhet. alltid torde vara mer eller
mindre vanskligt att genom en, omän aldrig så de-
taljerad och noggrann, beskrifning söka äskädliggöra
alla skönheter i ett stort snilleverk, så blifver det,
hvad en tonmälning som denna särskildt vidkommer,
ännu vanskligare eller rättare ogörligt. Vi vilja der-
före endast i möjligaste korthet antyda huru i sin-
foniens hufvudafdelningar den till sitt innersta väsen
alltjemt oförändrade karakteren likväl i de yttre for-
merra ständigt vexlar. .
Redan i den Allegro ma non troppo, som börjar
sinfonien och som genom sin titel tillkännagifver att
den glädje som här skildras är på långt när icke
oblandad, spårar man liksom en fruktlös sträfvan att
hinna den rätta, då och då afbruten af en halfqväfd
klagan; redan här börjar den kamp, som i den föl-
jande Scherson, af Beethoven sjelf kallad mycket
liflig, blifver allt vildare och härdare; här och der
framblixtrar väl ett drag af humor, men bjertligt är
det icke; det förefaller snarare som ett sarkastiskt
löje, flyktigt spelande kring den energiske sträfvarens
läppar. Liksom för att taga sig ett ögonblicks hvila
efter den förutgängna striden, tyckes han i Adagion
dröja vid minnet af försvunna lyckligare stunder; uti
dessa vemodiga, mildt klagande toner läter han oss
ana att det är just ett öfvermätt af känsla och en
ytterlig finkänslighet, som förorsaka den vilda, jä-
sande oron i bans inre. Plötsligt, liksom ängrande
att han i Adagion lemnat dörren till sitt bjerta på
glänt, kastar han sig, under Preston, ånyo med för-
dubblad kraft i stridstumlet; det gär hett under sköl-
darna tillo; man tycker sig nästan höra titanerna
stapla Pelion på Ossa, men med lika liten framgång
som dessa i sagan bunno Olympens borg, hinner han
i Preston den ifrigt eftersträfvade olympiska glädjen.
Slutligen efter tonernas otaliga höjningar och sänk-
ningar får man under den berrliga Andanten det ljusa
målet i klart sigte; det närmar sig alltmera, isynner-
het under Allegro energico, tills vi med ens befinna
oss framme dervid under den slutliga Prestissimo,
hvari de vokala och instrumentala partierna tyckas
täfla om att lifligast och sannast uttrycka den nu
2. JAN: a fPrnnAa hva frö: TdåAn mAh lane trt tar An