Oorat. HUuNdDCErA, SOM OCKAT UI GUPUVLISCN, al UcA-Ti
tad, och målet uppsköts tills om onsdag. j
— Åkaredröngen Andersson, i tjenst hos åkarer
Berggren vid Munkbro-stationen, har ofta i Poliskam-:
maren varit, tilltalad för slagsmål och oväsende vidl
stationen. Åkaren Berggren blet i dag vid vite älagdl,
att framdeles icke använda Andersson till allmänhe-
tens betjenande med körs!or, och skulle A. icke fort-
farande hos nägon af stadens äkare få till dylik be-
fattning antagas:
BLANDADE ÄMNEN,
Musiken i Finland och Kung Carls Jagt.
(Efter Helsingfors Tidn.)
När fordom en dag på den grönskande kusten af
Finland den ensliga vallflickan sjöng sina sorger och
sina fröjder för lundens Jöf — eller när den gamle
barden sjöng sina mäktiga, sinnrika, men musikaliskt
enformiga runor för pörtets folk — dä anade visst
ingen, att dessa nejder en dag skulle genljuda af to-
ner, konstrika, storartade, harmoniskt och melodiskt
fulländade, sädana endast en nyare tid, under musi-
kens konstnärliga och mängsidiga utbildning, kar
- skapa dem. Denna dag här kommit — den är i
dag! — och just i dag, dä musiken i Finland fram-
bragt sin hittills största tonskapelse, bör man tack-
samt erinra sig musikens enklaste, ursprungligaste,
första form, den ljufva och friska folkvisan, ur hvil-
ken sedan en sä herrlig blomma vuxit upp, som da-
gens fullhet upprinner ur morgonens första späda ro-
sendestrimma i skyn. Ära och tack ät folkvisan! Der
största musik — en Mozart — har hemtat ur den sin
friska näring, och äfven denna dagens verk har be
visat för den sin kärlek, genom att dikta en ballad i
dess stil och genom att midt i sin stormiga vänd-
punkt oförändradt anbringa de kända tonerna af er
gammal danslek.
Få nationer i verlden hafva med sädan varm och
innerlig kärlek som Finnarne hyllat sången, deras
tröst och tillfykt i framfarna härda dagar. Men eme-
dan sängen var för dem sä oändligt hög och kär,
hafva de deri inlagt en sådan rikedom af ordets vis-
dom och skönhet, att de merändels för bäde tankens
och tonernas harmoni försummat melodien. Sä arm
som man trott är icke Finnen pä melodier, de nyaste
samlingarne af visor intyga detta; men ingen lärer
neka, att ju Finnen i melodier stär betydligt efter
sina grannar svenskarne och ryssarne. Törhända ut-
gör detta i sin mån en förklaring, hvarföre så få
kompositörer uppstätt i vårt land. Å andra sidan
förklarar samma egenhet hvarföre det i Finland ärl,
omöjligt att dikta ett musikstycke, större eller min-;
dre, der orden äro sä färglösa, som t. ex. i flertalet l(
1
s
mL jr m Mm mm MM MU U—V
af de svenska folkvisorna.
Rätta stunden att kasta en blick tillbaka på musi-.-
ken i Finland — hvilken en framtid skall räkna före
och efter Pacius — vore just nu. Men dä vi dertill
sakna både utrymme och detaljkännedom, erinra vi
blott, att värt land icke saknat exeqverande och teo-
retiske musiei af förtjenst, ingen nämnd och inger
glömd; men kompositörer hafva vi egt ganska få. I
Sverige diktade Bernhard Crusell; den milde, an-
språkslöse Fredrik Ehrström komponerade sina enkla
visor, dilettanterne skrefvo valser och angläser, och
dervid blef det. Då uppträdde för 17 är sedan Spohr:
lärjunge Fredrik Pacius, till börd en Hamburgare,
men sedermera naturaliserad Finne och i dubbel me-
ning vär, bäde genom hvad han härlefvat och diktat
Pacius hade i scanning stora svärigheter att bekämpa,
och har det ännu; mä man endast ihågkomma han:
ensamma ställning som musicus, bristen på allt större
musikaliskt lif i sin omgifning — hvilket dock är den
luft, hvari kompositören andas — och dessa arma re-
sursser för exekutionen, hvilka utgöra en konstnärs:
förtviflan, isynnerhet när det gäller egna kompositio-
ner. Det oaktadt hade Pacius mod och kraft att tid l!
efter annan uppträda med egna tonverk, som vunnoj
en förtjent uppmärksamhet och på sin tid gjorde epok
i Finland. Sädana voro de bäda deklamatoriernö,
Weihe der Tönen och Tod im Tode, den skönö;
Zigenarkören, en storartadt instrumenterad symfoni-l;
sats, de ljufliga visorna Wär ich ein Vögelein,l;
Die Mutter wird mich fragen och flera andra, slut-,
ligen Värt land, som med all sin populära enkelhet I
är en äkta folkhymn och som sädan aldrig förgätes,,
så länge värt land är värt. När man härtill läg-g
ger de under vära förhällanden verkligt gigantiskal,
musikverk af utlandets störste kompositörer — Hän-ls
dels Messias,, Spobrs Letzten Dinge, Graunsl;
Der Tod Jesu,, Mendelsohns Paulus,, Cherubini:,
Requiem och Dies Irze m. fl. -— hvilka Pacius hö
bragt till utförande, och det nya krafcfulla lif har
förstätt att ingjuta i den akademiska ungdomens säng
och musiköfningar, sä kan med skäl frägas: hvilker
finsk man har gjort för musiken hvad han har gjort?
Och hvem kan bestrida honom den äran att i värtjg
land vara den oförgätlige grundläggaren af tonerna: r
sköna, herrliga och förädlande konst, som det finsks
folket af älder älskat och förutan hvilken ett lands!
bildning skulle sakna en af sina mildaste blommor?
Dock ännu saknades ett. Den rika ande, som lefdt
i hr Pacii toner, hade ännu icke förmätt utpregla sig
i ett stort och fullständigt verk af mera omfattandc
dimensioner. Pacius kände icke sjelf sin stora för
mäga, han misstrodde den, han fortfor att nedläggs
den i mindre dikter och att bringa i koncertsalen de
fremmande store mästarnes verk. Emellertid hade,
just genom honom, ett rikare musikaliskt lif blifviv
väckt och sökte sig luft i spridda yttringar. Vid uni-
versitetet bildade sig en liten skara unge män, hvilka,
utan att göra anspråk på n.mn af musici, likväl teo-
retiskt studerade konsten och utskickade små kompo-
sitioner, vittnande om bäde kärlek för musiken och
här ovanliga insigter. En af desse gick längre och
försökte sin djerfva häg i en talrik mängd större och
mindre mus kstycken, ungdomligt trotsande reglorna,
men likväl omisskänneligt röjande en rik musikalisk
ande. Denne unge man var Axzel Ingelius, och om
han icke blifvit hvad han kunnat blifva, så är han
blott en af de mänga, som i värt land gå under i
striden mot ogynsamma förhällanden på konstens ge-
bit. En man kan icke göra allt, och vi... vi egal;
så få mecenater!
Samma land som skänkte oss Pacius gaf oss tio årl.
sednare Conrad Grewe — och heder och tack ät Tysk-;
land för båda dessa gäfvor! Grewe var en varm och :
rik själ, en äkta konstnär, grundligt bildad i Men-:!
delsohns skola, mild som en sommarqväll och frisk:
som en doftande skog. Framgängen af Pacii kom-l:
positioner ledde bonom på den tanken att dikta förl:
scenen, och han skref sina sköna ljufliga dikter för
Sommarnatten, Den bergtagna, Nylanås dragon
och sednast de vackra kupletterna till Lifvets strid.
Pacius värderade Grewe högt och Grewe talade med
beundran om Pacius. Denne blef uppmärksam på
Grewes verk, och äfven hos Pacius vaknade tanker
att uti en stor dikt för scenen samla hela sin musi-
kaliska andes ingifvelser.
En dag — det var om vären 1850, vid den tid då
lunderna knoppades — kom Grewe till den som skrif-
ver detta och bad om en operatext. Blott få daga
derefter kom Pacius med samma anhällan, och lyck-
lig och litvad af det sköna hopp som deri grydde
för musiken, tänkte den som hedrades med detta
dubbla förslag: Pacius, den storartade och sublime,
skall hafva en konung på hafvets strand; Grewe, den
milde och romantiske, skall hafva en saga med un-
derbara händelser; Och nästan samtidigt begyntes
texten till operorna Kung Carls jagt och Sancta Ma-l!
ria. Men trägna tjensteåligganden hindrade Greve
att samma är påbörja sin opera, hvärs plan var med
honom fullständigt uppgjord scen för scen, och när
han i början af äret 1851 begynte med första akten,
afbröts hans arbete af den oblidkeliga sjukdom, som
få månader derefter bortryckte den älskvärde unge
konstnären och tillika beröfvade Firlands musikvän-
ner det sällsporda nöjet af en vacker samtidig täflan
mellan tvenne så utmärkte kompositörer som Paciusl.
AL flauneea
EE