Oorat. HUuNdDCErA, SOM OCKAT UI GUPUVLISCN, al UcA-Ti tad, och målet uppsköts tills om onsdag. j — Åkaredröngen Andersson, i tjenst hos åkarer Berggren vid Munkbro-stationen, har ofta i Poliskam-: maren varit, tilltalad för slagsmål och oväsende vidl stationen. Åkaren Berggren blet i dag vid vite älagdl, att framdeles icke använda Andersson till allmänhetens betjenande med körs!or, och skulle A. icke fortfarande hos nägon af stadens äkare få till dylik befattning antagas: BLANDADE ÄMNEN, Musiken i Finland och Kung Carls Jagt. (Efter Helsingfors Tidn.) När fordom en dag på den grönskande kusten af Finland den ensliga vallflickan sjöng sina sorger och sina fröjder för lundens Jöf — eller när den gamle barden sjöng sina mäktiga, sinnrika, men musikaliskt enformiga runor för pörtets folk — dä anade visst ingen, att dessa nejder en dag skulle genljuda af toner, konstrika, storartade, harmoniskt och melodiskt fulländade, sädana endast en nyare tid, under musikens konstnärliga och mängsidiga utbildning, kar skapa dem. Denna dag här kommit — den är i dag! — och just i dag, dä musiken i Finland frambragt sin hittills största tonskapelse, bör man tacksamt erinra sig musikens enklaste, ursprungligaste, första form, den ljufva och friska folkvisan, ur hvilken sedan en sä herrlig blomma vuxit upp, som dagens fullhet upprinner ur morgonens första späda rosendestrimma i skyn. Ära och tack ät folkvisan! Der största musik — en Mozart — har hemtat ur den sin friska näring, och äfven denna dagens verk har be visat för den sin kärlek, genom att dikta en ballad i dess stil och genom att midt i sin stormiga vändpunkt oförändradt anbringa de kända tonerna af er gammal danslek. Få nationer i verlden hafva med sädan varm och innerlig kärlek som Finnarne hyllat sången, deras tröst och tillfykt i framfarna härda dagar. Men emedan sängen var för dem sä oändligt hög och kär, hafva de deri inlagt en sådan rikedom af ordets visdom och skönhet, att de merändels för bäde tankens och tonernas harmoni försummat melodien. Sä arm som man trott är icke Finnen pä melodier, de nyaste samlingarne af visor intyga detta; men ingen lärer neka, att ju Finnen i melodier stär betydligt efter sina grannar svenskarne och ryssarne. Törhända utgör detta i sin mån en förklaring, hvarföre så få kompositörer uppstätt i vårt land. Å andra sidan förklarar samma egenhet hvarföre det i Finland ärl, omöjligt att dikta ett musikstycke, större eller min-; dre, der orden äro sä färglösa, som t. ex. i flertalet l( 1 s mL jr m Mm mm MM MU U—V af de svenska folkvisorna. Rätta stunden att kasta en blick tillbaka på musi-.ken i Finland — hvilken en framtid skall räkna före och efter Pacius — vore just nu. Men dä vi dertill sakna både utrymme och detaljkännedom, erinra vi blott, att värt land icke saknat exeqverande och teoretiske musiei af förtjenst, ingen nämnd och inger glömd; men kompositörer hafva vi egt ganska få. I Sverige diktade Bernhard Crusell; den milde, anspråkslöse Fredrik Ehrström komponerade sina enkla visor, dilettanterne skrefvo valser och angläser, och dervid blef det. Då uppträdde för 17 är sedan Spohr: lärjunge Fredrik Pacius, till börd en Hamburgare, men sedermera naturaliserad Finne och i dubbel mening vär, bäde genom hvad han härlefvat och diktat Pacius hade i scanning stora svärigheter att bekämpa, och har det ännu; mä man endast ihågkomma han: ensamma ställning som musicus, bristen på allt större musikaliskt lif i sin omgifning — hvilket dock är den luft, hvari kompositören andas — och dessa arma resursser för exekutionen, hvilka utgöra en konstnärs: förtviflan, isynnerhet när det gäller egna kompositioner. Det oaktadt hade Pacius mod och kraft att tid l! efter annan uppträda med egna tonverk, som vunnoj en förtjent uppmärksamhet och på sin tid gjorde epok i Finland. Sädana voro de bäda deklamatoriernö, Weihe der Tönen och Tod im Tode, den skönö; Zigenarkören, en storartadt instrumenterad symfoni-l; sats, de ljufliga visorna Wär ich ein Vögelein,l; Die Mutter wird mich fragen och flera andra, slut-, ligen Värt land, som med all sin populära enkelhet I är en äkta folkhymn och som sädan aldrig förgätes,, så länge värt land är värt. När man härtill läg-g ger de under vära förhällanden verkligt gigantiskal, musikverk af utlandets störste kompositörer — Hän-ls dels Messias,, Spobrs Letzten Dinge, Graunsl; Der Tod Jesu,, Mendelsohns Paulus,, Cherubini:, Requiem och Dies Irze m. fl. -— hvilka Pacius hö bragt till utförande, och det nya krafcfulla lif har förstätt att ingjuta i den akademiska ungdomens säng och musiköfningar, sä kan med skäl frägas: hvilker finsk man har gjort för musiken hvad han har gjort? Och hvem kan bestrida honom den äran att i värtjg land vara den oförgätlige grundläggaren af tonerna: r sköna, herrliga och förädlande konst, som det finsks folket af älder älskat och förutan hvilken ett lands! bildning skulle sakna en af sina mildaste blommor? Dock ännu saknades ett. Den rika ande, som lefdt i hr Pacii toner, hade ännu icke förmätt utpregla sig i ett stort och fullständigt verk af mera omfattandc dimensioner. Pacius kände icke sjelf sin stora för mäga, han misstrodde den, han fortfor att nedläggs den i mindre dikter och att bringa i koncertsalen de fremmande store mästarnes verk. Emellertid hade, just genom honom, ett rikare musikaliskt lif blifviv väckt och sökte sig luft i spridda yttringar. Vid universitetet bildade sig en liten skara unge män, hvilka, utan att göra anspråk på n.mn af musici, likväl teoretiskt studerade konsten och utskickade små kompositioner, vittnande om bäde kärlek för musiken och här ovanliga insigter. En af desse gick längre och försökte sin djerfva häg i en talrik mängd större och mindre mus kstycken, ungdomligt trotsande reglorna, men likväl omisskänneligt röjande en rik musikalisk ande. Denne unge man var Axzel Ingelius, och om han icke blifvit hvad han kunnat blifva, så är han blott en af de mänga, som i värt land gå under i striden mot ogynsamma förhällanden på konstens gebit. En man kan icke göra allt, och vi... vi egal; så få mecenater! Samma land som skänkte oss Pacius gaf oss tio årl. sednare Conrad Grewe — och heder och tack ät Tysk-; land för båda dessa gäfvor! Grewe var en varm och : rik själ, en äkta konstnär, grundligt bildad i Men-:! delsohns skola, mild som en sommarqväll och frisk: som en doftande skog. Framgängen af Pacii kom-l: positioner ledde bonom på den tanken att dikta förl: scenen, och han skref sina sköna ljufliga dikter för Sommarnatten, Den bergtagna, Nylanås dragon och sednast de vackra kupletterna till Lifvets strid. Pacius värderade Grewe högt och Grewe talade med beundran om Pacius. Denne blef uppmärksam på Grewes verk, och äfven hos Pacius vaknade tanker att uti en stor dikt för scenen samla hela sin musikaliska andes ingifvelser. En dag — det var om vären 1850, vid den tid då lunderna knoppades — kom Grewe till den som skrifver detta och bad om en operatext. Blott få daga derefter kom Pacius med samma anhällan, och lycklig och litvad af det sköna hopp som deri grydde för musiken, tänkte den som hedrades med detta dubbla förslag: Pacius, den storartade och sublime, skall hafva en konung på hafvets strand; Grewe, den milde och romantiske, skall hafva en saga med underbara händelser; Och nästan samtidigt begyntes texten till operorna Kung Carls jagt och Sancta Ma-l! ria. Men trägna tjensteåligganden hindrade Greve att samma är påbörja sin opera, hvärs plan var med honom fullständigt uppgjord scen för scen, och när han i början af äret 1851 begynte med första akten, afbröts hans arbete af den oblidkeliga sjukdom, som få månader derefter bortryckte den älskvärde unge konstnären och tillika beröfvade Firlands musikvänner det sällsporda nöjet af en vacker samtidig täflan mellan tvenne så utmärkte kompositörer som Paciusl. AL flauneea EE