vb UV MT VISLIRESLIE ÅMTUICIA GILL VTCIVTUTA
Sveriges bättre litteratur och motarbeta den
usla ligger utan tvifvel deri, att kunna bringa
till en mera lefvande verklighet den önsk-
värda och länge omtaladeplanen att göra de
skandinaviska ländernas litterära alster mera
till en- gemensam tillhörighet för Nordens be-
slägtade folk, hvarigenom en ökad afsättning
och en fullständigare kritik kan såsom de för-
sta frukterna med säkerhet påräknas. Afton-
bladet förbinder sig att för framtiden verksamt
arbeta för detta mål och redogöra för de litte-
rära tilldragelserna af högre betydelse hos våra
bröder på andra sidan fjellet och sundet, och
tager sig friheten med en broderlig helsning
uppmana dervarande skriftställare att för de-
ras del söka göra den så mycket omordade
förbundsplanen till en sanning.
Vi vilja genast i handling visa vårt allvar
i föresatsen, och skola derföre en stund sys-
gselsätta oss med en nyligen utkommen skrift,
som genom sitt innehåll bör lika varmt in-
tressera alla de tre; nordiska brödrafolken.
Det är hr Fr. Klees afhandling Om Nordens
eldste Beboere og deres efterladte Minder, Kö-
penhamn 1852.
Den tid är ej så aflägsen, då man ansåg
forntidens betydelsefullaste och innehållsrika-
ste myter och sagor såsom endast tillhörande
fantasiens och öfvertrons område, hvilka icke
förtjente någon allvarlig undersökning; då man
antog våra många och för menniskans bild-
ningshistoria upplysande fornsaker för kurio-
siteter, som på sin höjd borde ha plats i en
privatmans af de skiljaktigaste föremål sam-
manhopade raritetskabinett; och då man an-
såg det för en förnärmelse mot den Heliga
Skrift att efterforska menniskans och jordens
tillkomst, eller att betvifla att det oändliga
verldsaltet ej hade blifvit till på några få da-
gar vid ett enda allsmäktigt varde. Det hö-
rer till den sednaste tidens vetenskapliga för-
tjenster att ha bekräftat Bibelns grundsannin-
ar, men tillika förjagat de fördomar, som i
örenämnde afseenden herskat, och att hafva
eröfrat ett betydligt område för historien,
språkforskningen, fornkunskapen och natur-
vetenskaperna. Hela Norden kan med skäl
vara stolt öfver hvad som redan är uträttadt,
hvarvid man må erkänna, att de vunna be-
tydliga resultaterna till ganska stor del här-
fiutit från den vetenskapliga debatt och tanke-
utvexling, som egt rum mellan de lärde i
Nordens serskilda länder.
Men huru lysande resultater än blifvit vun-
na, och huru stor erkänsla vi än äro skyldi-
ga bortgångna och ännu lefvande, så är detl
dock för den fördomsfrie klart, att kunska-
pens källor aldrig kunna uttömmas och att
det ännu är oändligt mycket att göra i alla
rigtningar, serskildt i afseende på kunskapen
om nordens s. k. förhistoriska tid, som länge
varit höljd i nästan ogenomträngligt mörker.
Då blott en förening af naturvetenskapen
och fornkunskapen, med tillhjelp af historien
och språkforskningen, kan leda till säkra re-
sultater, har Klee på ett synnerligt klart och
upplysande sätt gjort sig till godo Forch-
hammers, Steenstrups och Worsaaes nya och
vigtiga geologisk-antiqvariska undersökningar,
hvarmed svenska allmänheten vid sednaste na-
turforskarmötet i Stockholm hade tillfället
att göra någon bekantskap. Härigenom öpp-
nas ej blott vägen till att bättre förstå de
äldsta nordboernes seder och lefnadssätt, utan
ock till att utvidga våra kunskaper om lan-
dets äldre fysiska beskaffenhet, dess djur oeh
växtverld.
Oaktadt sin bebyggelse af serskilda folk-
racer, hvarigenom skandinaviska stammen lik-
som andra kustländers invånare blifvit i hög
grad kroiserad, liksom de flesta kultur-folk,
Greker, Romare, Engelsmän och Amerikanare,
och oaktadt sina många beröringspunkter så-
väl med det öfriga Europa som med Asien,
har norden en högst egenartad bildningsut-
veckling, som först, när fornsakernas bety-
delse till fullo kan inses och bringas i
barmoni med historiens fordringar, skall
kunna ses i sitt rätta ljus; en kulturutbild-
ning, som ursprungligen utgått från östern,
i sten- och bronsåldern såväl förbinder oss
med vestern (Frankrike, England och Irland),
som med södern (Tyskland och Grekland),
under det jernåldern och den historiska tiden
bringat oss i en närmare förbindelse med Tysk-
land. . Om denna skall-bli lyckosam eller
menlig, kan blott framtiden visa, under det
vära äldsta minnen och våra nuvarande ma-
teriela och andliga intressen med hopp och
tillförsigt visa oss mot vestern.
Men det är ej blott på våra åsigter om forn-
tidens kulturhistoria, -som fornsakernas rätta
bedömande utöfva en mäktig inflytelse. Der-
igenom har och skall ännu mera göra sig gäl-
lande en förändring i våra begrepp om forn-
tidens djur- och vextverld samt fysiska och
geografiska förhållanden. Sålunda har Nils-
son, i företalet till andra upplagan af Sven-
ska Faunan, af de i sydliga Sveriges torf-
mossar funna fossila djurlemningar och konst-
alster — som bevisa att samtidigt med sten-
ålderns folk ha lefvat flera nu der utdöda
större djurarter, renen, uroxen m. fl. — i
förening med skandinaviska halföns höjnings-
och sänkningsfenomener dragit de intressanta
slutsatser, att dessa djur måste vara dit in-
vandrade, under det södra Sverige var sam-
manhängande med Danmark och Tyskland,
och att en stor del af de i Sverige nu före-
kommande djur först måste vara invandrade
till Sverige norr om Boitniska viken från Si-
berien, sedan det nordliga Europa; och sör-
skildt Nordskandinavien, hade i en, geolo-
giskt taget, oss mycket närliggande period
höjt sig öfver hafvet. Att i Danmark unge-
för samtidigt måste ha lefvat en liknande
större djurverld,. blir tydligt redan af Steen-
strups undersökningar, hvaremot det bland an-
nat ännu är tvifvelaktigt, om det för Dan-
mark nu så karakteristiska bokträdet går
tillbaka till stenåldern. Som bekant, äro alen
och boken framtidsträd, som inkräkta på an-
dra träds äldre vextområden och draga sig
mot norden, under det ekens lifskraft synes
vara i aftagande och detta trädslag alt mer