vb UV MT VISLIRESLIE ÅMTUICIA GILL VTCIVTUTA Sveriges bättre litteratur och motarbeta den usla ligger utan tvifvel deri, att kunna bringa till en mera lefvande verklighet den önskvärda och länge omtaladeplanen att göra de skandinaviska ländernas litterära alster mera till engemensam tillhörighet för Nordens beslägtade folk, hvarigenom en ökad afsättning och en fullständigare kritik kan såsom de första frukterna med säkerhet påräknas. Aftonbladet förbinder sig att för framtiden verksamt arbeta för detta mål och redogöra för de litterära tilldragelserna af högre betydelse hos våra bröder på andra sidan fjellet och sundet, och tager sig friheten med en broderlig helsning uppmana dervarande skriftställare att för deras del söka göra den så mycket omordade förbundsplanen till en sanning. Vi vilja genast i handling visa vårt allvar i föresatsen, och skola derföre en stund sysgselsätta oss med en nyligen utkommen skrift, som genom sitt innehåll bör lika varmt intressera alla de tre; nordiska brödrafolken. Det är hr Fr. Klees afhandling Om Nordens eldste Beboere og deres efterladte Minder, Köpenhamn 1852. Den tid är ej så aflägsen, då man ansåg forntidens betydelsefullaste och innehållsrikaste myter och sagor såsom endast tillhörande fantasiens och öfvertrons område, hvilka icke förtjente någon allvarlig undersökning; då man antog våra många och för menniskans bildningshistoria upplysande fornsaker för kuriositeter, som på sin höjd borde ha plats i en privatmans af de skiljaktigaste föremål sammanhopade raritetskabinett; och då man ansåg det för en förnärmelse mot den Heliga Skrift att efterforska menniskans och jordens tillkomst, eller att betvifla att det oändliga verldsaltet ej hade blifvit till på några få dagar vid ett enda allsmäktigt varde. Det hörer till den sednaste tidens vetenskapliga förtjenster att ha bekräftat Bibelns grundsanninar, men tillika förjagat de fördomar, som i örenämnde afseenden herskat, och att hafva eröfrat ett betydligt område för historien, språkforskningen, fornkunskapen och naturvetenskaperna. Hela Norden kan med skäl vara stolt öfver hvad som redan är uträttadt, hvarvid man må erkänna, att de vunna betydliga resultaterna till ganska stor del härfiutit från den vetenskapliga debatt och tankeutvexling, som egt rum mellan de lärde i Nordens serskilda länder. Men huru lysande resultater än blifvit vunna, och huru stor erkänsla vi än äro skyldiga bortgångna och ännu lefvande, så är detl dock för den fördomsfrie klart, att kunskapens källor aldrig kunna uttömmas och att det ännu är oändligt mycket att göra i alla rigtningar, serskildt i afseende på kunskapen om nordens s. k. förhistoriska tid, som länge varit höljd i nästan ogenomträngligt mörker. Då blott en förening af naturvetenskapen och fornkunskapen, med tillhjelp af historien och språkforskningen, kan leda till säkra resultater, har Klee på ett synnerligt klart och upplysande sätt gjort sig till godo Forchhammers, Steenstrups och Worsaaes nya och vigtiga geologisk-antiqvariska undersökningar, hvarmed svenska allmänheten vid sednaste naturforskarmötet i Stockholm hade tillfället att göra någon bekantskap. Härigenom öppnas ej blott vägen till att bättre förstå de äldsta nordboernes seder och lefnadssätt, utan ock till att utvidga våra kunskaper om landets äldre fysiska beskaffenhet, dess djur oeh växtverld. Oaktadt sin bebyggelse af serskilda folkracer, hvarigenom skandinaviska stammen liksom andra kustländers invånare blifvit i hög grad kroiserad, liksom de flesta kultur-folk, Greker, Romare, Engelsmän och Amerikanare, och oaktadt sina många beröringspunkter såväl med det öfriga Europa som med Asien, har norden en högst egenartad bildningsutveckling, som först, när fornsakernas betydelse till fullo kan inses och bringas i barmoni med historiens fordringar, skall kunna ses i sitt rätta ljus; en kulturutbildning, som ursprungligen utgått från östern, i stenoch bronsåldern såväl förbinder oss med vestern (Frankrike, England och Irland), som med södern (Tyskland och Grekland), under det jernåldern och den historiska tiden bringat oss i en närmare förbindelse med Tyskland. . Om denna skall-bli lyckosam eller menlig, kan blott framtiden visa, under det vära äldsta minnen och våra nuvarande materiela och andliga intressen med hopp och tillförsigt visa oss mot vestern. Men det är ej blott på våra åsigter om forntidens kulturhistoria, -som fornsakernas rätta bedömande utöfva en mäktig inflytelse. Derigenom har och skall ännu mera göra sig gällande en förändring i våra begrepp om forntidens djuroch vextverld samt fysiska och geografiska förhållanden. Sålunda har Nilsson, i företalet till andra upplagan af Svenska Faunan, af de i sydliga Sveriges torfmossar funna fossila djurlemningar och konstalster — som bevisa att samtidigt med stenålderns folk ha lefvat flera nu der utdöda större djurarter, renen, uroxen m. fl. — i förening med skandinaviska halföns höjningsoch sänkningsfenomener dragit de intressanta slutsatser, att dessa djur måste vara dit invandrade, under det södra Sverige var sammanhängande med Danmark och Tyskland, och att en stor del af de i Sverige nu förekommande djur först måste vara invandrade till Sverige norr om Boitniska viken från Siberien, sedan det nordliga Europa; och sörskildt Nordskandinavien, hade i en, geologiskt taget, oss mycket närliggande period höjt sig öfver hafvet. Att i Danmark ungeför samtidigt måste ha lefvat en liknande större djurverld,. blir tydligt redan af Steenstrups undersökningar, hvaremot det bland annat ännu är tvifvelaktigt, om det för Danmark nu så karakteristiska bokträdet går tillbaka till stenåldern. Som bekant, äro alen och boken framtidsträd, som inkräkta på andra träds äldre vextområden och draga sig mot norden, under det ekens lifskraft synes vara i aftagande och detta trädslag alt mer