härnere, återstudsar mot evighetens frids Dö-
den utplånar, döden förlåter, döden förenar;
låtom oss göra sammaledes och afhålla oss
ifrån att döma. Tidens man står nu framför
en domare, som är rättfärdigare och barmher-
tigare, än vi.
Armand Marrast härstammade från en af de
familjer, hvars ålder i våra sydliga provinser
räknas såsom adelskap, och som troligtvis kan
räkna sin härkomst från den. andra sidan af
Pyreneerna. ;Hans moder, som ännu lefver
för att begråta honom, var en af dessa, ge-
nom medfödda anlag, genom känsla och bild-
ning öfverlägsna qvinnor, som bilda sina sö-
ner till afbilder af sig sjelfva. Sonen, som
var rikt begåfvad med förstånd, inbillnings-
kraft, minne, med tidiga- anlag som skriftstäl-
lare och diktare och med lefvande känsla för
musiken, emottog sin första uppfostran i sina
föräldrars hus, af en ung prest. Då denne
blef anställd såsom föreståndare för collegeti
Orthez,; tog han sin discipel med sig för att
fullända sitt verk, och, då discipeln var 17 år
gammal, öfverlemnade han åt honom under-
visningen i rhetorik.
Marrasts tidigt utvecklade förmögenheter
tilldrogo honom general Lamarques, hans fö-
delsestads representants, uppmärksamhet. Han
rådde den unge läraren att försöka skafta sig
ett namn 1 Paris, och gaf honom rekommen-
dationsbref till sina vänner af det liberala par-
tiet. Dessa rekommendationer hafva, efter all
sannolikhet, afgjort den unge mannens poli-
tiska riktning. Med passionerad värma slöt
han: sig till sina första beskyddare. Några
obetänksamma ord, som han hade uttalat vid
Manuels likbår, stängde skolvägen för honom.
Han kastade sig då uppretad och med aila en
skribents vapen öfver på journalistiken. Detta
var ett fel och :en olycka, som efter vår
tanke blef källan till nya fel och till nya
olyckor.
Journalistiken är ärans drifhus; den bringas
der inom få-dagar till mognad och lika så
hastigt att vissna. Den dagliga tidningen har
samma fel som talarestolen; den väcker myc-
ket buller; men det är blott stundens larm;
aftonen bringar den till tystnad, natten till
glömska. På få undantag. när efterlemnar
Journalisten och talaren blott ett namn, :men
intet verk. Detta är sorgligt, men det är rätt-
vist;-tiden lånar dem sitt öra, medan de tala
till dess passioner, till dess åsigter, till dess
flyktiga interessen. Framtiden glömmer dem,
emedan de icke hafva tillräckligt tänkt på den.
Huru skulle de väl kunna hafva tid dertill?
De äro ju ögonblickets gudar. De förslösa
det dem anförtrodda pundet, de njuta hastigt,
de utgifva allt i .småmynt och hafva icke för-
stånd nog att samla sig en skatt, som de
skulle. kunna återfinna i sin-graf.
Men det är ännu ett annat fel med journa-
listiken, . Den angriper personerna, kämpar
emot öfvertygelser och ger dödliga sår. -Den
sträfvar efter att göra effekt, för att -bestän-
digt kunna upptaga publikens uppmärksamhet,
ch den söker eftekten i uppbrusande vrede,
i förnärmande utfall, i blodiga sarkasmer.
Det är genom ätt aftvinga. sina . motståndare
tårar och blod, som man får höra sitt partis
bifallsrop och uppmuntrande skratt. Detta är
en sorglig frestelse för den snillrika journali-
sten, Han har pennan i handen, den löper
öfver papperet, ett -hatfullt eller löjligt porträtt
är tocknadt med: ett penndrag, ett namn är
såradt, en man mördad! Man ångrar det da-
gen derefter, men då är det för sent!
Man qväfver sitt samvetes röst, för att blott
höra sin fåfängas bifallsrop. Man fördubblar
angreppets höftighet; man är aldrig säker på
att hafva träffat nog hårdt förrän motståndaren
våndas af. smärta. Man är god, och man
tyckes vara grym; man vill gifva ämne till
skratt, och man begår ett mord. På samma
sätt gjorde Aristofanes i Athen. Marrast stod,
i afseende på sin karaktär, högt öfver Aristo-
fanes. Hans ironi, som blott kom från huf-
vudet, aldrig från bjertat, var blott ett öfver-
flödande af hans lefnadslust. Hans skärpa
tillhörde hans handtverk; hans ånger kom
från hans hjerta, Vi hafva sjelfva mången-
gång varit föremål för det förra, men: utan!
att någonsin hafva känt agg emot honom der-
för. Hans hjertas godhet straffade honom
hårdt nog för hans snilles anfall.
Han skref i la Tribune, ettblad, som allt
för mycket liknade en pamphlett. Han för-
sonade sina författarebrott i fängelset, men
flydde med en djerfhet och en list, som om
bojorna hade varit en leksak för honom. Så-
som flykting kom han till England, hvarest!
hän giftesig och: erhöll amnesti. Då Carrel,
Erankrikes Juniusy dog, öfvertog hanredak-
tionen af le National.. Det är bekant, hvad
han gjorde af denna tidning: ett dagligt mä-
sterstycke af skarpa sarkasmer, af bilder ur
kamrarne, af politisk rättvisa och orättvisa,
ofta af atticism, ibland af statsmannaklokhet.
Tyvärr bestod detta mästerverk af tidnings-
blad; fråga vinden, hvart han har fört dem!
Revolutionen 1848 öfverraskade honom, som
alla andra. Vi skola uttala ett faktum, som
ingen vet bättre än vi; denna revolution, med
hvilken han så ofta hade lekt, så länge den
blott var en bild för hans tanke och ett slag-
ord för hans parti, bragte honom. till nytt
tvifvel och grubbel, då den visade sig såsom
en närvarande allvarsam verklighet. Han gjorde
sig sjelf den frågan,icke:om hancsjelf var re-
publikan,. men om detta.folk var moget, oml
dessa: massor. hade politisk bildning, upplys-
ning, fasthet.och moderation nog för att på
en gång träda in i republiken; om det icke
var möjligt att uppskjuta det sista afgörardet,
att finna ett öfvergångsled, som ett ögonblick
kunde hämma-denna otåliga och efter hans
mening öfverilade demokrati, såsom vattnet i
en: sluss, mellanudet sista. steget af monarkien
och det första steget af republiken; ora man
icke en gång kunde åvägabringa en öfverens-
kommelse för en kort tid mellan dessa två
extrema partier, som kämpade mot hvarafidra
i den 24 Februaris rök och; blod, för att vinna
några års frist, och för att, i en minderårig
konungs namn; med republikanska principer