härnere, återstudsar mot evighetens frids Döden utplånar, döden förlåter, döden förenar; låtom oss göra sammaledes och afhålla oss ifrån att döma. Tidens man står nu framför en domare, som är rättfärdigare och barmhertigare, än vi. Armand Marrast härstammade från en af de familjer, hvars ålder i våra sydliga provinser räknas såsom adelskap, och som troligtvis kan räkna sin härkomst från den. andra sidan af Pyreneerna. ;Hans moder, som ännu lefver för att begråta honom, var en af dessa, genom medfödda anlag, genom känsla och bildning öfverlägsna qvinnor, som bilda sina söner till afbilder af sig sjelfva. Sonen, som var rikt begåfvad med förstånd, inbillningskraft, minne, med tidigaanlag som skriftställare och diktare och med lefvande känsla för musiken, emottog sin första uppfostran i sina föräldrars hus, af en ung prest. Då denne blef anställd såsom föreståndare för collegeti Orthez,; tog han sin discipel med sig för att fullända sitt verk, och, då discipeln var 17 år gammal, öfverlemnade han åt honom undervisningen i rhetorik. Marrasts tidigt utvecklade förmögenheter tilldrogo honom general Lamarques, hans födelsestads representants, uppmärksamhet. Han rådde den unge läraren att försöka skafta sig ett namn 1 Paris, och gaf honom rekommendationsbref till sina vänner af det liberala partiet. Dessa rekommendationer hafva, efter all sannolikhet, afgjort den unge mannens politiska riktning. Med passionerad värma slöt han: sig till sina första beskyddare. Några obetänksamma ord, som han hade uttalat vid Manuels likbår, stängde skolvägen för honom. Han kastade sig då uppretad och med aila en skribents vapen öfver på journalistiken. Detta var ett fel och :en olycka, som efter vår tanke blef källan till nya fel och till nya olyckor. Journalistiken är ärans drifhus; den bringas der inom få-dagar till mognad och lika så hastigt att vissna. Den dagliga tidningen har samma fel som talarestolen; den väcker mycket buller; men det är blott stundens larm; aftonen bringar den till tystnad, natten till glömska. På få undantag. när efterlemnar Journalisten och talaren blott ett namn, :men intet verk. Detta är sorgligt, men det är rättvist;-tiden lånar dem sitt öra, medan de tala till dess passioner, till dess åsigter, till dess flyktiga interessen. Framtiden glömmer dem, emedan de icke hafva tillräckligt tänkt på den. Huru skulle de väl kunna hafva tid dertill? De äro ju ögonblickets gudar. De förslösa det dem anförtrodda pundet, de njuta hastigt, de utgifva allt i .småmynt och hafva icke förstånd nog att samla sig en skatt, som de skulle. kunna återfinna i sin-graf. Men det är ännu ett annat fel med journalistiken, . Den angriper personerna, kämpar emot öfvertygelser och ger dödliga sår. -Den sträfvar efter att göra effekt, för att -beständigt kunna upptaga publikens uppmärksamhet, ch den söker eftekten i uppbrusande vrede, i förnärmande utfall, i blodiga sarkasmer. Det är genom ätt aftvinga. sina . motståndare tårar och blod, som man får höra sitt partis bifallsrop och uppmuntrande skratt. Detta är en sorglig frestelse för den snillrika journalisten, Han har pennan i handen, den löper öfver papperet, ett -hatfullt eller löjligt porträtt är tocknadt med: ett penndrag, ett namn är såradt, en man mördad! Man ångrar det dagen derefter, men då är det för sent! Man qväfver sitt samvetes röst, för att blott höra sin fåfängas bifallsrop. Man fördubblar angreppets höftighet; man är aldrig säker på att hafva träffat nog hårdt förrän motståndaren våndas af. smärta. Man är god, och man tyckes vara grym; man vill gifva ämne till skratt, och man begår ett mord. På samma sätt gjorde Aristofanes i Athen. Marrast stod, i afseende på sin karaktär, högt öfver Aristofanes. Hans ironi, som blott kom från hufvudet, aldrig från bjertat, var blott ett öfverflödande af hans lefnadslust. Hans skärpa tillhörde hans handtverk; hans ånger kom från hans hjerta, Vi hafva sjelfva mångengång varit föremål för det förra, men: utan! att någonsin hafva känt agg emot honom derför. Hans hjertas godhet straffade honom hårdt nog för hans snilles anfall. Han skref i la Tribune, ettblad, som allt för mycket liknade en pamphlett. Han försonade sina författarebrott i fängelset, men flydde med en djerfhet och en list, som om bojorna hade varit en leksak för honom. Såsom flykting kom han till England, hvarest! hän giftesig och: erhöll amnesti. Då Carrel, Erankrikes Juniusy dog, öfvertog hanredaktionen af le National.. Det är bekant, hvad han gjorde af denna tidning: ett dagligt mästerstycke af skarpa sarkasmer, af bilder ur kamrarne, af politisk rättvisa och orättvisa, ofta af atticism, ibland af statsmannaklokhet. Tyvärr bestod detta mästerverk af tidningsblad; fråga vinden, hvart han har fört dem! Revolutionen 1848 öfverraskade honom, som alla andra. Vi skola uttala ett faktum, som ingen vet bättre än vi; denna revolution, med hvilken han så ofta hade lekt, så länge den blott var en bild för hans tanke och ett slagord för hans parti, bragte honom. till nytt tvifvel och grubbel, då den visade sig såsom en närvarande allvarsam verklighet. Han gjorde sig sjelf den frågan,icke:om hancsjelf var republikan,. men om detta.folk var moget, oml dessa: massor. hade politisk bildning, upplysning, fasthet.och moderation nog för att på en gång träda in i republiken; om det icke var möjligt att uppskjuta det sista afgörardet, att finna ett öfvergångsled, som ett ögonblick kunde hämma-denna otåliga och efter hans mening öfverilade demokrati, såsom vattnet i en: sluss, mellanudet sista. steget af monarkien och det första steget af republiken; ora man icke en gång kunde åvägabringa en öfverenskommelse för en kort tid mellan dessa två extrema partier, som kämpade mot hvarafidra i den 24 Februaris rök och; blod, för att vinna några års frist, och för att, i en minderårig konungs namn; med republikanska principer