ST RNA. VåLLA TULL GM dpint saa: - Cu at UTDDG
byrå-idder, uttänkta af ministrar, som vilja
göra något, likagodt hvad. I mina ögon du-
ger denna åtgärd till intet. För att blott tala
om kassationsdomstolen, så har den högsta
vishet och erfarenhet fordom, likasom ännu,
alltid funnits hos gubbar öfver 75 år. Ett
slående exempel är dess förste president; Por-
talis, som snart uppnår denna ålder och som
är i verkligheten liksom i rangen Frankrikes
utmärktaste domare, och troligen ännu länge
skulle förblifva det, i fall han fortfore i sina
funktioner. . Men låt vara att åtgärden är för-
träfflig, hvad blir följden deraf? Den blir att
män, som uppnått den angifna åldern, måste
lagligen upphöra med sina funktioner. Dekre-
tet säger det uttryckligt — men det tillägger,
att de skola förblifva vid sina embeten tilldess
man utsett deras efterträdare. -Men. då det be-
ror af styrelsen-att remplacera dem: förr eller
sednare, eller också alls ieke, så följer deraf
att den äfven förbehåller sig utvägen, antin-
gen att när den behagar på domarebänkarne
insätta de personer den behagar, eller att på
dessa bänkar -hafva domare, som helt och häl-
let bero af dess godtycke. Man skall kanske
säga, att domare, som äro något måna om
sin egen värdighet, icke skola samtycka att
såsom domare förblifva i denna prekära ställ-
ning, som i förhållande både tillvallmänheten
och deras embetsbröder skulle göra dem till
exceptionella och mer eller mindre misstänkta
personligheter. Ack, jag ville ej tro det, men
man försäkrar mig att flera redan utbedt sig
och erhållit löfte att sälunda få blifva qvar-
sittande under Damokles-svärdet.
Denna exekutivmaktens vilja att hafva sin
hand i allt, att låta den tynga på allt, uppen-
barar, sig mer eller mindre i alla dess hand-
lingar af guvernemental beskaffenhet; Välbe-
räknadt nog i åtskilliga fall, synes mig i an-
dra fall detta maktbegär menligt, och har in-
gen annan ursägt ändet eviga ordet omstän-
digheterna.
Landet synes taga denna ursägt till godo,
midt under det tadel och det missnöje som
uttalar sig hos en del af de högre klasser-
na. Den stora massan, liknöjd och okunnig.
hvarken uttryckligt gillar eller- ogillar; den
tycks ha tagit sitt parti att låta presidenten
råda. Den tycks. vilja.säga: Låt det: blifva
hans sak; man bör-hvarken hindra -eller- ge-
nera honom, på det han må: hafva hela an-
svaret och, i händelse det går illajieke hafva
någon rätt att skjuta: skulden på 0s8.
Jag bör äfven anföra ett annat skäl. Före-
ställningen att presidenten skulle organisera
den kommunala och departementala förvalt-
ningen, och att han till ersättning för den po-
litiska centralisationen skulle öppna ett så
mycket vidsträcktare fält för den administra-
tiva decentralisationen; — denna föreställning
har, jag vet ej huru, gjort sig gällande och
herrskar ännu i detta ögonblick. Denna för-
hoppning : smickrar provinsernas egenkärlek
och deras sjelfständighetskänsla, trött vid den
alltid . återkommande. nödvändigheten: att, för
de- obetydligaste småsaker vända sig till den
centrala. förvaltningen.
Detta hopp om en smula lokal och kom-
munal frihet gör att man blundar litet för ban-
den, som allt hårdare tilldragas kring den po-
litiska frihetens hals. — Paris och några andra
stora centralorter äro, egentligen att tala, de
enda som djupt känna den sistnämnda om-
ständigheten.
Det är i sjelfva verket icke vid denna för-
sta väsentligen politiska serie af dekreter,
söm den-allmänna; uppmärksamheten och. det
ållmänna bekymret fäster sig. Det är massan
af ekonomiska eller administrativa åtgärder,
som rörer alla. Dessa åtgärder göra, i afse-
ende på de bekymmer som de föregående
kunde uppväcka, ungefär samma verkan på
min nation, som Alcibiades hund på Athe:
niensarne.
Impulsen söm jernvägarne fått, organisatio-
pen af jordegendomens belåning, medsättnin-
gen af bankens diskontering,. till och med
räntekonverteringen å statspapperen, isynner-
het med den rättighet som - efteråt inrymdes
åt de små räntetagarne, och som man hoppas
ge utsträckt till välgörenhetsinrättningarne —
alla dessa åtgärder hafva, i allmänhet att tala,
frambragt ett godt intryck.
Farhågorna för ett nytt, egentligen mot de
förmögnare klasserna riktadt -beskattningssy-
stem hafva lugnat eller upplöst sig. efter ut-
färdandet af det dekret, som bestämmer bud-
geten för 1852. Flera af de financiella eller
ekonomiska åtgärder, som dermed stå i sam-
mahhang — de som afse nedsättning i ok-
trojerna, lindring i vinskatten, och andra —
hafva väckt ett angenämt intryck hos den
stora massan af folket.
Ett förslag, hvarom man talat, att reducera
armåen, skulle -både i hänseende till inrikes-
och utrikespolitiken vara en högst betydande
åtgärd, som starkt och dristigt betecknade pre-
sidentens både inre och yttre politik och-hvars
fredliga sida icke mindre än den ekonomiska
skulle gagna armeen mindre, men komma
landet till så mycket större: nytta.
Har detta förslag någon verklighet? Jag
tror att regeringen har tänkt derpå. Skall
den sätta det i verket? Derom kommer väl
nästa vecka att gifva oss upplysning.
Med ett ord: lagstiftande församlingen, som
den 29 i denna månad skall förena sig med
presidenten och senaten, för att sätta den nya
regeringen i verksamhet, skall inträda under
ganska gynsarma auspieier. Måtte den; med
en hofsamhet som hvarken utesluter diskus-
sionen eller kraften, kunna bringa oss litet
friskare och friare luft, och i fall dettä- berör
af henne, äfven litet varmare, ty här hafva vi
med en vårlig. sol. ännu en riktig vinterkyla.
Det sednare må vara min sista nyhet - för
dagen. För dess sanning kan jag åtminstone
gå i borgen. A. H.
Armand Marrast.
Påris den 12 Mars 1852.
På morgonen i dag kördes en simpel likvagn,
re. NR ro