togo sig den oskyldiga förströelsen att röka en pipa. Uti det djupa nattmörkret utbredde den lilla elden ur piphufvudena stundtals ett svagt ljussken öfver fångarne. Den unge löjtnanten återgick till Pelven. Vägen, uppför hvilken kolonnen sedan några minuter mödosamt klättrade, krökte sig vid foten af en amfiteater af kullar betäckta med täta buskar; till venster var den afskuren genom den allt brantare flodstranden. Jag är ledsen, återtog Francis, i det han kastade rundtomkring sig oroliga blickar, jag är ledsen att jag ej följde andra sidan af strömmen, såsom under vår hitmarech, ehuru den förlängde vandringen. Den här vägen ser vådlig ut. Berget här till höger ser hemskt ut, som tillhörde det afgrunden, Och. dessutom, jag vet ej, men jag tycker det liksom susar för mina öron; om det möjligen kan vara forsens brusande eller vindens flägt, men hör ni ej något ovanligt? Förbjud fångarne att rökar, inföll Hervå häftigt. Francis vände sig om för att gifva denna order; men innan han ännu hunnit taga ett steg, hördes en tredubbel gevärssalva, som med ett hastigt sken upplyste kullarne och vägen; i samma ögonblick hördes ett skallande rop från höjden som dominerade passagen, Tre af de soldater, som vaktade fångarne, hade fallit; Georg sträckte den fjerde till marken med ett knytnäfveslag, och störtade sig, med hufvudet lutadt framåt likt en ursinnig tjur, åt kullen till, bröt sig Igenom soldaternas leder och öppnade på detta sätt en väg åt sina följeslagare, hvilka försvunno hamn i häl efter honom, gynnade af mörkret i småskogen. Ett nytt stormande skrik hördes derpå, men bortdog. genast. Några skott, aflossade i luften af de republikanska soldaterne, hade intet resultat.