a öfvertygelser, utan ock om möjligt moraliskt ruinera den sida at pressen, hvarifrån dessa öfvertygelser uttalas. Det strider emellertid mot den hållning inom pressen, som Svenska Tidningen i likhet med oss bekänner sig hylla, att kasta smuts och hån och falska insinuationer på politiska motståndares personer; denna sida af kriget mot den liberala pressen har under den sista tiden från ett annat håll, af en ringa hop men väl beväpnad., blifvit skött med den grad af manhaftighet, att konservatismens stora kämpar för sig sjelfva kunnat välja ett ridderligare vapen. Emelertid sitter i landsorten mången hederlig riddersman i fullkomlig okunnighet om det gueriliakrig, som från en viss sida af pressen föres mot Aftonbladet, och blir otålig att Svenska Tidningen ej gör sin skyldighet. Visserligen gör då och då den lärde riddaren B. mot vårt blads redaktion ett taktiskt utfall med ev kroiserad eld af hafsiga halfsanningar och medvetna förvrängningar — såsom i Svenska Tidningens sista onsdagsnummer — men detta gör ej tillfyllest för beskyddarne i landet, som vänta sig något ännu bättre, och då rustar sig en och annan af de grånade kämparne att sjelf draga det tunga, länge hvilande svärdet, och från den publicistiska fästningens kanonportar framljungar ett insändi, som skall sprida död och förödelse i fiendernas läger. Stundom skjuta dock de ädle kämparne öfver målet. Så har en ,insändare, i Svenska Tidningens nummer för dagen, i sin ifver att rätt takta oss, förmält att vi låtit allmänheten på fint vis förstå, att Svenska Tidningen vore mutad af regeringen, och hr Algren åter af Svenska Tidningen, för att komma åt Stockholmska sparbankens pengar,. Vi lemna åt allmänheten att dömma, huru långt insändarens fantasi här sträcker sin lifliga flygt. På samma gång skulle vi, då han tiilvitar oss att vilja upplösa alla moraliska band mellan husbönder och tjenare, och göra de sednare till lösören, samt på detta vis omöjliggöra allt sammanhang i landtbrukets arbeten, kunna påminna vår utan tvifvel välmenande stridskämpe, att det är uttryckligen blott för de större städerna, som vi ansett tätare flyttnivgstider för tjenstefolk tjenliga, och att vi uttryckligen förklarat, att viansågo årstjensten på landet ännu hvarken böra eller kunna i vidsträcktare mån upphäfvas. Men så är det en gång beskaffadt hos oss häri Sverge. Om allt skall vara riktigt, måste man tilltro sina politiska motståndare de svartaste bevekelsegrunder. Man frågar sig med en tvetydig axelryckning: v.kan något godt komma från Nazareth? Det vill säga: kan en liberal skriftställare uttala en ärlig tanka eller ens sjelf vara hederlig karl? Och så blir man het och kastar undan det obehagliga tidningsbladet, och den upprörda fantasien fortsätter läsningen af den bortkastade artikeln och tror sig i densamma spåra idel blodsbegär och mordbrand och omstörtningar. Och så fordrar troheten mot konung och fädernesland, att man svär och förbannar hela det liberala packets. I afseende på grundsatsen att låta insändare, utan reservation framkasta hvad som helst emot personer eller inrättningar, derom hafva vi redan sagt vår tanka. Den ifrågavarande s:insändaren förebrår på ett smickrande sätt Svenska Tidningen dess ridderliga artighet mot sin publicistiska motståndare Aftonbladet. Vi hafva ofvanför anfört nägra fraser ur den sista insändarens artikel. Då vi helt enkelt citerade dessa uttryck, ansågo vi oss blott behöfva till våra läsares rättskänsla öfverlemna att bedömma halten af det skriftställviig ovus Uvgapguas Ul Jawa League og för att sålunda vanställa och förvränga!en publicistisk vedersakares ord. Vi hade icke föreställt oss, att en tidning,som framträdt med så vackra löften, skulle anse det tillbörligt at! öppna sina spalter för invektiver af ofvån anförda beskaffenhet. Vi erkänna aft vi missräknat oss; den pridderliga artigheten har visat sig i sin rätta skepnad, och vi skola hädanefter så litet som möjligt sysselsätta våra läsare med Svenska Tidningens insändarepx. — Med anledning af våra uppsatser angående reform af bränvinshandteringen har -ChristianiaPosten,, rörande denna handtering i Norge, meddelat några upplysningar, hvilka äfven förtjena att komma till svenska allmänhetens kännedom. Genom den år 1845 påbörjade och vid 1848 års Storthing fullföljda reformen af bränvinsindustrien och dess beskattning, har samma industri öfvergått till ett färre antal större fabriker. Härtill har bidragit, dels att man 1845 förbjöd alla bränvinspannor under 200 potter (274) pott — svensk kanna), och dels att beskattningen 1848 bestämdes efter beloppet af den tillverkade varan, i stället för att den förut, likasom hos oss, beräknades efter apparaternas storlek och beskaffenhet, och i följd af fullständigare kontroller har bränvinsafgiften sedermera kunnat förhöjas, utan att sådant hindrats af kopparslagarnes konstfärdighet och uppfinningsförmåga. Sålunda har sista Storthing kunnat beräkna norska statsverkets inkomst af bränvinsskatten till ej mindre än 375,009 Spd., eller en million rdr bko, ehuru den årliga tillverkningen af bränvin i Norge ej uppskattas till mera än omkring åtta mil