nuvarande insändare åberopas såsom skäl emot
de offentliga lärotimmarnes. utsträckning til
deras författningsenliga antal, äfven hafva för-
bjudit en så beskaffad privatläsnings införande
som den ifrågavarande. Ty de skäl, som di-
rektionen hade anfört emot den förra, äro så-
dana, att de måste anses gälla med ful kom-
ligt samma styrka äfven emot den sednare,
då ju äfven denna sker uti de offentliga skol-
rummen.
I sednare fallet, om förhållandena i afse-
ende på lefnadssättet i hufvudstaden och lär-
jungarnes långa skolvägar hade undergått nå-
gon förändring, eller om til äfventyrs direktio-
nen sjelf sedan år 1824 ändrat öfvertygelse
om dessa förhållandens inverkan på skoltiden,
hvarföre vidtog man icke redan 1833, då öf-
vertygelsen om de nedsatta offentliga lärotim-
marnes otillräcklighet omsider hade hunnit
göra sig gällande, den åtgärden att först åt-
minstone öka dessa till det antal, som sköl-
ordningen stadgat? Eller hvarföre har denva
åtgärd ännu icke allt sedan blifvit vidtagen?
Må man icke säga, att den offentliga lärotim-
man endast får egnas åt förhör, och att för-
klaring och beredelse endast kan ske på pri-.
vata timmar. En sådan åsigt har visserligen
ingen förståndig och samvetsgrann lärare, och
den godkännes icke heller af sko:ordningen,
enligt hvad vi redan i en föregående artikel
erinrat. ,
Mycket mera kunde vara att i anledning af
insändarens upplysningar anföra. Vi tro oss
likväl redan hafva gifvit tillräckliga skäl för
vår uppfattning af. den ifrågavarande privat-
läsningen såsom ett missbruk, som bör af-
skaffas, för att icke nu behöfva dervid längre,
uppehålla oss. Vi vilja endast tillägga ett
par anmärkningar. till närmare förklarande af
vår mening.
Att undervisningen vid hufvudstadens offent-
liga läroverk i sednare tider blifvit högst vä-
sentligen förbättrad, och att man derföre i
hufvudsaklig mån har lärarnes nitiska bemö-
danden att tacka, lärer ingen vilja neka. Att
äfven privatläsningen i sin mån dertill bidra-
git, anse vi för vår del till och med alldeles
otvifvelaktigt. Men icke är det privatläsnin-
gen såsom sådan, d. vy. s. dess egenskap att
vara privat, som verkat till förbättring, utan
den större möda läraren gjort sig att utveckla
och förklara, den lättnad och ledning vid be-
redelsen som lärjungarne erbäållit, och slutligen
den större ansträngning hvartill dessa bärige-
nom blifvit sporrade. Vi kunna icke inse,
att alla dessa fördelar skule i någon mån
minskas, om vissa lärotimmar, som nu anses
såsom privata, i stället förklarades för offent
liga, förutsatt att läraren gör sig sanima möda
under de offentliga, som-tnder de privata
timmarna. Och att förutsätta något annat,
vore lika orättvist som främmande för vår
tanke. 5;
Men ehuru välgörande för ungdomens för-
kofran i studier den ökade-ansträngningen af
både lärare soch lärjungar må i vissa alseen-
den hafva verkat, och eburu aktningsvärdt de
förres bemödande må vara att genom privata
timmars läggande fill de offeniliga vilja så
tort och gruudligt som möjligt drifva de sed-
nare framåt, kunnå vi icke undertrycka den
öfvertygelsen, att deita bemödande i förening
med flera andra omständigheter äfven kan
medföra en fara för ungdomens uppfostran —
faran af lärjungarnes öfveransträngning.
Vi hafva flera änledningar att tro, det den
klagan, som redan ofta nog höres öfver en
sådan öfveransträngning på bekostnad af bar-
nens helså, icke är helt och hållet obefogad.
Orsakerna härtill äro utan tvifvel flera. Upp-
tagandet i skolundervisningen af nya läroäm-
nen, hviika icke mera kunna afvisas, och sam-
tidigt dermed till en del stegrade fordringar 1
de gamla, lärjungaines icke desto mindrei
allmänhet spädare ålder och svagare kropps-
krafter vid inträdet i de lärda skolorna, för-
äldrarnes jägtande att så tidigt som möjligt
få se sina barn såsom studenter eller såsom
män i verken eller på kontoren, alla dessa
och ännu flera omständigheter samverka härvid.
Privatläsningen har icke minskat utan snarare
i sin mån ökat ansträngningen, enär lärjun-
garnes beredelge för de offentliga timmarne
under, de så kallade privata i alla fall icke är
tillräcklig, utan att dessutom vanligen utöfver
de 36 skoltimmarne måste till hemmen med-
föra större eller mindre lexor, som icke söäl-
lan hålla dem sittande öfver boken ännu sent
inpå nätterna.
Detta förhällände förtjenar i hög grad be-
hjertande både af lärare och skolstyrelser.
Vi tro för vår del, att de 32 skoltimmar i
veckan, som skolordningen bestämt, väl böra
iakttagas, men icke heller öfverskridas, enär
man gerom deras öfverskridande, under dei
att hemarbete icke desto mindre tillika måste
och enligt vår tanke äfven bör tagas ianspråk,
löper fara att beröfva ungdoroen den helsa,
friskhet och glädje, hvarförutan lexornas in-
lärande blifver utan frukt för lifvet.
Vi erkänna, att vi vid upptagandet afdetta
ämne mera haft lärjungarnes än lärarnes bä-
sta för ögonen, i fall nemligen det sednare
skall mätas efter deras inkomst af privatläs-
ningen. - Men vi hafva äfven yrkat att, ov.
den vunna löneförbättringen icke för härva-
rande läroverk anses vara tillräcklig såson
ersättning för det arbete skolordningen af lä
rarne fordrar, direktionen då måtte göra fram-
ställning. om behofvet till Kongl. Maj:t elle
till hutvudstadens församlingar. Hafva lärarne
icke genom den nya staten fåtten förbättring
i sina vilkor, ens motsvarande hvad de fört
haft i löneihkomster, så mycket mera skä:
måste det då varå för direktionen att taga er-
forderliga steg för vinnande af rättelse uti ev
sådant missförhållande, hvilket svärl:gen ka
förklaras annorlunda än genom regeringen:
okunnighet om lärarnes förutvarande ställning.
hvarom hon dock hade bort at direktioner
erhålla fullständig upplysning.
Sd
es (Insändåt).
Mycket har-pä-sednaste tiden skrifvit som Sverige:
intolerans emot främmande religionsbekännare, men,
hacvnnerligt Hoe. har ei nägot ard fört rAvta 431!