nuvarande insändare åberopas såsom skäl emot de offentliga lärotimmarnes. utsträckning til deras författningsenliga antal, äfven hafva förbjudit en så beskaffad privatläsnings införande som den ifrågavarande. Ty de skäl, som direktionen hade anfört emot den förra, äro sådana, att de måste anses gälla med ful komligt samma styrka äfven emot den sednare, då ju äfven denna sker uti de offentliga skolrummen. I sednare fallet, om förhållandena i afseende på lefnadssättet i hufvudstaden och lärjungarnes långa skolvägar hade undergått någon förändring, eller om til äfventyrs direktionen sjelf sedan år 1824 ändrat öfvertygelse om dessa förhållandens inverkan på skoltiden, hvarföre vidtog man icke redan 1833, då öfvertygelsen om de nedsatta offentliga lärotimmarnes otillräcklighet omsider hade hunnit göra sig gällande, den åtgärden att först åtminstone öka dessa till det antal, som skölordningen stadgat? Eller hvarföre har denva åtgärd ännu icke allt sedan blifvit vidtagen? Må man icke säga, att den offentliga lärotimman endast får egnas åt förhör, och att förklaring och beredelse endast kan ske på pri-. vata timmar. En sådan åsigt har visserligen ingen förståndig och samvetsgrann lärare, och den godkännes icke heller af sko:ordningen, enligt hvad vi redan i en föregående artikel erinrat. , Mycket mera kunde vara att i anledning af insändarens upplysningar anföra. Vi tro oss likväl redan hafva gifvit tillräckliga skäl för vår uppfattning af. den ifrågavarande privatläsningen såsom ett missbruk, som bör afskaffas, för att icke nu behöfva dervid längre, uppehålla oss. Vi vilja endast tillägga ett par anmärkningar. till närmare förklarande af vår mening. Att undervisningen vid hufvudstadens offentliga läroverk i sednare tider blifvit högst väsentligen förbättrad, och att man derföre i hufvudsaklig mån har lärarnes nitiska bemödanden att tacka, lärer ingen vilja neka. Att äfven privatläsningen i sin mån dertill bidragit, anse vi för vår del till och med alldeles otvifvelaktigt. Men icke är det privatläsningen såsom sådan, d. vy. s. dess egenskap att vara privat, som verkat till förbättring, utan den större möda läraren gjort sig att utveckla och förklara, den lättnad och ledning vid beredelsen som lärjungarne erbäållit, och slutligen den större ansträngning hvartill dessa bärigenom blifvit sporrade. Vi kunna icke inse, att alla dessa fördelar skule i någon mån minskas, om vissa lärotimmar, som nu anses såsom privata, i stället förklarades för offent liga, förutsatt att läraren gör sig sanima möda under de offentliga, som-tnder de privata timmarna. Och att förutsätta något annat, vore lika orättvist som främmande för vår tanke. 5; Men ehuru välgörande för ungdomens förkofran i studier den ökade-ansträngningen af både lärare soch lärjungar må i vissa alseenden hafva verkat, och eburu aktningsvärdt de förres bemödande må vara att genom privata timmars läggande fill de offeniliga vilja så tort och gruudligt som möjligt drifva de sednare framåt, kunnå vi icke undertrycka den öfvertygelsen, att deita bemödande i förening med flera andra omständigheter äfven kan medföra en fara för ungdomens uppfostran — faran af lärjungarnes öfveransträngning. Vi hafva flera änledningar att tro, det den klagan, som redan ofta nog höres öfver en sådan öfveransträngning på bekostnad af barnens helså, icke är helt och hållet obefogad. Orsakerna härtill äro utan tvifvel flera. Upptagandet i skolundervisningen af nya läroämnen, hviika icke mera kunna afvisas, och samtidigt dermed till en del stegrade fordringar 1 de gamla, lärjungaines icke desto mindrei allmänhet spädare ålder och svagare kroppskrafter vid inträdet i de lärda skolorna, föräldrarnes jägtande att så tidigt som möjligt få se sina barn såsom studenter eller såsom män i verken eller på kontoren, alla dessa och ännu flera omständigheter samverka härvid. Privatläsningen har icke minskat utan snarare i sin mån ökat ansträngningen, enär lärjungarnes beredelge för de offentliga timmarne under, de så kallade privata i alla fall icke är tillräcklig, utan att dessutom vanligen utöfver de 36 skoltimmarne måste till hemmen medföra större eller mindre lexor, som icke söällan hålla dem sittande öfver boken ännu sent inpå nätterna. Detta förhällände förtjenar i hög grad behjertande både af lärare och skolstyrelser. Vi tro för vår del, att de 32 skoltimmar i veckan, som skolordningen bestämt, väl böra iakttagas, men icke heller öfverskridas, enär man gerom deras öfverskridande, under dei att hemarbete icke desto mindre tillika måste och enligt vår tanke äfven bör tagas ianspråk, löper fara att beröfva ungdoroen den helsa, friskhet och glädje, hvarförutan lexornas inlärande blifver utan frukt för lifvet. Vi erkänna, att vi vid upptagandet afdetta ämne mera haft lärjungarnes än lärarnes bästa för ögonen, i fall nemligen det sednare skall mätas efter deras inkomst af privatläsningen. Men vi hafva äfven yrkat att, ov. den vunna löneförbättringen icke för härvarande läroverk anses vara tillräcklig såson ersättning för det arbete skolordningen af lä rarne fordrar, direktionen då måtte göra framställning. om behofvet till Kongl. Maj:t elle till hutvudstadens församlingar. Hafva lärarne icke genom den nya staten fåtten förbättring i sina vilkor, ens motsvarande hvad de fört haft i löneihkomster, så mycket mera skä: måste det då varå för direktionen att taga erforderliga steg för vinnande af rättelse uti ev sådant missförhållande, hvilket svärl:gen ka förklaras annorlunda än genom regeringen: okunnighet om lärarnes förutvarande ställning. hvarom hon dock hade bort at direktioner erhålla fullständig upplysning. Sd es (Insändåt). Mycket har-pä-sednaste tiden skrifvit som Sverige: intolerans emot främmande religionsbekännare, men, hacvnnerligt Hoe. har ei nägot ard fört rAvta 431!