BELLA )
SEDNARE DELEN,
Denna ytterlighet är alldeles öfverflödig,
emedan ett enda ord är tillräckligt för att
betaga mig all lust och hvarje förnvuftig före-
vändning att drifva denna affär längre; men
hör mig, Bellah: om ni vägrar att utsäga detta
ord, då återstår det er, jag svär det, ej annat,
än med egna händer öfverlemna mig åt för-
derfvet, ty ni känner er far. Beillah, den
vinna Jag säg, för en timma sedan, nära
tta ställe, i den unga mannens armar . . .
denna qvinna... var det, ... tala, talal,
Fröken de Kergant vacklade; hon stödde
sig mot piedestalen till en staty och förblef
en stund med sävkt hufvud utan att svara;
hon andades smärtsarut; slutligen, utan att höja
sin blick, yttrade bon med qväfd stämma,
Denna qvinna, det var Jag.
Ni, ni, himmelska -makter!. utropade
Hervå i det han med fasa tog ett steg bak-
länges. Således,, återtog han efter ett ögon-
biicks tystnad... ja, jag vill höra denna
bekännelse från edra läppar . . . således är han
er älskare?, Rs
Bellsb, böjd under tystnaden af sin gräns-
lösa smärta, dolde ansigtet i sina händer, och
hennes stömma, svag som en sakta vindflägt,
framhviskade:
Min älskare, ja.n
Välan! Farväll sade Hervå.
vHvarthän ämnar ni er? återtog fröken de
Kerganvt, i det bon fattade Hervås hand i den
) Se A.B. N:is 37, 39, 40,41, 43—45, 47; 49,
50, 62, 53, 50—07, 59—067 och 68.