BELLA ) SEDNARE DELEN, Denna ytterlighet är alldeles öfverflödig, emedan ett enda ord är tillräckligt för att betaga mig all lust och hvarje förnvuftig förevändning att drifva denna affär längre; men hör mig, Bellah: om ni vägrar att utsäga detta ord, då återstår det er, jag svär det, ej annat, än med egna händer öfverlemna mig åt förderfvet, ty ni känner er far. Beillah, den vinna Jag säg, för en timma sedan, nära tta ställe, i den unga mannens armar . . . denna qvinna... var det, ... tala, talal, Fröken de Kergant vacklade; hon stödde sig mot piedestalen till en staty och förblef en stund med sävkt hufvud utan att svara; hon andades smärtsarut; slutligen, utan att höja sin blick, yttrade bon med qväfd stämma, Denna qvinna, det var Jag. Ni, ni, himmelska -makter!. utropade Hervå i det han med fasa tog ett steg baklänges. Således,, återtog han efter ett ögonbiicks tystnad... ja, jag vill höra denna bekännelse från edra läppar . . . således är han er älskare?, Rs Bellsb, böjd under tystnaden af sin gränslösa smärta, dolde ansigtet i sina händer, och hennes stömma, svag som en sakta vindflägt, framhviskade: Min älskare, ja.n Välan! Farväll sade Hervå. vHvarthän ämnar ni er? återtog fröken de Kerganvt, i det bon fattade Hervås hand i den ) Se A.B. N:is 37, 39, 40,41, 43—45, 47; 49, 50, 62, 53, 50—07, 59—067 och 68.