tid vetat med sig, att den ej egde folkets förtroende och att den äsyftade en återgång, för hvilken opinio nen mäste med alla medel beredas, der har man polisväg infört bruket, att genom ett rapportsysten förskaffa regeringen underrättelser om opinionen, sam: att genom en centralinrättning för utspridande af upp satser i landsortsbladen leda den efter regeringens önskan. Le burecau de Vesprit-ipublic begagnar der: hemlighet en del af -tidningspressen för regeringen: afsigt. . Men det inses. lätt, att det just är denna hemlighet, som der bidragit och bidrager, att dessa afsigter blifva så örena, så skadliga som de sednarc tidernas tilldragelser bevittnat. I andra länder trodde vi med skäl, att det icke ännu gått så längt. Men att dömma af vissa förhälländen, torde det franske polissystemet snart vara gängse öfverallt. Så har t. ex. vid en diskussion i Preussiska representantförsam lingen den 7 sistli Febr., meddelad i en Leipzigertidning för den 10 s. m., ministern Manteufiel öppet törklarat, att anslaget till hemliga medel behöfde förökas, för att underhålla kommunikation med ut ländska tidningspressen och bibehålla dennas medverkan för-regeringens sak. Han antydde på ett ganska påtagligt sätt, att Österrike hade halfva tyska tid ningspressen i sin sold, och förklarade att de mede! som han egde till sin disposition, voro alldeles otillräckliga. för att förskafta-sig det stöd af pressen, som andra stater förmä begagna. oDet är svårts, sade ministern, att bibehålla sådana förbindelser, utan att ega de kolossala medel för vrändamålet som andra regeringar använda. Icke desto smindre äro likväl dylika förbindelser ingångna med nengelska, franska och belgiska tidningsredaktioner. Ministern slutade med ett slags ursäkt, för det at! arrangementerna härmed. ännu voro nägot ofullständiga; men, sade hån, detta härleder sig deraf at: de äro så nyanr. (?) Man har säledes nu offentligt erhållit bekännelsen, att kabinetterna besolda tidningar i andra länder, för att gä deras ärender. Att regeringärne göra detsamma i eget land kan lika litet vara tvifvel underkastadt. Detta torde förklara mycket, af hvad vi i våra dagar se passera inom pressen. . Det tyckes visa, huru inomer del säväl af den kohservativa som den sig så kallande liberala pressen, de vidunderligaste satser, de besynnerligaste motsägelser, de föraktligaste vanställningar af -bergrepp och facta förekomma, och hvarifrän de hätska, ofta till sina anledningar nog obegripliga anfallen mot vissa folkklasser, intressen och personer tillkomma: Man kan ej ännat än beklaga detta förhällande, sön : obestridligen mäste ansenligt bidraga till der förbistring, den otälighet och obelätenhet, hvilka för det! närvarande rädari nästan alla europeiska:stater. Hvilka frön till split, oro och osäkerhet utsäs ej deri genom! Huru olika vore det ej, om regeringarne, med öppenhet och ärlighet, gäfve offentlighet ät de principer, de äsigter, de sanna och bestyrkta förhållanden, som leda deras ätgäråer, och hvilka förmå dem att någon gäng, emot ett allmännare tänkesätts önskningar, vidhälla ett system, som kanske icke utav skäl tadlas, men som möjligen kan för ögonblicket grundas på nödvändighetens kraf?Huru fastare, huru förtroligare skulle icke ställningen mellan folk och regering blifva, om deras banerförare mötte hvar: andra, med öppna visir på offentlighetens fält, der vexlade opinioner kunde föra till försoning och öfverensstämmelse i stället för ändlösa meningsstrider, hvarunder sanning vanställes, rättvisa förvägras ät motständaren och segern slutligen köpes på bekostnad af heder, öfvertygelse och heliga pligter mot mensklighet, fosterland och medborgare? (Budbäraren.)