tid vetat med sig, att den ej egde folkets förtroende
och att den äsyftade en återgång, för hvilken opinio
nen mäste med alla medel beredas, der har man
polisväg infört bruket, att genom ett rapportsysten
förskaffa regeringen underrättelser om opinionen, sam:
att genom en centralinrättning för utspridande af upp
satser i landsortsbladen leda den efter regeringens
önskan. Le burecau de Vesprit-ipublic begagnar der:
hemlighet en del af -tidningspressen för regeringen:
afsigt. . Men det inses. lätt, att det just är denna
hemlighet, som der bidragit och bidrager, att dessa
afsigter blifva så örena, så skadliga som de sednarc
tidernas tilldragelser bevittnat. I andra länder trodde
vi med skäl, att det icke ännu gått så längt. Men
att dömma af vissa förhälländen, torde det franske
polissystemet snart vara gängse öfverallt. Så har t.
ex. vid en diskussion i Preussiska representantförsam
lingen den 7 sistli Febr., meddelad i en Leipziger-
tidning för den 10 s. m., ministern Manteufiel öp-
pet törklarat, att anslaget till hemliga medel behöfde
förökas, för att underhålla kommunikation med ut
ländska tidningspressen och bibehålla dennas medver-
kan för-regeringens sak. Han antydde på ett ganska
påtagligt sätt, att Österrike hade halfva tyska tid
ningspressen i sin sold, och förklarade att de mede!
som han egde till sin disposition, voro alldeles otill-
räckliga. för att förskafta-sig det stöd af pressen, som
andra stater förmä begagna.
oDet är svårts, sade ministern, att bibehålla så-
dana förbindelser, utan att ega de kolossala medel för
vrändamålet som andra regeringar använda. Icke desto
smindre äro likväl dylika förbindelser ingångna med
nengelska, franska och belgiska tidningsredaktioner.
Ministern slutade med ett slags ursäkt, för det at!
arrangementerna härmed. ännu voro nägot ofullstän-
diga; men, sade hån, detta härleder sig deraf at:
de äro så nyanr. (?)
Man har säledes nu offentligt erhållit bekännelsen,
att kabinetterna besolda tidningar i andra länder, för
att gä deras ärender. Att regeringärne göra det-
samma i eget land kan lika litet vara tvifvel under-
kastadt.
Detta torde förklara mycket, af hvad vi i våra da-
gar se passera inom pressen. . Det tyckes visa, huru
inom- er del säväl af den kohservativa som den sig så
kallande liberala pressen, de vidunderligaste satser,
de besynnerligaste motsägelser, de föraktligaste van-
ställningar af -bergrepp och facta förekomma, och
hvarifrän de hätska, ofta till sina anledningar nog
obegripliga anfallen mot vissa folkklasser, intressen
och personer tillkomma:
Man kan ej ännat än beklaga detta förhällande,
sön : obestridligen mäste ansenligt bidraga till der
förbistring, den otälighet och obelätenhet, hvilka för
det! närvarande rädari nästan alla europeiska:stater.
Hvilka frön till split, oro och osäkerhet utsäs ej deri
genom! Huru olika vore det ej, om regeringarne,
med öppenhet och ärlighet, gäfve offentlighet ät de
principer, de äsigter, de sanna och bestyrkta förhål-
landen, som leda deras ätgäråer, och hvilka förmå
dem att någon gäng, emot ett allmännare tänkesätts
önskningar, vidhälla ett system, som kanske icke utav
skäl tadlas, men som möjligen kan för ögonblicket
grundas på nödvändighetens kraf?- Huru fastare,
huru förtroligare skulle icke ställningen mellan folk
och regering blifva, om deras banerförare mötte hvar:
andra, med öppna visir på offentlighetens fält, der
vexlade opinioner kunde föra till försoning och öfver-
ensstämmelse i stället för ändlösa meningsstrider,
hvarunder sanning vanställes, rättvisa förvägras ät
motständaren och segern slutligen köpes på bekostnad
af heder, öfvertygelse och heliga pligter mot mensk-
lighet, fosterland och medborgare? (Budbäraren.)