från ett annat land, Frankrike, genom ples
Percheronsn.
Det kan, under en sådan ställning, ej vare
alldeles utan intresse att egna en kort upp-
märksamhet åt förhållandena i afseende på
hästafveln i det land, derifrån man nu anser
att hjelpen för vår egen skall erhållas; och vi
skola för detta ändamål anföra ett utdrag al
ett par uppsatser, den ena af Pommier, och
den andra författad af hr Jamet, en af pris:
domarne vid den Concours national danimaux
reproducteurs, som ägde rum i Versailles för-
liden sommar.
Det är bekant att Frankrike icke hittills kun-
nat inom sig frambringa tillräckligt antal hä-
star af tjenlig beskaffenhet för kavalleriets re-
montering; men att denna brist genom stu-
teristyrelsens bemödanden synes vara på väg
att afhjelpas. Då ett krig hotade år 1840
kunde af 34.000 remonter, som erfordrades
endast 14,000 erhållas i Frankrike; men å;
1848, då samma olycka syntes stå för dör-
ren, kunde af 30:000 remonter, 25;000 ;
Frankrike upphandlas. Deremot har Frank-
rike uti flera af sina inhemska hästracer ut-
omordentligt goda dragare, både passande fö:
lastvagnen, plogen och diligencen. I anseen
de till de i allmänhet ganska dåliga vägarne.
nödgas man för alla dessa ändamäl välja star-
ka och tunga hästar, hvilka således icke läm
pade sig för kavalleriet, då deremot Tysk-
land, hvars vägar numera äro förträffliga, kar
för sina fordon begagna så lätta hästar, att dc
ifven duga till remonter. Äfven Percheron-
hästen, ehuru såsom dragare betraktad län
(om man nemligen väljer af den lätta stam-
men), anses dock vara för tung för kavaileri-
behof, och endast hästar med mer eller min-
dre blod (i norra Frankrike engelskt, i sö-
dra arabiskt) användas vid statens stuterier.
Ehuru dessa lika litet som någon annan
mensklig inrättning äro felfria, hatva de dock
ojort utmärkt nytta, och man erkänner allt
mer och mer att hoppet om en förbättrad
hästafvel i landet hufvudsakligen hvilar på
dem.
I Juli månad förlidet år hade allmän täflan
af goda afvelsdjur blifvit utsatt i Versailles.
Den omfattade 8 distrikter, af hvilka dock
endast 3 täflade. Af dessa åtta, innefattade
ett fem departementer af det gamla Bretagne.
så namnkunnigt för sina dragare! Detta di-
strikt hade insändt en hingst; det andra di-
striktet 8 djur, och det tredje 6. Det andra
distriktets hästar voro bäst — de voro ock de
som visade mesta spåren af blod. Orsaken
lär hafva varit, att man missförstått program-
met och trott att endast tunga och stora drag-
hästar kunde få täfla såsom landtbrukshästar.
Så var dock ingalunda styrelsens mening; ty
lätta draghästar äro nu -högst af behofvet påkal-
lade. Fölungar af den tyngre racen, som förr
vid sex månaders ålder betalades med 150
till 300 francs (75 till 150 rdr bko) gälla för
närvarande icke mer än 90 till 120 francs,
och våra hästproducenter söka nu med ifver
att erhålla stuteriernas hingstar, hvilka de for-
dom föraktade. Hvad vi nu behöfva, är att
få styrkan förenad med mera snabbhet; hästarl
vf halfblod eller fjerdedels blod, som passa
för åkerbruket, passa äfven för andra ända-
mål, hvarigenom de säljas med lätthet och
gifva vinst åt uppfödaren.
Stuteri-styrelsen, som — man må säga hvad
man vill — varit så nyttig för åkerbruket,
skall göra detta än större tjenster, sedan
andtbrukarne börjat inse, att de icke kunna
indvara dess biträde. Uti de flesta departe-
nenter hafva uppfödare af hästar, hushåll-
ringssällskaper och hästafvelsföreningar sökt
indandraga sig dess inflytande, till och med
;enom användandet af ruinerande medel.
Ivad har blifvit följden deraf? Försämringen
vf alla våra landtbruksbästar. Man påstod att
let var absurdt att vilja begagna fullblodshä-
tar öfverallt; att då klimat, jordmån och å-
cerbruksmetoder voro olika, dugde det ej att
rilja bringa alla våra hästracer till en och
amma typ, under det att man, med en oför-
larlig inkonseqvens, antog Percheron-hästen
ill att dermed förädla alla andra racer, så-
äl i södern som i norden, i östern som i
restern. Deraf kom, att Percheron-hingstarne
tego högt i pris; att de bästa djuren upp-
öptes pä de ställen der de höllo sig väl,
ör att exporteras till andra trakter, der de
wrartade.
De departementer som ifrigast kämpat emot
tuteristyrelsen, äro nu de första att anlita
less biträde, sedan de fullkomligt misslyckats
sina egna förädlingsprojekter. De hafva af
gen skada fått lära sig inse, att denna sty-
else ensam varit i ständ att producera och
vibehålla typer, tjenliga för alla racers föräd-
ing.
Striden mot stuteri-styrelsen och det tadel
On varit underkastad, hafva lemnat spår i all-
nänhetens sinnen. Man har klandrat dess
lyrhet och sagt att det varit hon som batar-
liserat den inhemska hästracen. — Och nu,
jär generalkonseljer och hushållningssällska-
er begära ett stort autal beskälare från stu-
erierna, har styrelsen nödgats svara: Viön-
ka ingenting heldre; men vi kunna ej göra
ner än hvad som sker: våra tillgängar äro
stillräckligan. Saken är enkel: Representant-
örsamlingen har kringskafvit stuteri-anslaget.
ch förbättringsmedlen brista. Hvems är fe-
et? Jo deras, som hindrat de förbättringar.
wilka de nu tadla styrelsen att icke hafva
stadkommit.
Så långt hrr Pommier och Jamet. Dem
om önska att vinna mera detaljerade under-
ättelser om de franska förhållanderna 1 dettal
vänseende, hvilka för oss äro af stort intres-
e, hänvisa vi till ett arbete af MM. Guyot (in-
vecteur otneral des haras) samt till en af