från ett annat land, Frankrike, genom ples Percheronsn. Det kan, under en sådan ställning, ej vare alldeles utan intresse att egna en kort uppmärksamhet åt förhållandena i afseende på hästafveln i det land, derifrån man nu anser att hjelpen för vår egen skall erhållas; och vi skola för detta ändamål anföra ett utdrag al ett par uppsatser, den ena af Pommier, och den andra författad af hr Jamet, en af pris: domarne vid den Concours national danimaux reproducteurs, som ägde rum i Versailles förliden sommar. Det är bekant att Frankrike icke hittills kunnat inom sig frambringa tillräckligt antal hästar af tjenlig beskaffenhet för kavalleriets remontering; men att denna brist genom stuteristyrelsens bemödanden synes vara på väg att afhjelpas. Då ett krig hotade år 1840 kunde af 34.000 remonter, som erfordrades endast 14,000 erhållas i Frankrike; men å; 1848, då samma olycka syntes stå för dörren, kunde af 30:000 remonter, 25;000 ; Frankrike upphandlas. Deremot har Frankrike uti flera af sina inhemska hästracer utomordentligt goda dragare, både passande fö: lastvagnen, plogen och diligencen. I anseen de till de i allmänhet ganska dåliga vägarne. nödgas man för alla dessa ändamäl välja starka och tunga hästar, hvilka således icke läm pade sig för kavalleriet, då deremot Tyskland, hvars vägar numera äro förträffliga, kar för sina fordon begagna så lätta hästar, att dc ifven duga till remonter. Äfven Percheronhästen, ehuru såsom dragare betraktad län (om man nemligen väljer af den lätta stammen), anses dock vara för tung för kavaileribehof, och endast hästar med mer eller mindre blod (i norra Frankrike engelskt, i södra arabiskt) användas vid statens stuterier. Ehuru dessa lika litet som någon annan mensklig inrättning äro felfria, hatva de dock ojort utmärkt nytta, och man erkänner allt mer och mer att hoppet om en förbättrad hästafvel i landet hufvudsakligen hvilar på dem. I Juli månad förlidet år hade allmän täflan af goda afvelsdjur blifvit utsatt i Versailles. Den omfattade 8 distrikter, af hvilka dock endast 3 täflade. Af dessa åtta, innefattade ett fem departementer af det gamla Bretagne. så namnkunnigt för sina dragare! Detta distrikt hade insändt en hingst; det andra distriktet 8 djur, och det tredje 6. Det andra distriktets hästar voro bäst — de voro ock de som visade mesta spåren af blod. Orsaken lär hafva varit, att man missförstått programmet och trott att endast tunga och stora draghästar kunde få täfla såsom landtbrukshästar. Så var dock ingalunda styrelsens mening; ty lätta draghästar äro nu -högst af behofvet påkallade. Fölungar af den tyngre racen, som förr vid sex månaders ålder betalades med 150 till 300 francs (75 till 150 rdr bko) gälla för närvarande icke mer än 90 till 120 francs, och våra hästproducenter söka nu med ifver att erhålla stuteriernas hingstar, hvilka de fordom föraktade. Hvad vi nu behöfva, är att få styrkan förenad med mera snabbhet; hästarl vf halfblod eller fjerdedels blod, som passa för åkerbruket, passa äfven för andra ändamål, hvarigenom de säljas med lätthet och gifva vinst åt uppfödaren. Stuteri-styrelsen, som — man må säga hvad man vill — varit så nyttig för åkerbruket, skall göra detta än större tjenster, sedan andtbrukarne börjat inse, att de icke kunna indvara dess biträde. Uti de flesta departenenter hafva uppfödare af hästar, hushållringssällskaper och hästafvelsföreningar sökt indandraga sig dess inflytande, till och med ;enom användandet af ruinerande medel. Ivad har blifvit följden deraf? Försämringen vf alla våra landtbruksbästar. Man påstod att let var absurdt att vilja begagna fullblodshätar öfverallt; att då klimat, jordmån och åcerbruksmetoder voro olika, dugde det ej att rilja bringa alla våra hästracer till en och amma typ, under det att man, med en oförlarlig inkonseqvens, antog Percheron-hästen ill att dermed förädla alla andra racer, såäl i södern som i norden, i östern som i restern. Deraf kom, att Percheron-hingstarne tego högt i pris; att de bästa djuren uppöptes pä de ställen der de höllo sig väl, ör att exporteras till andra trakter, der de wrartade. De departementer som ifrigast kämpat emot tuteristyrelsen, äro nu de första att anlita less biträde, sedan de fullkomligt misslyckats sina egna förädlingsprojekter. De hafva af gen skada fått lära sig inse, att denna styelse ensam varit i ständ att producera och vibehålla typer, tjenliga för alla racers föräding. Striden mot stuteri-styrelsen och det tadel On varit underkastad, hafva lemnat spår i allnänhetens sinnen. Man har klandrat dess lyrhet och sagt att det varit hon som batarliserat den inhemska hästracen. — Och nu, jär generalkonseljer och hushållningssällskaer begära ett stort autal beskälare från stuerierna, har styrelsen nödgats svara: Viönka ingenting heldre; men vi kunna ej göra ner än hvad som sker: våra tillgängar äro stillräckligan. Saken är enkel: Representantörsamlingen har kringskafvit stuteri-anslaget. ch förbättringsmedlen brista. Hvems är feet? Jo deras, som hindrat de förbättringar. wilka de nu tadla styrelsen att icke hafva stadkommit. Så långt hrr Pommier och Jamet. Dem om önska att vinna mera detaljerade underättelser om de franska förhållanderna 1 dettal vänseende, hvilka för oss äro af stort intrese, hänvisa vi till ett arbete af MM. Guyot (invecteur otneral des haras) samt till en af