Itelsen af det muntligen afkunnade utslaget gjord med detsamma det skriftliga konceptet uppsattes och innan det utgående exemplaret renskrefs, så hade ju der sväraste af advokatfiskalens anklagelser, den, som rörer förfalskningen, icke kunnat göras. Att hr advokatfiskalen lagt större vigt på expeditionens utskrifning och formaliteterna, än på henne: innehåll, bevisar ju, att ban fästat mer afssende p: bisak än -hufvudsak. Ett sä förvändt förfarande väcker tanken, att han af misströstan om möjligheter att få mig sakfälld, för det det jag sjelfmant rätta: ett förment misstag, velat rubricera denna rättelse säsom förfalskning. Kan en sädan rättelse menas med den ändring ock förfalskning af rättens domböcker och skrifter, hvilken 8 kap. missgerningsbalken omförmäler? — Omöjligt. Jag hade ju kunnät, i stället att öfverskrifvc bäde-koncept och det utgäende utslaget, sönderrifvs begge två och uppsätta andra, emedan hvarken dombok eller utslag voro gällande förr än jag gillat der och till bevis derpå satt mitt namn derunder. At jag besparat mig sjelf eller mina biträden omskrifningens möda kan man icke kalla för förfalskning, och likväl är detta hvad hr advokatfiskalen gjort. . Skulle 8 kap. 2 missgerningsbalken tillämpas på förevarande ämne, så skulle den förseelse en domare kan anses begå, genom vidtagande af rättelse i en re dan afkunnad dom, beläggas mel samma straff hvaraf den borde träffas som företagit sig att verkställa ändrivgar i de hos rätten förvarade domböcker, minnesböcker det vill säga protokoller (.tänkeböcker) eller inneliggande handlingar (skrifter.) eller kronäns räkenskaper etc. för att göra dessa falska (förfalska demn), säledes göra dem origtiga, bedrägliga, till orätt och derigenom till skada ländande. Det härda och vanärande straff, sem är stadgadt för sådana förderfliga tilltag, skulle då användas på en icke blott i sin syftning oskyldig; utan i verkligen rättsinnig afsigt och till rättvisans befrämjande företagen ätgärd, hvarigenom jag velat rätta ett misstag och afböja de menliga följder detta eljest kommit att tillskynda en straftskyldig, utöfver hvad enligt lag börde honom drabba. Att lagen icke kan hafva under en gemensam straftbestämning sammanblandat så olikartade saker, sä i sin yttersta grund -stridiga handlingar, som detta mitt klandrade förfarande, ä ena, och förfalskarens missdäd, ä den andra sidan, är efter mitt begreppsä uppenbart, att man synes mig omöjligen kunna derpå misstaga sig, när man eger den ringaste insigt i lagens mening och grund. Icke utan högsta förväniog har jag derföre kunnat erfara, att ett sädant missförstånd af lagen egt rum hos-en allmän äklagare, tillsatt att vid en öfverdomstol beifra fel som af domare i lagens tillämpning begäs. Misstaget har förefallit mig gröfre, än att jag kunnat tillskrifva det någon uppsätlig förblindelse, eller hvilket elakt uppsåt som helst, då med ett sannt begrepp om dess beskaffenhet nägon utsigt till framgäng deraf ej lätit förena sig. Det lidande, som derigenom blifvit mig tillskyndadt, dä pästäende om ett så härdt straff, framstäldt af en advokatfiskal ä embetets vägnar, ej kan;hafva underlåtit, att hos en icke sakkunnig allmänhet angripa mitt borgerliga anseende samt goda namn och rykte och särdeles inom min domsaga väcka uppseende: Detta mig tillskyndade lidande vill jag således icke tillskrifva något annat än -hans oförständ och okunnighet i tjenstens utöfning... Denna okunnighet i lagen och denna oskicklighet för en tjenst af så stor vigt, som den hr advokatfiskalen innehafver, synes mig vara så beskaffade, att det deraf härflutna embetsmissbruk icke borde lemnas obeifradt; dock vill jag för närvarande häratinnan ingen talan föra, utan förbehäller mig endast att framdeles få emot br: advokatfiskalen Svajander väcka de påståenden i förnenämnde hänseende, hvartill jag kan finna mig befogad. Bråneryd den 7 Februari 1852. Arvid Ribbing.