Itelsen af det muntligen afkunnade utslaget gjord med
detsamma det skriftliga konceptet uppsattes och innan
det utgående exemplaret renskrefs, så hade ju der
sväraste af advokatfiskalens anklagelser, den, som rö-
rer förfalskningen, icke kunnat göras.
Att hr advokatfiskalen lagt större vigt på expedi-
tionens utskrifning och formaliteterna, än på henne:
innehåll, bevisar ju, att ban fästat mer afssende p:
bisak än -hufvudsak. Ett sä förvändt förfarande väc-
ker tanken, att han af misströstan om möjligheter
att få mig sakfälld, för det det jag sjelfmant rätta:
ett förment misstag, velat rubricera denna rättelse
säsom förfalskning.
Kan en sädan rättelse menas med den ändring ock
förfalskning af rättens domböcker och skrifter, hvil-
ken 8 kap. missgerningsbalken omförmäler? — Omöj-
ligt. Jag hade ju kunnät, i stället att öfverskrifvc
bäde-koncept och det utgäende utslaget, sönderrifvs
begge två och uppsätta andra, emedan hvarken dom-
bok eller utslag voro gällande förr än jag gillat der
och till bevis derpå satt mitt namn derunder. At
jag besparat mig sjelf eller mina biträden omskrif-
ningens möda kan man icke kalla för förfalskning,
och likväl är detta hvad hr advokatfiskalen gjort.
. Skulle 8 kap. 2 missgerningsbalken tillämpas på
förevarande ämne, så skulle den förseelse en domare
kan anses begå, genom vidtagande af rättelse i en re
dan afkunnad dom, beläggas mel samma straff hvaraf
den borde träffas som företagit sig att verkställa ändriv-
gar i de hos rätten förvarade domböcker, minnesböcker
det vill säga protokoller (.tänkeböcker) eller inne-
liggande handlingar (skrifter.) eller kronäns räken-
skaper etc. för att göra dessa falska (förfalska demn),
säledes göra dem origtiga, bedrägliga, till orätt och
derigenom till skada ländande.
Det härda och vanärande straff, sem är stadgadt
för sådana förderfliga tilltag, skulle då användas på
en icke blott i sin syftning oskyldig; utan i verkli-
gen rättsinnig afsigt och till rättvisans befrämjande
företagen ätgärd, hvarigenom jag velat rätta ett miss-
tag och afböja de menliga följder detta eljest kom-
mit att tillskynda en straftskyldig, utöfver hvad en-
ligt lag börde honom drabba.
Att lagen icke kan hafva under en gemensam
straftbestämning sammanblandat så olikartade saker,
sä i sin yttersta grund -stridiga handlingar, som detta
mitt klandrade förfarande, ä ena, och förfalskarens
missdäd, ä den andra sidan, är efter mitt begreppsä
uppenbart, att man synes mig omöjligen kunna derpå
misstaga sig, när man eger den ringaste insigt i la-
gens mening och grund.
Icke utan högsta förväniog har jag derföre kunnat
erfara, att ett sädant missförstånd af lagen egt rum
hos-en allmän äklagare, tillsatt att vid en öfverdom-
stol beifra fel som af domare i lagens tillämpning
begäs. Misstaget har förefallit mig gröfre, än att
jag kunnat tillskrifva det någon uppsätlig förblindelse,
eller hvilket elakt uppsåt som helst, då med ett sannt
begrepp om dess beskaffenhet nägon utsigt till fram-
gäng deraf ej lätit förena sig. Det lidande, som
derigenom blifvit mig tillskyndadt, dä pästäende om
ett så härdt straff, framstäldt af en advokatfiskal ä
embetets vägnar, ej kan;hafva underlåtit, att hos en
icke sakkunnig allmänhet angripa mitt borgerliga an-
seende samt goda namn och rykte och särdeles inom
min domsaga väcka uppseende: Detta mig tillskyndade
lidande vill jag således icke tillskrifva något annat
än -hans oförständ och okunnighet i tjenstens utöf-
ning... Denna okunnighet i lagen och denna oskick-
lighet för en tjenst af så stor vigt, som den hr ad-
vokatfiskalen innehafver, synes mig vara så beskaffade,
att det deraf härflutna embetsmissbruk icke borde
lemnas obeifradt; dock vill jag för närvarande här-
atinnan ingen talan föra, utan förbehäller mig en-
dast att framdeles få emot br: advokatfiskalen Sva-
jander väcka de påståenden i förnenämnde hänseende,
hvartill jag kan finna mig befogad.
Bråneryd den 7 Februari 1852.
- Arvid Ribbing.