— Rdr 1,533,121:
Katolik-målet.
å (Slut frän gårdagsbl.)
Sedan dessa skrifter blifvit uppläste, för-
klarade pastor Bernard det han i anledning
af berörde anföranden icke hade något att an-
draga, utan anhöll endast att få styrka sin
vid sista rättegångstillfället gjorde uppgift, att
samtlige riksständen bifallit det-af honom då
åberopade lag- samt allmänna besvärs- och
ek .nomiutskottens vid 1844 och 1845 årens
riksdag afgifna betänkande, i .anledning af
väckt motion om vidtagande af. försigtighets-
mått emot katolicismens utbredande, och före-
tedde i sådant ändamål ett härom af riddar-
hussekreteraren utfärdadt intyg.
Fröken von Bogens rättegängsbiträde, kam-
marherren baron Cederström erhöll härefter
ordet, och yttrade sig sålunda:
Hvad först beträffar angifvaren Baijurs i dess nu
upplästa skri tliga anförande gjorda anhällanden, så
och jemte det jag i allo förenar mig med hvad al-
männa åklagaren i detta afseende anfört, tär jag til-
lägga, att Baijurs anbällan om uppskof med målets
handläggning intilldess vederbörande konsistorium slut-
ligen utlätit sig, angående de personer, som förme-
nas genom de tilltalades medverkan hafva öfvergätt
till katolska läran, strider emot 24 kapitlet 1 rätte-
gängsbalken, samt att Baijurs begäran, att katolska
församlingens kyrkobok och dopregister mätte inför
kongl. bofrätten upptes, stär i strid med 4:de mo-
mentet 2 tryckfribetsförordningen af den 16 Juli
1812; hvadan samma yrkanden böra till allt afseende
förfalla.
Vidkommande äter allmänna äklagarens i sjelfva
saken afgifne yttrande, får jag bembära allmänna
äklagaren min tacksamhet och erkänsla för den oväld
och nit, hvarmed han utredt saken; men dä allmänna
åklagaren, ehuru han icke funnit någon anledning
till fullföljande af talan emot de anklagade, bestridt
det af dem gjorda yrkavde, att ätalet vore obehörigt,
säsom stridande emot gällande grundlåg, samt fram-
ställt de skäl; som, efter äklagarens förmenande, vi-
sade, att grundlagen icke lade hinder i vägen för
väckandet och fulltöljandet af ifrägakomne ätal, an-
ser jag mig desto förr vara pligtig att ädagalägga
ätalets lagstridighet, som hvarje konungens embets
man svurit: att med lif och blod försvara det konungs-
liga väldet, samt upprätthålla rikets gällande funda-
mentallagar.
Regeringsformens 83 lyder ordagrannt: Ej må
nägon för framtiden gällande förklaring af grundla-
garne stadgas, utom pä det sätt, som enligt föregä-
ende tvenne S vid ändringar i dem iakttagas bör.
Efter deras ordalydelse skola de i hvarje särskilt fall
tillämpass.
Af dessa grundlagens klara och oförtydbara ord
visar det sig tydligen, att dä, säsom äklagaren med-
gifvit, genom 16:4 Regeringsformen, sädan den vid
1809 ärs riksdag antogs samt sedermera oförändradt
qvarstätt, hvarje svensk medborgare blifvit tillförsä-
krad rättighet att fritt välja den religion, hvartill han
ville sig bekänna, samt skydd i utöfningen af den-
samma, den af äklagaren anmärkta omständigheten,
att lagstadgandet icke derefter skulle vunnit sädan
tillämpning af lagstiftande och lagskipande makten,
icke förtjenar ringaste afseende, utan mäste alldeles;
förfalla, dä, enligt de oförtydbara orden i 83 Re-i
geringsformen, icke nägon för framtiden gällande för-
klaring af grundlagen fär stadgas, utom på det sätt
81 och 82 S föreskrifva; hvadan de förfoganden, som
från lagstiftande eller -lagskipande makten, vare sig
af förbiseende eller af missförständ om grundlagens
bud, utgått i strid med dess rätta mening, så mycket
mindre kunna äberopas såsom förklaring deröfver, som
åe, enligt ofvan äberopade i den besvurna och till
efterrättelse gällande grundlagen, mäste säsom lag-
stridiga anses. 3 :
I afseende äter på rätta ordaförståndet af 16 Re-
geringsfornien förekommer, att sammäå blifvit på
grundlagsenligt sätt förklarad, af den enda härtill
kompetente rmyndighet, nemligen Riksets Ständers
Konstitutionsutskott, att förklaringen meddelades af
grundlagens stiftare, nemligen 1809 ärs Konstitutions-
utskott, samt att den i allo öfverensstämmer med den
tillämpning jag förfäktat; till ädagaläggande hvaraf
jag mäste ätergå till förhandlingarne vid 1809 ärs
riksdag, hvaraf, enligt det officiella exemplar af pro-
tokollen för samma riksdag, som jag nu eger till
hands, inhemtas: att sedan, efter Regeringsformens
antagande den 6 Juni, Riksständen till Konstitutions-
utskottet inkommit med anmärkningar mot särskilda
i densamma, så har Konstitutionsutskottet uti dess
den 29 November samma är till ständerna öfver de
gjorda anmärkningarne afgifna memorial sig utlätit;
hvilket Konstitutionsutskottets utlätande: i hvad det
rörer den sak, hvarom fråga nu är; eller huruvida
grundlagen medgifver hvarje svensk medborgare rät-
tigbet till fri religionsutöfning, mig torde tillätas att
uppläsa, lydande som följer:
Hos högvördiga Presteständet hafva följande an-
märkniogar förekommit.
Uti 8 2 har man yrkat det stadgande, att äfven Ko-
nungahuset borde vara af den rena evangeliska läran.
Detta städgande är, sä vidt det beträffar de kongl.
prinsarne, i successionsordningen intaget, och man
lärer ej kunna föreställa sig, det en regent skulle
underläta att uppföda sina söner i den lära, som är
ett bufvudsakligt vilkor för thronföljden. Det vore
kanhända på en gäng opolitiskt och onyttigt att än
vidare utsträcka denna föreskrift. Det är endast Ko-
nungens böjelse i föreniog med afseendet på fäderies
landets fördelar, som torde böra bestämma hans val
af gemäl. Prinsessorna äter ega ingen arfsrätt till
ibronen, och kunna säledes ej af nägra statsskäl be-
röfvas den hvarje undersåte tillagde religionsfrihet.
8 16. Att det hägn, som landets religion bör njuta,
måtte i I utmärkas genom följande tillägg: såvidt deri-
aenom icke tillskundas mehn och skada för den rena