den .husliga fridens ljufva symboler förstörda,
alla spår af huslig sällhet förintade. : Det fö-
reföll. honom ibland som vore ban under in-
flytelsen af en hemsk dröm, eller liksom han
genomfore ei af dessa städer, som i sitt fulia
lif ögonbiickligt öfverraskats af döden, och
från hvilka man efier århundraden athöljt ask-
lagren.
Ryttaren skyndade sig att lemna den döda
staden; han öfverfor en bro, der man såg ett
stenkors, hoppets sista tecken som tröstarför
all förstörelse. - Han satte ej sin fot på mar-
ken. förr än han förlorat ur sigte de gamla
antika tornen af ett slott, hvars pittoreska läge
säkert i bättre tider skulle förmått honom att
stanna och fördjupa sig i dess betraktande.
Han betslade af sin häst och lät honom: se-
dan i all sköns ro beta det fuktiga friska gräs
som kantade vägen, under en skog af lum-
miga ekar; sedan satte han sig sjelf vid en
liten källa, som banade sig väg mellan ste-
narne i den lilla skogen, drog upp ur sin ren-
sel något matförråd och började en enkelfru-
kost, den han ofta afbröt för att lyssna på
hvarje buller som störde hans enslighet, En
half timme derpå satt han åter i sadeln, och
då han såg för sig tvenne vägar som korsade
hvarann midt emot den lilla skogsdungen, för-
blef han några ögonblick oviss orm hvilken
riktning ban skulle välja. Slutligen bestämde
han sig för den väg som gick mot söder och
gaf sin häst en klatsch med piskan,
Då vår resande färdats ungefär tvenne mil,
blef han varse till höger om sig ruinerna ef-
ter en uppbränd by; och då han såg en tjock
rök uppstiga från ett af de närgränsande åker-
fälten, styrde han kosan ditåt, trots det en-
visa motstånd hans häst gjorde, och, då han
med sin käpp undanröjde grenarne af en vild
törnroshäck i full blomning, såg han, under
en nästan uppbränd mossa af halm en hisk-
lig hög af menniskor och hästar korsade om
hvarann. Vid denna åsyn undföll honomett
utrop af fasa och vämjelse, och han skyndaå-
de sig genast att lemna detta hemska ställe.
Emellertid framskredo dagens timmar, s80-
len stod redan högt på himlen och värmen
var qväfvande, Då vår resande lemnat bak-
om sig de hiskliga spår som vittnade derom
att det fanns menniskar i närheten, hade han
börjat rida med mera försigtighet, och stan-
nade emellanåt för att lyssha mon omkring