BELLAH.
OCTAVE FEUILLET.
Generalens rynkade panna, den ofrivilliga
skälfningen i hans läppar, vittnade om att han
ej utan en svår inre strid böjde sig under det!
ok som konventets tunga hand tryckte på hans
hufvud. Han reste sig omsider och återtog
med ett tvunget leende:
Jag skulle allt tycka om att likt kolaren
vara herre i mitt hus. Dessutom, om en ögon--
blicklig rörelse, måhända ursäktlig, kommitl
mig att glömma den vördnad jag är skyldig
nationalkonventet och alla dess ledamöter, så
betygar jag härmed min ledsnad deröfver. Du
tyckes hafva tillryggalagt en lång väg, med-
borgare; bringar du mig några nya ordres ?v
Nej, men nyheter.
vOch af hvad för slag ?
Jag skulle säga att de voro goda om jag
bedömde dem efter min egenkärleks inskränkta
synpunkt ty de stadfästa alla mina förutsä-
gelser, de rättvisa alla mina förkastade råd.
Du har stora snillegåfvor, medborgaregeneral,
men du är ung. Riddaretidens illusioner passa
ej för revolutionstider. Borgarekronorna fHä-
tas ej af qvinnobänder. Din själ ör upphöjd
och stor, jag upprepar det, men den är allt-
för känslig för en bedräglig popularitets smic-
ker. Den som lägger handen vid det revo-
Jutionära arbetet, den måste besluta sig att
med lugn höra sitt namn förbannas, blott häns
verk är godt, Du har ej velat höra mig; du
bar velat underhandla der man endast borde
slåss, läka der man skonlöst borde afbugga;
jag sade dig då att alla dina ord om fredlig
) Se A.B. N:is 37, 39, 40, 41, 43—45, 47, 49
50, 52 och 53. i