utskiftande af fattigdel åt torparen Jan Pehrsson, utassignering ur förråderna af 6 gevär eller beviljande af tjenstledighet åt en sjuk nummerhäst. Det är lokalstyrelsen, den kommunala. och religiösa friheten, den ministeriellia ansvarigheten och interpellationsrätten, som, i förening med den sedliga kraften hos dess ihärdiga och arbetsdugtiga befolkning, gör England lyckligt och mäktigt, och det jemna framåtskridandet, som aflägsnar dess samhällsfaror. Torypartiet ropar vid hvarje eftergift åt liberalismen på att Englands sista stund är kommen; så har den ropat vid parlamentsreformen, så vid spanmålslagarnes afskaffande, och för hvar och en af dessa reformer har England endast blifvit mäktigare, lyckligare och menskligare. Skulle det vara oss förmenadt att med förkärlek och deltagande fästa oss vid detta lands utveckling och i vissa fall taga dess inrättningar till ett mönster för våra egna, och detta så mycket mer, då icke allenast stam förvandtskap och likhet i anlag, utan äfven ländernas yttre naturförhållanden gifva oss en så. tydlig vink att betrakta det engelska folket såsom vår naturliga bundsförvandt? Derai följer dock icke, att vi hos oss skulle vilja importera Englands institutioner. Om vi troget utbilda våra nationella inrättningar i deras rätta ända, om vi återgifva åt våra kommuner deras ursprungliga frihet, som centraliserande regenter beröfvat dem, för att a! deras förtroendemän göra underdåniga handtlangare åt polismakten; om vi erkänna den enskildes rätt att utan mellankomst af statens embetsmän ordna sina andliga åligganden och låta handel och industri utveckla sig på naturligt sätt utan att i hvarje ögonblick befara ett ingripande af den exekutiva makten — om vi göra allt detta, så hafva vi i flera fall gått framom det ärorika Albion, utan attimitera det, — ty vi hafva ju bos oss sjelfvs alla frön till ett sådant framskridande, utan att hafva att kämpa med några ruttna köpingar, och den gränslösa korruption, som i dem utöfvas, för att inskuffa nobilitetens yngre söner och anhängare i underhuset. Vi hafva redan vid ett annat tillfälle yttrat oss. att vi anse de lägre tjenstemännens afsättlighet vid hvarje ministerombyte såsom ett ondt — och något obehöfligt. Vi må gerna bekänna vårt ogillande af den godtycklighet, hvarmed Englands nyss fallna premierminister förfor mot en af konseljens mest lysande medlemmar, och alla de humbugs, hvarmed den Russelska familjeministeren vid många tillfällen sträfvat att behålla och befästa sina personliga inflytelser. Men hvar finnas ej kabaler? Eger ingen värfning rum vid våra riksdagsmannaval, i våra ståndsoch utskottsvoteringar, har aldrig regeringen hos oss sökt ett tillfälle att inverka på representanternas enskilda öfvertygelse, och är lottkastningen med den förseglade sedeln styrd af något Försynens finger, som vid hvarje tillfälle befordrar fram det votum, som föreställer hela nationens öfvertygelse och önskningar? Mer vi skola för framtiden, och då denna fråga eger mera intresse än nu, ej sakna tillfällel: att med vår publicistiska medbroder diskutera ls den svenska folkrepresentationens vackra och fula sidor och hjelpa svenska riksförsamlingen att ptvätta dess smutsiga linne, för att begagna ett uttryck af Svenska Tidningen. Menl. för att en gång komma till slut både på vår långe artikel och den för ögonblicket ofrnktbara striden om parlamentarisk styrelse, bedja vi att helt kort, och godt få tillägga, att det är just den par-I lamentariska styrelsens. förberedande och successiva utveckling i vårt fådernesland,: som utgör och skall utgöra målet för våra närvarande och framtida bemödanden. i Slutligen vilja vi med några ord bemöta den mot oss uttalade förebråelsen, att vi skulle hafva missunnat nationen att glädja sig öfver och deltaga i sin konungafamiljs, enskilda lycka, då vi yttrade några ogillande ord om universitetsfesterna. . Vi hafva för myckenl vördnad för det svenska konungahuset att ofta och utan nödtvång inblanda. det i tid-1 ningstvister,, men vi kunna ej neka oss at! tro på tillvaron af en tyst och varm kärlek till regentfamiljen, som icke söker sitt uttryck i gammalmodiga ceremonier och ett osmakligt smicker. Svensken är liksom engelsmannep konungskt sinnad, men det är ej alldeles utan, att äfven här i den allmänna vördnaden för konungamakten ingår till en, del det traditionella och politiska element, som insändaren i Svenska Tidningen anser karakteristiskt för England. Något dylikt visade sig under Fri-l hetstiden. Hvarje upplyst . och renhjertad menniska underlåter visst icke att högt uppskatta svenska folkets lycka att ega en konungafamilj, som genom sina enskilda dygder tillvunnit sig långt mer än den blott traditioneltabstrakta vördnaden för purpurn. Men hvarje tänkande kan ej annat än Ti den med så mycken konst ännu underhållna hedniska fördomen hos vår, allmoge, att konungen ej allenast skall i egen person stå till tjenst och hbjelpa den enskilde till rätta i de minsta småsaker, utan att han snart sagdt råder för väder och vind, att det är, hans förtjenst om skörden är god eller hans fel om den misslyckas; och bland våra äldsta, sagominnen står ju den tragiska sägnen om Domalder såsom en varning för efterverlden, i händelse den skulle i afgudisk hädelse wilja förgäta, att äfven de bästa regenter dock i grunden äro endast menniskor. -n FH er ÖR ss m mr NR på RV Åt KN PR DN OR GU VA 0 TA td br — D. M. Konungen, Drottningen och Enkedrottningen, Prinsessan Eugenie samt Prins Oscar bevistade i går afton representationen å kongl. theatern af operan Robert af Normandie. å — Om H. K. H. Kronprinsens resa berättas i landsortsbladen, att H. K. H. sistl. måndag kl. 1, 7 anländt till Nyköping, åtföljd af sin hofmarskalk grefve Rosen och adjutant grefve Lagerberg. Resan hade fortsatts ge