utskiftande af fattigdel åt torparen Jan Pehrs-
son, utassignering ur förråderna af 6 gevär
eller beviljande af tjenstledighet åt en sjuk
nummerhäst. Det är lokalstyrelsen, den kom-
munala. och religiösa friheten, den ministe-
riellia ansvarigheten och interpellationsrätten,
som, i förening med den sedliga kraften hos
dess ihärdiga och arbetsdugtiga befolkning,
gör England lyckligt och mäktigt, och det
jemna framåtskridandet, som aflägsnar dess
samhällsfaror. Torypartiet ropar vid hvarje
eftergift åt liberalismen på att Englands sista
stund är kommen; så har den ropat vid par-
lamentsreformen, så vid spanmålslagarnes af-
skaffande, och för hvar och en af dessa re-
former har England endast blifvit mäktigare,
lyckligare och menskligare.
Skulle det vara oss förmenadt att med för-
kärlek och deltagande fästa oss vid detta
lands utveckling och i vissa fall taga dess in-
rättningar till ett mönster för våra egna, och
detta så mycket mer, då icke allenast stam
förvandtskap och likhet i anlag, utan äfven
ländernas yttre naturförhållanden gifva oss en
så. tydlig vink att betrakta det engelska folket
såsom vår naturliga bundsförvandt? Derai
följer dock icke, att vi hos oss skulle vilja
importera Englands institutioner. Om vi tro-
get utbilda våra nationella inrättningar i de-
ras rätta ända, om vi återgifva åt våra kom-
muner deras ursprungliga frihet, som centra-
liserande regenter beröfvat dem, för att a!
deras förtroendemän göra underdåniga handt-
langare åt polismakten; om vi erkänna den
enskildes rätt att utan mellankomst af statens
embetsmän ordna sina andliga åligganden och
låta handel och industri utveckla sig på na-
turligt sätt utan att i hvarje ögonblick befara
ett ingripande af den exekutiva makten —
om vi göra allt detta, så hafva vi i flera fall
gått framom det ärorika Albion, utan attimi-
tera det, — ty vi hafva ju bos oss sjelfvs
alla frön till ett sådant framskridande, utan
att hafva att kämpa med några ruttna kö-
pingar, och den gränslösa korruption, som i
dem utöfvas, för att inskuffa nobilitetens
yngre söner och anhängare i underhuset. Vi
hafva redan vid ett annat tillfälle yttrat oss.
att vi anse de lägre tjenstemännens afsättlig-
het vid hvarje ministerombyte såsom ett ondt
— och något obehöfligt. Vi må gerna be-
känna vårt ogillande af den godtycklighet,
hvarmed Englands nyss fallna premiermini-
ster förfor mot en af konseljens mest lysande
medlemmar, och alla de humbugs, hvarmed
den Russelska familjeministeren vid många
tillfällen sträfvat att behålla och befästa sina
personliga inflytelser. Men hvar finnas ej ka-
baler? Eger ingen värfning rum vid våra
riksdagsmannaval, i våra stånds- och utskotts-
voteringar, har aldrig regeringen hos oss sökt
ett tillfälle att inverka på representanternas
enskilda öfvertygelse, och är lottkastningen
med den förseglade sedeln styrd af något
Försynens finger, som vid hvarje tillfälle be-
fordrar fram det votum, som föreställer hela
nationens öfvertygelse och önskningar? Mer
vi skola för framtiden, och då denna fråga
eger mera intresse än nu, ej sakna tillfällel:
att med vår publicistiska medbroder diskutera ls
den svenska folkrepresentationens vackra och
fula sidor och hjelpa svenska riksförsamlingen
att ptvätta dess smutsiga linne, för att be-
gagna ett uttryck af Svenska Tidningen. Menl.
för att en gång komma till slut både på vår långe
artikel och den för ögonblicket ofrnktbara striden
om parlamentarisk styrelse, bedja vi att helt kort,
och godt få tillägga, att det är just den par-I
lamentariska styrelsens. förberedande och suc-
cessiva utveckling i vårt fådernesland,: som
utgör och skall utgöra målet för våra närva-
rande och framtida bemödanden. i
Slutligen vilja vi med några ord bemöta
den mot oss uttalade förebråelsen, att vi skulle
hafva missunnat nationen att glädja sig öfver
och deltaga i sin konungafamiljs, enskilda
lycka, då vi yttrade några ogillande ord om
universitetsfesterna. . Vi hafva för myckenl
vördnad för det svenska konungahuset att
ofta och utan nödtvång inblanda. det i tid-1
ningstvister,, men vi kunna ej neka oss at!
tro på tillvaron af en tyst och varm kärlek
till regentfamiljen, som icke söker sitt uttryck
i gammalmodiga ceremonier och ett osmakligt
smicker. Svensken är liksom engelsmannep
konungskt sinnad, men det är ej alldeles
utan, att äfven här i den allmänna vördnaden för
konungamakten ingår till en, del det traditio-
nella och politiska element, som insändaren i
Svenska Tidningen anser karakteristiskt för
England. Något dylikt visade sig under Fri-l
hetstiden. - Hvarje upplyst . och renhjertad
menniska underlåter visst icke att högt upp-
skatta svenska folkets lycka att ega en ko-
nungafamilj, som genom sina enskilda dygder
tillvunnit sig långt mer än den blott traditionelt-
abstrakta vördnaden för purpurn. Men hvarje
tänkande kan ej annat än Ti den med
så mycken konst ännu underhållna hedniska
fördomen hos vår, allmoge, att konungen ej
allenast skall i egen person stå till tjenst och
hbjelpa den enskilde till rätta i de minsta små-
saker, utan att han snart sagdt råder för vä-
der och vind, att det är, hans förtjenst om
skörden är god eller hans fel om den miss-
lyckas; och bland våra äldsta, sagominnen
står ju den tragiska sägnen om Domalder så-
som en varning för efterverlden, i händelse
den skulle i afgudisk hädelse wilja förgäta,
att äfven de bästa regenter dock i grunden
äro endast menniskor. -
-n FH
er
ÖR ss m
mr NR på RV Åt KN PR DN OR GU VA 0
TA td br
— D. M. Konungen, Drottningen och En-
kedrottningen, Prinsessan Eugenie samt Prins
Oscar bevistade i går afton representationen å
kongl. theatern af operan Robert af Nor-
mandie. å
— Om H. K. H. Kronprinsens resa berät-
tas i landsortsbladen, att H. K. H. sistl. mån-
dag kl. 1, 7 anländt till Nyköping, åtföljd af
sin hofmarskalk grefve Rosen och adjutant
grefve Lagerberg. Resan hade fortsatts ge-