yHvem är der? hvem ropar mig?. sade han.
Jag, min herre. Var god och dröj ett
ögonbiick, jag ber er, svarade Hervå, i det
han påskyndade sina steg.
Ahal detär den förbannade officeren, mum-
lade fremlingen.
Derefter höjde han på axlarne med förtry-
te:se och påskyndade sin gång, så att Herve
omöjligt kunde hinna opp honom, utan -såg
sig tvungen att afstå från det önskade sam-
talet.
Nej, sade den unga mannen för sig sjelf,
under det han återvände till heden, aldrig
ha en sömnlös natts mest oerhörda fantasier
så rört mitt sinne och framtedt sådana
bilder. Bellah den stolta, den kyska Bellah
på knä för en man, emottagande ... hvad
säger jag? förekommande hans smekningar er
och detta en stund då hennes läppar ännu
voro darrande efter den bekännelse hon nyss
gjort en annan! Bellah, borttorkande en
komediantskas med en lättsinnig älskogs-
dockas hand! instone, o min Gud, har
jag nu blifvit lugn .-- z
Och den unga mannens hand fördes kon-
vulsiviskt till bröstet; han framtog den hvita
plymen, ett p t minne af ett lyckligare
ögonblick, slet i stycken och kastade bi-
tarne för vinden.
Efter denna exekution in effigie, närmade
sig Hervå den nästan utslocknade bivuakelden
och lade sig på några stegs afstånd från Fran-
cis. Nedtyngd af trötthet, ångest och bekym-
mer, fick sömnen slutligen makt med hans
upprörda sinnen, och vid dagens första strå-
Jar måste den punktlige Bruidoux väcka sin
befälbafvare ur hans djupa slummer.
Några minuter derefter kom lilla Andrea
åter upp på höjden; hon öfverfor hela slätten
med en bliek, och då hon såg den öde, upp-
gaf hon ett genomträngande smärtans rop;