frågan för ett bestämdt yttrande förekom, inskränkte sig till en önskan. De skattdragande böra besinna, att om de gifva sina yttranden i ämnet denna form, önsknirgarnes, komma statsmakterna vid en framdeles skeende slutlig pröfning af den stora reformangelägenheten att sakna en mera bestämd ledning i afseende på de skattdragandes åsigter. Aro dessa blott önskningar, färdiga att ingå på hvad som helst, kunna så beskaffade äsigter icke tjena till någon upplysning om folkets verkliga tänkesätt i frågan. — Vi böra kanske äfven omtala, att förhandJingarne vid ifrågavarande provinsmöte börjades dermed, att länets höfding, under ett uppmuntrande ochvärdigt tal, till närvarande f. d. riksdagsfullmäktigen Peter Claesson från Tostorp öfverlemnade den medalj i guld, af 5:te storieken, med pårkrift: för medborgerlig förtjensta, som Kongl. Maj:t i nåder til:agt Peter Claesson att i grönt band bäras å bröstet. Derefter företogos åtskilliga frågor, först angående lasaretternes ochkurhusens i länet förvaltning och dernäst dens. k. arbetshusfondens förvaltning och revision, m. m.; och sedan de deputerade lyckligen och väl genomgått sin kurs i lasaretts-, kurhusoch arbetshus -affärerna företogs, enligt den gamla regeln, att gömma det bästa till sist, skatteförenklingsfrägan. Men den efterföljdes dock af en ytterligare förhandling, nemligen en som hr landshöfdingen gaf de duperade. Häraf finner man, att de deputerade i Elfsborgs län varit särdeles raska, som kunde medhbinna så många och vigtiga angelägenheter innan middagen intogs. Vidare inhemtas, att länets höfding förstår att på ett habilt sätt leda sakerna, och det af honom begagnade tillfället att öppna dagens förhandlingar med att påhänga en af folkets deputerade en guldmedalj såsom vredermäle af kunglig nåd, lemnar ett exempel som torde ofta böra efterföljas vid sammankomster: med folkets deputerade. Vid riksdagarne borde kanske hvarenda session inom bondeståndet öppnas med någon dylik högtidlig akt. — Uti )Wermländska Korrespondenten har fråga blifvit framstäld derom, huruvida det kan anses -öfverensstämmande med kristliga rättsprinciper, att, på sätt gällande föreskrifter om prestbetyg förmå, ,ett begånget felsteg skall fortfarande qvarstå och framdragas, såsom en offentlig skam för den felande, utan afseende på dennes moraliska förbättring och allvarliga sträfvande, att, medelst ett godt uppförande, komma verlden att förgäta ett stapplande på dygdens vägv. För att visa hurusom lagbudet hvilar på ett förföljelsebegär samt uppträder fiendtligt emot sjelfva försoningsidgen, meddelar nämnde tidning följande: För omkring 14 är tillbaka blef en yngling inom en viss provins i medlersta Sverige öfverbevist om att hafva deltagit uti en stöld. Egentligen tilldrog sig härmed så, att ynglingen, då 17 är gammal, blef af sin i orten boende illa beryktade svåger öfvertalad att vara honom behjelplig vid ett inbrott hos en af grannarne samt hotad att, i händelse af vägran, blifva sönderslagen. Fruktan härför, och möjligen förespeglingen att få utbyta fattigdomens elände mot öfverHödets lugna och bepriså ie lycka, verkade i förening att förleda fattigmansberoet, Inabrottet verkställdes, men lyckades ej bättre, än att tjufvarne blefvo gripna på bar gerning, lagförda och dömda. Yoglingen antecknades då i kyrkoboken såsom straffad för stöld. Egaren till det torp,der brottslingens föräldrar bodde, tyckte sig hos den fallna varelsen förmä ka flera goda, ehuru outvecklade anlag, och beslöt att medverka till dess äterupprättelse. Han kallade ynglingen till sig, förmanade honom samt gaf honom en plats i sitt hus. Genom en noga tillsyn och hällen i jemnt arbete, blef den unge missdädaren snart ett exempel af flit, ordning och goda seder, samt qvarstannade 9 år på stället, då Husbonden hos en afsina vänner skaffade honom en fördelaktigare tjeast. Der räckte vistandet i 5 är, men upphörde derefter i.anseende till egendomens försäljning. Rekommenderad af sin husbonde, blef tjenaren erbjuden en rättareplats i nästgränsande län. Som afftlyttningen fordrades af nye husbonden att ske i största hast, medhanns icke att uttaga prestbevis, utan skulle detta per posto bekommas. Attesten skickades också nägra veckor derefter och innehöll, att den ifrågavarande personen var straffad för stöld. Husbonden, som icke anat en sådan fläck uti sin rättares antecedentia,och mähända af falsk rättskänsla ej trodde det tillständigt att från annor ort efterskrifva en somtjuf bränmärkt person — afskedade med nägra riksdaler sin tjenare, under föregift att det antecknade brottet skulle i hans folks ögon alltid stämpla fremlingen säsom en missdådare, och alltså inverka menligt på arbetets gäng. Med detta afskedspass mäste vandringen företagas ät hemorten — der kyrkoherhen i församlingen, försoningslärans tolk, hade, i enlighet med ett lagbud, offentligen förkunnat: att ett lagligt beifradt och bestraftadt felsteg aldrig kan utplänas.Fjorton ärs aldrig afbruten rättskaffenhet hade säledes ej varit tillräcklig att börttaga anteckningen af en timmas ungdomsförvillelse. Werntländska Korrespondenten öftverlemnar derefter till de rättslärdes bepröfvanden, om det ej vore mera lämpligt att en viss tid blefve bestämd för ett brotts qvarstående i kyrkboken eller för detsammas framdragande i prestbeviset, såvida brottslingen under hela tiden uppfört sig oklandradt samt visat en allvarlig häg för en förbättrad kristlig vandel. Denna fråga är verkligen af den vigt, att äfven vi vilja derpå fästa allmänna uppmärksamheten ; men vi tro icke att densamma kan lösas på det sätt som här ofvan blifvit antydt. ; Enligt vår åsigt kunna felstegen ochbrotten icke utplånas genom ett nedtystande: af sanningeny hvilket till och med i de flesta fall icke skulle lyckas; ty hvad prestbevisen förtege skulle ryktet i ännu svårare dager framhålla. Må sätedes de officiella betygen icke fen mv Ar I ÅN ya SA OO LL RO Sv et