lt fog och billighet kunna frågas, huruvida
let bör tolkas såsom vöfverfallande med hugg
ch slag, om någon retad af förolämpningar rå-
ar slå till en annan med ett paraply, utan att
ninsta skada deraf sker, eller om någon kör
it en sådan person, för otidigt uppförande, ur
ina egna rum? ,
Här, om någonsin, synes en modifikation
sf antingen sjelfva lagen eller dess tolkning
rara af rättvisan påkallad; man glömmer an-
ars alltför mycket, att ett hundra riksdaler i
vöter kunna omintetgöra mången mindre be-
nedlad persons hela timliga välfärd, eller
sätta hans framtid på obestånd, om han för
utt undvika den mördande bestraffningen af
jugoåtta dygns fängelse vid vatten och bröd,
unstränger sina yttersta bemödanden för att
å låna medel till böterna, eller derföre måste
sätta sitt lilla bohag på assistansen. Det
förefaller oss såsom om vederbörande, af va-
an att handlägga en mängd polismål dagli-
sen, kommit att nog mycket förbise denna
omständighet, och huru mycken andel orim-
iga lagar stundom kunna hafva i medellösa
personers bringande i ett än större elände.
Hit hörer också, fastän ej af så stor bety-
denhet som det föregående, den lag, på grund
nvaraf personer som oftast dömas att plikta
för oqvädinsord emot polisen 3 rdr 16 skillin-
gar. Man har vid flere föregående tillfällen
sett att detta ansvar blifvit tillämpadt på per-
soner som, när de blifvit föremål för polisbe-
tjenternes kanske icke alltid mest humana
sätt att anmärka fel eller underlåtenheter, kal-
lat desse kitsliga, och nyligen har en person
blifvit fälld till 6 rdr 32 sk. böter för det han
förvexlat poliskommissarien Jäderins namn med
Gredelin, hvilket ansågs innefatta ett oqväde,
som borde gäldas med böter. När man ser
detta, skulle man nästan tro, att polisbetje-
ningen betraktas såsom heliga personer.
Uti engelska polislagstiftningen finnes ett
stadgande som vi anse ganska helsosamt och
som der tillkom ett par år efter den nuva-
rande polisens inrättande, emedan det befanns
i hög grad af behofvet påkalladt, att en po-
liskonstapel alldeles icke får lyssna till, om
någon utöser stickord eller oqväden emot ho-
nom. Det lugn, som den engelska polisen
är ålagd att visa i sådant hänseende, och det
absoluta förbudet att inlåta sig i svar på eller
taga humör öfver hvad än muntligen kan ytt-
ras, räknas med skäl såsom en bland de om-
ständigheter, hvilka gifva nämnde polis mesta
kraft och verksamhet, samt förskaffa den med-
håll från allmänheten, då deremot å andra si-
dan ingenting så mycket bidrager att fort-
planta ett spändt förhållande mellan polisen
och massan, som att den förra visar en allt-
för stor retlighet och hämnas muntliga för-
närmelser med böter.
Vi hafve ansett det icke vara ur vägen att
påpeka dessa förhållanden, just derföre, att
anledningar till enahanda betraktelser så ofta
förekomma. RR