ste JOoden.
Mm na
LITTERATUR
Tidskrift för Litteratur 1852. Första häftet.
Vi hafva redan i korthet omtalat detta häfte
af tidskriften, hvilken numera redigeras af hi
C. G. Malmström. Vi anse oss emedlertid
något närmare böra redogöra för dess innehåll.
En uppsatts af utgifvaren om konventikelpla-
katets uppkomst förtjenar den största uppmärk-
samhet. Med värma, klarhet och öfvertygel-
sens kraft uppträder förf. mot denna skam-
fläck för vår lagstiftning och för vårt årbun-
drade, som ännu genom tröghetens motstånds-
kraft står qvar och som vid sednaste riksda-
gen trotsade försöken från frihetens förfäk-
tare att få densamma utplånad. Det bedröfligt
ryktbara s. k. konventikelplakatet af den 212
Jan. 1726 qvarstår ännu i gätlande kraft och
då allehanda sammankomster till ofta ganska
tvetydiga förströelser och lustbarheter stå un-
der lagens skydd, då äfven politiska mö-
ten kunna hållas för diskussion öfver för-
ändringar i rikets grundlagar, så kunna icke
några oskylda personer komma tillsammans
och läsa ett stycke ur bibeln eller några bö-
ner, utan att äfventyra att blifva dömda till
höga böter eller vid bristande tillgång till vat-
ten och bröd, ja till och med till två års
landsflykt, i fall någon för tredje gången gör
sig skyldig till en handling, som religionen
ålägger honom såsom en pligt. Ännu för 6
år sedan blef en person, som- på en söndag
inför en samling af 13 män och 20 qvinnor
läst några stycken ur bibeln samt bönen Fa-
der vår, derföre dömd till 66 rdr 32 sk. bkos
böter, utom 3 rdr 16 sk. för sabbatsbrott eller
att i brist af tillgång undergå 28 dygns fän-
gelse vid vatten och bröd. Sådant sker i ett
samhälle, som berömmer sig af att vara ett
kristligt och der motståndarne af religionsfri-
heten föra mycket tal om nödvändigheten att
genom hvarjehanda yttre medel försäkra kri-
stendomenr om inflytande på statens lagar och
institutioner.
Hr Malmström belyser frågan historiskt.
Han redogör för konventikelplakatets uppkomst
och går ännu längre tillbaka till. uppkomsten
af de stadgar, som lågo till grund för kon-
ventikelplakatet och från hvilka 1726 årslag-
stiftare icke ansågo sig kunna afvika. Man
finner af framställningen , att denna lag-
stiftning icke är ett verk af konung och stän-
der, icke härstammar ifrån frihetstiden, utan
från Carl XI:s och Carl XII:s envälde, samt
egentligen är en importvara från Tyskland,
hvari ständerna icke hafva någon annan del,
än att de efter enväldets fall läto den fort-
fara. Hr M. har utom en mängd andra skrif-
ter för sin framställning begagnat åtskilliga
handlingar iNördinska samlingen å Upsala
bibliothek.
Efter en allmän blick på 1600-talets stats-
kyrka och på pietismens uppkomst och ut-
veckling i Tyskland öfvergär författaren till
uppkomsten af det första konventikelediktet i
Sverige under Carl XI. Den nya religiösa
rörelsen hade då äfven nått till Sverges tyska
provinser. Den svenska staten hade då också
fått en centraliserad embetsmannastyrelse, dess
presterskap var lika statskyrkligt orthodoxt
och ömtåligt om sin uteslutande rätt att draga
försorg om församlingens uppbyggelse, dess
konung lika nitisk i reglementerande, som nå-
gon tysk småfurste.
Han hade nyss utan ständernas, till och
med utan presteståndets, hörande utgifvit en
kyrkolag för Sverige. Och till rådgifvare i
kyrkoärender för sina tyska provinser hade
han sådana män som t. ex. J. F. Mayer,
förut professör i Wittenberg, sedermera pa-
stor i Hamburg, efter 1691 Ober-Kirehen-
Rath för de svenska provinserna i Tyskland,
en af pietismens häftigaste fiender, som redan
länge varit i delo med Spener och hans vän-
ner. Det var-således naturligt, att Carl XI,
oaktadt sin egen varma religiositet, skulle
sätta sig emot en rörelse, som: hotade att
lossa på de trånga band och former, hvari
det kyrkliga lifvet var insnördt. Också ut-
kom den 6 Okt. 1694 ett edict på tyska, hvari
Carl XT, sedan han beklagat det kring. sig
gripande svärmeriet, af landsfaderlig omsorg
om sina undersåters eviga välfärd befaller,
att alla undersåtare i hans provinser, af hvac
stånd och kondition de, vara må, men i syn-
nerhet prester och lärare skola afbålla sig
från alla vkätterska, farliga, misstänkta och
anstötliga talesätt, icke på något sätt befrämja
dem vare sig genonr att urskulda eller genom
att ringakta dem, på intet sätt och vis tåla
privatsammankomster i-husen eller hemliga
conventiculav cg. s. Vv. Skulle någon låta sa-
tan förleda fig att i en eller annen punkt