ste JOoden. Mm na LITTERATUR Tidskrift för Litteratur 1852. Första häftet. Vi hafva redan i korthet omtalat detta häfte af tidskriften, hvilken numera redigeras af hi C. G. Malmström. Vi anse oss emedlertid något närmare böra redogöra för dess innehåll. En uppsatts af utgifvaren om konventikelplakatets uppkomst förtjenar den största uppmärksamhet. Med värma, klarhet och öfvertygelsens kraft uppträder förf. mot denna skamfläck för vår lagstiftning och för vårt årbundrade, som ännu genom tröghetens motståndskraft står qvar och som vid sednaste riksdagen trotsade försöken från frihetens förfäktare att få densamma utplånad. Det bedröfligt ryktbara s. k. konventikelplakatet af den 212 Jan. 1726 qvarstår ännu i gätlande kraft och då allehanda sammankomster till ofta ganska tvetydiga förströelser och lustbarheter stå under lagens skydd, då äfven politiska möten kunna hållas för diskussion öfver förändringar i rikets grundlagar, så kunna icke några oskylda personer komma tillsammans och läsa ett stycke ur bibeln eller några böner, utan att äfventyra att blifva dömda till höga böter eller vid bristande tillgång till vatten och bröd, ja till och med till två års landsflykt, i fall någon för tredje gången gör sig skyldig till en handling, som religionen ålägger honom såsom en pligt. Ännu för 6 år sedan blef en person, sompå en söndag inför en samling af 13 män och 20 qvinnor läst några stycken ur bibeln samt bönen Fader vår, derföre dömd till 66 rdr 32 sk. bkos böter, utom 3 rdr 16 sk. för sabbatsbrott eller att i brist af tillgång undergå 28 dygns fängelse vid vatten och bröd. Sådant sker i ett samhälle, som berömmer sig af att vara ett kristligt och der motståndarne af religionsfriheten föra mycket tal om nödvändigheten att genom hvarjehanda yttre medel försäkra kristendomenr om inflytande på statens lagar och institutioner. Hr Malmström belyser frågan historiskt. Han redogör för konventikelplakatets uppkomst och går ännu längre tillbaka till. uppkomsten af de stadgar, som lågo till grund för konventikelplakatet och från hvilka 1726 årslagstiftare icke ansågo sig kunna afvika. Man finner af framställningen , att denna lagstiftning icke är ett verk af konung och ständer, icke härstammar ifrån frihetstiden, utan från Carl XI:s och Carl XII:s envälde, samt egentligen är en importvara från Tyskland, hvari ständerna icke hafva någon annan del, än att de efter enväldets fall läto den fortfara. Hr M. har utom en mängd andra skrifter för sin framställning begagnat åtskilliga handlingar iNördinska samlingen å Upsala bibliothek. Efter en allmän blick på 1600-talets statskyrka och på pietismens uppkomst och utveckling i Tyskland öfvergär författaren till uppkomsten af det första konventikelediktet i Sverige under Carl XI. Den nya religiösa rörelsen hade då äfven nått till Sverges tyska provinser. Den svenska staten hade då också fått en centraliserad embetsmannastyrelse, dess presterskap var lika statskyrkligt orthodoxt och ömtåligt om sin uteslutande rätt att draga försorg om församlingens uppbyggelse, dess konung lika nitisk i reglementerande, som någon tysk småfurste. Han hade nyss utan ständernas, till och med utan presteståndets, hörande utgifvit en kyrkolag för Sverige. Och till rådgifvare i kyrkoärender för sina tyska provinser hade han sådana män som t. ex. J. F. Mayer, förut professör i Wittenberg, sedermera pastor i Hamburg, efter 1691 Ober-KirehenRath för de svenska provinserna i Tyskland, en af pietismens häftigaste fiender, som redan länge varit i delo med Spener och hans vänner. Det var-således naturligt, att Carl XI, oaktadt sin egen varma religiositet, skulle sätta sig emot en rörelse, som: hotade att lossa på de trånga band och former, hvari det kyrkliga lifvet var insnördt. Också utkom den 6 Okt. 1694 ett edict på tyska, hvari Carl XT, sedan han beklagat det kring. sig gripande svärmeriet, af landsfaderlig omsorg om sina undersåters eviga välfärd befaller, att alla undersåtare i hans provinser, af hvac stånd och kondition de, vara må, men i synnerhet prester och lärare skola afbålla sig från alla vkätterska, farliga, misstänkta och anstötliga talesätt, icke på något sätt befrämja dem vare sig genonr att urskulda eller genom att ringakta dem, på intet sätt och vis tåla privatsammankomster i-husen eller hemliga conventiculav cg. s. Vv. Skulle någon låta satan förleda fig att i en eller annen punkt