has RV rn 8 SVIT ULR TCA LI UTNHCS SWCILD- la.
as, hafva någon annan löneinkomst än enl .
anspråkslös lektorslön, hvaraf likväl hälften, sk:
eller mera lärer hafva afståtts åt en vikarie;lar
att biskop Fahlerantz i Westerås äfven till-
trädde sitt nya embete, utan att under det
första året åtnjuta någon annan löneinkomstl-
än den, som utgick från hans profession i
Upsala, hvilken han under denna tiden bibe-
höll, 0. 8. v. Virhafva här inskränkt oss till
anförande blott af de nyaste exemplen. Det
kan tilläggas, att alla dessa biskopar dessut-
om, om ej minnet bedrager oss, måste såsom
nyutnämnda och ännu lönlöse längre eller
kortare tider på egen bekostnad uppehålla sig
vid riksdagen i Stockholm.
Vi anföra icke detta såsom någon ovanlig
förtjenst å dessa biskopars sida. Det är en-
dast en i afseende på dessa embeten allmän
Praxis, hvarpå vi citera de färskaste exemplen.
Man har förmodligen icke utan skäl ansett,
att biskopslönerna äro stora nog för att, när
de 2 ng fillträdas, hålla sina innehafvare
rang gr den uppoffringen att till en
Också NE Jenat ett eller annat år utan lön.
länge ed Fr af iagen sjelf ännu för icke
Fahlerantz be a denn, åsigt, när biskop
af nå uu del göran a . komma i ätnjutande
at nögon del af bisk ypsinkomsterna i Wester-
kallade ke annu Pr ådäret eller rättare det säl:
nad af ebba såret (under hvilket, i sak-
stiftets k us, inkomsterna tillfalla en al
tets Kassor ) var tilländalupet, på hr stats-
rådet Genbe , föred ; f K ol:
rgs egen föredragning af Konun
gen afslog ;.
Skulle nu åsigten om biskopslönens till-
räcklie aet att äfven betäcka ett eller annat års
lönef orlust hafva undergått någon förändring,
seda n det blifvit fråga om dess til ämpning på
före draganden sje:f? Det är icke vi, som
fram ikasta denna insinuation ; utan detär Sven-
ska Tidningen, som genom sitt sätt att för-
klara det utomordentiiga dröjsmålet med bi-
skopsutnämningen i Calmar ovilkorligen le-
der tankan till en sådan slutföljd.
För vår del sätta vi ingen tro dertill, och
det af fiera skäl. För det första har hr Gen-
berg gjort en vida hastigare lycka (såsom
man plägar kalla det) i befordringsväg, änli
de flesta andra biskopskandidater. Vid några
och trettio års ålder och ännu ogift upplyftad
till ett af stadens högsta embeten, har han
redan i flera år utan någon talrik familj åt-
njutit en af de högsta löner, som vårt land
erbjuder en embetsman. Om han då vid
knappa 40 års ålder erbjudes en biskopsstol,
och icke ur andra synpunkter har någon be-
tänklighet vid dess emottagande, så bör han
åtminstone vara fredad för den misstankan
att af ekonomiska skäl uppehålla tillsättnin-
gen, för att i afseende på de nya löneinkom-
sternas tillträdande vinna större förmåner, än
vid dessa embetens tillträdande i allmänhet
pläga tilfalla de nyutnämnde. För det an-
dra hafva de löneinkomster, hvilka en gång
komma att tillfalla den blifvande biskopen, 1
detta särskilda fall genom regeringens besut
om Ljungby pastorats förvandlande till bi-
skopsprebende redan i förväg blifvit betyd-
ligt tillökade utöfver hvad de eljest lagligen
skulle vara. Denna tillökning under en, vill
Gud, ännu lång följd af lefnadsår lemnar en-
sam, äfven om den endast skulle komma att
utgå i några få år, en mer än tillräcklig er-
sättning för ett eller 1:Y, års tjenstgöring
utan lön. Flera andrå skäl skulle kunna til-
läggas af annan natur än ekonomiska, men
vi anse det vara nog med anförandet af dessa,
då Svenska Tidningen endast betraktat frågan
ur ekonomisk synpunkt.
Det är sannt, att hr Genberg vore i detta
afseende, om han genast ntnämdes till biskop
samt i och med detsamma lemnade statsrådet
och sin statsrådslön, så till vida i en åtmin-
stone skenbart ofördelaktigare ställning, än
biskoparne Bergman och Fahlerantz voro, att
han icke ens hade någon andel af en lektors-
eller professorslön att under tiden före den
nya lönens tillträdande uppbära. Vi hafva
derföre äfven hört fråga väckas derom, att
han skulle under tiden kunna återtaga sin
professorslön i Lund; och ehuru besynnerligt
ett sådant steg skulle förefalla, kan man just
icke förundra sig deröfver att det sättes i fråga,
då professionen ännu allt sedan år 1848 hål-
les obesatt. Om detta icke sker för hr Gen-
bergs räkning, för hvems sker det då? fråga
man med skäl. Vivilja dock härlemna denna
fråga å sido, ehuru vi kanske äfven skulle
kunna derpå lemna ett svar.
Men om förhållandet i visst afseende kan
synas ofördelaktigare för hr Genberg, än det
varit för hrr Bergman och Fahlerantz, och
denna lilla nachdel icke skulle anses fullkom-
ligt uppvägas af de fördelar, som han i stäl-
let har framför dem och hvilka vi redan an-
tydt, så blefve hans ställning såsom nyut-
nämd åtminstone uti intet afseende sämre, än
f. d. statsrådet Heurlins var, när han utnäm-
des till biskop i Wexiö. Och huru ojemför-
ligt lyckligare vore den icke, än hr Genbergs
närmaste företrädares i statsrådsembetet var,
när denne lemnade sin plats åt hr Genberg,
utan att hvarken vara innehafvare af någon
lön eller ens af någon fullmakt på en sådan!
Vi tro oss således icke begå nägot misstag,
då vi antaga, att det är helt andra orsaker än
ekonomiska, som vålla uppskofvet med ut-
nämningen af biskop i Calmar. Det är icke
utan anledning som vi våga tro, att den för-
nimsta orsaken är svårigheten att finna en
passande statsrådskandidat, som vill och kan
öfvertaga den portfölj, som hr Genberg lem-
nar och hvilken för närvarande otvifvelaktigt
är den tyngsta af alla att bära. Också är
ställningen inom konseljen på ena sidan och
inom det ifrågavarande departementet på den
andra sådan, att man väl må undra, hvem
som kan tilltro sig att under nuvarande för-
hållanden taga denna börda på sina skuldror.
För vår del veta vi ingen, om icke möjligen
hr Gripenstedt.
— En i Svenska Tidningen för några da-
gar sedan införd artikel om själavården i huf-
twndstadon nåkallar några vitarligara anmärka