has RV rn 8 SVIT ULR TCA LI UTNHCS SWCILDla. as, hafva någon annan löneinkomst än enl . anspråkslös lektorslön, hvaraf likväl hälften, sk: eller mera lärer hafva afståtts åt en vikarie;lar att biskop Fahlerantz i Westerås äfven tillträdde sitt nya embete, utan att under det första året åtnjuta någon annan löneinkomstlän den, som utgick från hans profession i Upsala, hvilken han under denna tiden bibehöll, 0. 8. v. Virhafva här inskränkt oss till anförande blott af de nyaste exemplen. Det kan tilläggas, att alla dessa biskopar dessutom, om ej minnet bedrager oss, måste såsom nyutnämnda och ännu lönlöse längre eller kortare tider på egen bekostnad uppehålla sig vid riksdagen i Stockholm. Vi anföra icke detta såsom någon ovanlig förtjenst å dessa biskopars sida. Det är endast en i afseende på dessa embeten allmän Praxis, hvarpå vi citera de färskaste exemplen. Man har förmodligen icke utan skäl ansett, att biskopslönerna äro stora nog för att, när de 2 ng fillträdas, hålla sina innehafvare rang gr den uppoffringen att till en Också NE Jenat ett eller annat år utan lön. länge ed Fr af iagen sjelf ännu för icke Fahlerantz be a denn, åsigt, när biskop af nå uu del göran a . komma i ätnjutande at nögon del af bisk ypsinkomsterna i Westerkallade ke annu Pr ådäret eller rättare det säl: nad af ebba såret (under hvilket, i sakstiftets k us, inkomsterna tillfalla en al tets Kassor ) var tilländalupet, på hr statsrådet Genbe , föred ; f K ol: rgs egen föredragning af Konun gen afslog ;. Skulle nu åsigten om biskopslönens tillräcklie aet att äfven betäcka ett eller annat års lönef orlust hafva undergått någon förändring, seda n det blifvit fråga om dess til ämpning på före draganden sje:f? Det är icke vi, som fram ikasta denna insinuation ; utan detär Svenska Tidningen, som genom sitt sätt att förklara det utomordentiiga dröjsmålet med biskopsutnämningen i Calmar ovilkorligen leder tankan till en sådan slutföljd. För vår del sätta vi ingen tro dertill, och det af fiera skäl. För det första har hr Genberg gjort en vida hastigare lycka (såsom man plägar kalla det) i befordringsväg, änli de flesta andra biskopskandidater. Vid några och trettio års ålder och ännu ogift upplyftad till ett af stadens högsta embeten, har han redan i flera år utan någon talrik familj åtnjutit en af de högsta löner, som vårt land erbjuder en embetsman. Om han då vid knappa 40 års ålder erbjudes en biskopsstol, och icke ur andra synpunkter har någon betänklighet vid dess emottagande, så bör han åtminstone vara fredad för den misstankan att af ekonomiska skäl uppehålla tillsättningen, för att i afseende på de nya löneinkomsternas tillträdande vinna större förmåner, än vid dessa embetens tillträdande i allmänhet pläga tilfalla de nyutnämnde. För det andra hafva de löneinkomster, hvilka en gång komma att tillfalla den blifvande biskopen, 1 detta särskilda fall genom regeringens besut om Ljungby pastorats förvandlande till biskopsprebende redan i förväg blifvit betydligt tillökade utöfver hvad de eljest lagligen skulle vara. Denna tillökning under en, vill Gud, ännu lång följd af lefnadsår lemnar ensam, äfven om den endast skulle komma att utgå i några få år, en mer än tillräcklig ersättning för ett eller 1:Y, års tjenstgöring utan lön. Flera andrå skäl skulle kunna tilläggas af annan natur än ekonomiska, men vi anse det vara nog med anförandet af dessa, då Svenska Tidningen endast betraktat frågan ur ekonomisk synpunkt. Det är sannt, att hr Genberg vore i detta afseende, om han genast ntnämdes till biskop samt i och med detsamma lemnade statsrådet och sin statsrådslön, så till vida i en åtminstone skenbart ofördelaktigare ställning, än biskoparne Bergman och Fahlerantz voro, att han icke ens hade någon andel af en lektorseller professorslön att under tiden före den nya lönens tillträdande uppbära. Vi hafva derföre äfven hört fråga väckas derom, att han skulle under tiden kunna återtaga sin professorslön i Lund; och ehuru besynnerligt ett sådant steg skulle förefalla, kan man just icke förundra sig deröfver att det sättes i fråga, då professionen ännu allt sedan år 1848 hålles obesatt. Om detta icke sker för hr Genbergs räkning, för hvems sker det då? fråga man med skäl. Vivilja dock härlemna denna fråga å sido, ehuru vi kanske äfven skulle kunna derpå lemna ett svar. Men om förhållandet i visst afseende kan synas ofördelaktigare för hr Genberg, än det varit för hrr Bergman och Fahlerantz, och denna lilla nachdel icke skulle anses fullkomligt uppvägas af de fördelar, som han i stället har framför dem och hvilka vi redan antydt, så blefve hans ställning såsom nyutnämd åtminstone uti intet afseende sämre, än f. d. statsrådet Heurlins var, när han utnämdes till biskop i Wexiö. Och huru ojemförligt lyckligare vore den icke, än hr Genbergs närmaste företrädares i statsrådsembetet var, när denne lemnade sin plats åt hr Genberg, utan att hvarken vara innehafvare af någon lön eller ens af någon fullmakt på en sådan! Vi tro oss således icke begå nägot misstag, då vi antaga, att det är helt andra orsaker än ekonomiska, som vålla uppskofvet med utnämningen af biskop i Calmar. Det är icke utan anledning som vi våga tro, att den förnimsta orsaken är svårigheten att finna en passande statsrådskandidat, som vill och kan öfvertaga den portfölj, som hr Genberg lemnar och hvilken för närvarande otvifvelaktigt är den tyngsta af alla att bära. Också är ställningen inom konseljen på ena sidan och inom det ifrågavarande departementet på den andra sådan, att man väl må undra, hvem som kan tilltro sig att under nuvarande förhållanden taga denna börda på sina skuldror. För vår del veta vi ingen, om icke möjligen hr Gripenstedt. — En i Svenska Tidningen för några dagar sedan införd artikel om själavården i huftwndstadon nåkallar några vitarligara anmärka