rig fred, fann deremot produktivitetens sti-
-Igande vara den för arbetet gällande reglen
sjelf. - Carey erkänner derföre också uttrrek.
ligen, att menniskorna både kunna, och 4
-Iför. ofta lyckats att åstadkomma ett tillstäffem
-Ider klassers intressen stått i strid med hvar-
-Jandra, och der t. ex. jotdägaren kunnat till-
tvinga sig: en jordränta; och penningemannen
Jen penningeränta, hvilken knappt lemnat ar-
betaren i behåll så mycket, att han kunnat
Tlifnära sig; men på samma gång bevises, det
sådant icke är en i tingens natur grundad
nödvändighet. z
Under hela den i sina Principles förda, om-
förmälda polemiken mot Ricardo lemnade Ca-
Irey för öfrigt, i allmänhet, dennes mening
lom den naturliga gången af jordbruket obe-
stridd.
Fortsatta iakttagelser öfvertygade honom
THikväl sednare, att Ricardo äfven i denna punkt
tagit miste; och den upptäckten gaf den ome-
delbara anledningen till det arbete, som nu
i svensk öfversättning utkommit med titel:
IDet förflutna, närvarande och tillkommande.
Af alla hans arbeten torde väl detta vara
det efter den större allmänhetens behof bäst
lämpade. Det innehåller en från sist omför-
Jmälda upptäckt utgående, klar, liflig och varm
framställning af menniskoslägtets naturliga fort-
gång från vildhet och fattigdom till allt mer
ordning, välstånd, frihet och ljus. Och ehuru
en :stor: del af boken kan anses för en blott
utveckling af hvad förut i: förf:s Principles
blifvit sagdt, skall äfven denna del med nytta
och nöje läsas, också af dem, som läst det
äldre arbetet.
Förf. börjar här med att visa, huru men-
niskan, vid sina första försök till jordbruk; i
följd af fattigdom och -redskapens dåliga be-
skaffenhet, nödgas inskränka sig till den då-
liga höglända marken, hvilken fordrar minst
arbete till dikning o. 8. v., och huru hon blött;
i den mån folkmängd och kapital ökas, kan
stiga ned från höjderna för att börja odlingen
af de rikare jordmånerna i dalarna, från hvilka
bön likväl, med de nya tillgångar hon der
vunnit, kan fortsätta och utvidga sina arbeten
på höglandet. De historiska bevisen för denna
odlingens gång, den också Fontenay, i Okto-
Iberhäftet 1851 af Journal des Economistes, er-
känt och visat vara den enda naturliga, med
tillägg, att den blifvit honom anvisad af Bastiat,
hvilken hån tror hafva lärt den af Carey, äro
utförligt gifna för Förenta Staterna, och ikort-
het för det öfriga Amerika samt delar af Eu:
ropa, Afrika och Asien, Och de skulle lätt
kunna ökas med ett betydligt antal från Sve-
rige, der man hvarken saknar spår af gammal
odling på mark, hvilken, efter lägre och bör-
digare Jords eröfring från vildheten, icke mer
ansetts löna mödan att bruka, eller kan undgå
att med bedröfvelse märka, huru mycken låg,
vattensjuk, men bördig jord ännu, i brist på
kapital, ligger obrukad. Önskar man allvar-
ligt att på denna se. gungande skördar, så fin-
nes dertill intet säkrare medel, än att så myc-
ket som möjligt skona jordens ägare från skatter
och afgifter, för att låta dem samla de till det
kostsamma arbetet nödiga kapitalerna. Rec.
åtminstone misstror den jemväl omtalade ut-
vägen, att först utarma folket med skatter och
sedan på statens bekostnad odla dess kärr.
Det är fara värdt, att odlingen på detta sätt
blir ringa nog. Demoralisationen och miss-
nöjet frodas under systemet dess bättre.
Från Ricardos lära om den nödvändiga gån-
gen af jordbruket vänder hän sig mot tvenne
1 sammanhang med den stående läror.
Den ena, eller Malthus lära om befolknin-
gen, den han redan i sina Principles segrande
bekämpat, och som icke kunde hvila på Ri-
cardos yngre lära, men likväl deri kunde finna
ett stöd, belyses nu också från denna sida.
Den andra, eller läran om kapitalets större
produktivitet i manufakturerna, än i jordbru-
ket, hvilade deremot hel och hållen på Ricar-
dos lära om det sednares nödvändiga gång,
och föll således med den. Men Carey synes
ej nöjd med denna seger, med: erkännandet,
att kapitalet i jordbruket kan vara lika pro-
duktift, som i förädlingsnäring, Han vill åt-
minstone visa sannolikheten, att kapitalet kan
i det förra vara mer produktift än i det sed-
nare; och anmärker, att vinsten af en ångma-
chiv är besparing af -arbetslön, efter afdrag af
förlusten genom machinens försämring, men
att jordbruket gifver arbetslön, med tillägg at
vinsten genom jordens förbättring. Och detta
leder honom in i en kritik af brittiska syste-
met att till Britannien draga förädlingen af
alla folks råvaror, och derigenom hindra lifs-
medlens förtäring på det ställe, der de blifvit
frambragta. Med skäl anser han en dylik för-
täring såsom ett hufvudvilkor för välståndets
skyndsamma tillväxt, såvida krafter derigenom
vinnas för produktionen, hvilka eljest förspil-
las på transporten. Men då han, på denna
grund och med den öfvertygelse, att Förenta
Staterna kunna tvinga Storbritannien att göra
fribandeln till en sanning, råder dem till an-
tagande af ett verksamt protektifsystem, råkar
ban i samma fel, som vanligen begås af pro-
tektifsystemets förfäktare. Tillbörlig vigtläg-
ges på transportkostnaden till och från föräd-
lingsorten, men icke på kostnaden af ett pro-
tektifsystems skapande och upprätthållande;
och den premie, omförmälda transportkostna-
ders besparing erbjuder anläggaren af manu-
fakturinrättningar i ett land, som drager dessa
kostnader, förbises.
Med odeladt nöje har rec. deremot läst det
följande kapitlet, der det visas, huru odlingens
naturliga gång leder till jordens delning mel-
lan allt flera ägare jemte närmare förening dem
emellan för alla .gemensamma intressen; och
furu onödiga alla bekymmer för delningens
skadliga utsträckning under en sådan gång äro.
Efter ett annat kapitel, ämnadt till ytterli-
gare -bestyrkande af den i hans föregående
skrifter framställda lära, att stadga i penninge-
rörelsen endast genom fullständig frihet deri
kan-åstadkommas, öfvergår hansedan till men-
niskan, hvilken betraktas såväl för sig, söm
i förKållande till dess nästa, dess maka och
dess familj, för att visa huru alla dessa för-