rig fred, fann deremot produktivitetens sti-Igande vara den för arbetet gällande reglen sjelf. Carey erkänner derföre också uttrrek. ligen, att menniskorna både kunna, och 4 -Iför. ofta lyckats att åstadkomma ett tillstäffem -Ider klassers intressen stått i strid med hvar-Jandra, och der t. ex. jotdägaren kunnat tilltvinga sig: en jordränta; och penningemannen Jen penningeränta, hvilken knappt lemnat arbetaren i behåll så mycket, att han kunnat Tlifnära sig; men på samma gång bevises, det sådant icke är en i tingens natur grundad nödvändighet. z Under hela den i sina Principles förda, omförmälda polemiken mot Ricardo lemnade CaIrey för öfrigt, i allmänhet, dennes mening lom den naturliga gången af jordbruket obestridd. Fortsatta iakttagelser öfvertygade honom THikväl sednare, att Ricardo äfven i denna punkt tagit miste; och den upptäckten gaf den omedelbara anledningen till det arbete, som nu i svensk öfversättning utkommit med titel: IDet förflutna, närvarande och tillkommande. Af alla hans arbeten torde väl detta vara det efter den större allmänhetens behof bäst lämpade. Det innehåller en från sist omförJmälda upptäckt utgående, klar, liflig och varm framställning af menniskoslägtets naturliga fortgång från vildhet och fattigdom till allt mer ordning, välstånd, frihet och ljus. Och ehuru en :stor: del af boken kan anses för en blott utveckling af hvad förut i: förf:s Principles blifvit sagdt, skall äfven denna del med nytta och nöje läsas, också af dem, som läst det äldre arbetet. Förf. börjar här med att visa, huru menniskan, vid sina första försök till jordbruk; i följd af fattigdom och -redskapens dåliga beskaffenhet, nödgas inskränka sig till den dåliga höglända marken, hvilken fordrar minst arbete till dikning o. 8. v., och huru hon blött; i den mån folkmängd och kapital ökas, kan stiga ned från höjderna för att börja odlingen af de rikare jordmånerna i dalarna, från hvilka bön likväl, med de nya tillgångar hon der vunnit, kan fortsätta och utvidga sina arbeten på höglandet. De historiska bevisen för denna odlingens gång, den också Fontenay, i OktoIberhäftet 1851 af Journal des Economistes, erkänt och visat vara den enda naturliga, med tillägg, att den blifvit honom anvisad af Bastiat, hvilken hån tror hafva lärt den af Carey, äro utförligt gifna för Förenta Staterna, och ikorthet för det öfriga Amerika samt delar af Eu: ropa, Afrika och Asien, Och de skulle lätt kunna ökas med ett betydligt antal från Sverige, der man hvarken saknar spår af gammal odling på mark, hvilken, efter lägre och bördigare Jords eröfring från vildheten, icke mer ansetts löna mödan att bruka, eller kan undgå att med bedröfvelse märka, huru mycken låg, vattensjuk, men bördig jord ännu, i brist på kapital, ligger obrukad. Önskar man allvarligt att på denna se. gungande skördar, så finnes dertill intet säkrare medel, än att så mycket som möjligt skona jordens ägare från skatter och afgifter, för att låta dem samla de till det kostsamma arbetet nödiga kapitalerna. Rec. åtminstone misstror den jemväl omtalade utvägen, att först utarma folket med skatter och sedan på statens bekostnad odla dess kärr. Det är fara värdt, att odlingen på detta sätt blir ringa nog. Demoralisationen och missnöjet frodas under systemet dess bättre. Från Ricardos lära om den nödvändiga gången af jordbruket vänder hän sig mot tvenne 1 sammanhang med den stående läror. Den ena, eller Malthus lära om befolkningen, den han redan i sina Principles segrande bekämpat, och som icke kunde hvila på Ricardos yngre lära, men likväl deri kunde finna ett stöd, belyses nu också från denna sida. Den andra, eller läran om kapitalets större produktivitet i manufakturerna, än i jordbruket, hvilade deremot hel och hållen på Ricardos lära om det sednares nödvändiga gång, och föll således med den. Men Carey synes ej nöjd med denna seger, med: erkännandet, att kapitalet i jordbruket kan vara lika produktift, som i förädlingsnäring, Han vill åtminstone visa sannolikheten, att kapitalet kan i det förra vara mer produktift än i det sednare; och anmärker, att vinsten af en ångmachiv är besparing af -arbetslön, efter afdrag af förlusten genom machinens försämring, men att jordbruket gifver arbetslön, med tillägg at vinsten genom jordens förbättring. Och detta leder honom in i en kritik af brittiska systemet att till Britannien draga förädlingen af alla folks råvaror, och derigenom hindra lifsmedlens förtäring på det ställe, der de blifvit frambragta. Med skäl anser han en dylik förtäring såsom ett hufvudvilkor för välståndets skyndsamma tillväxt, såvida krafter derigenom vinnas för produktionen, hvilka eljest förspillas på transporten. Men då han, på denna grund och med den öfvertygelse, att Förenta Staterna kunna tvinga Storbritannien att göra fribandeln till en sanning, råder dem till antagande af ett verksamt protektifsystem, råkar ban i samma fel, som vanligen begås af protektifsystemets förfäktare. Tillbörlig vigtlägges på transportkostnaden till och från förädlingsorten, men icke på kostnaden af ett protektifsystems skapande och upprätthållande; och den premie, omförmälda transportkostnaders besparing erbjuder anläggaren af manufakturinrättningar i ett land, som drager dessa kostnader, förbises. Med odeladt nöje har rec. deremot läst det följande kapitlet, der det visas, huru odlingens naturliga gång leder till jordens delning mellan allt flera ägare jemte närmare förening dem emellan för alla .gemensamma intressen; och furu onödiga alla bekymmer för delningens skadliga utsträckning under en sådan gång äro. Efter ett annat kapitel, ämnadt till ytterligare -bestyrkande af den i hans föregående skrifter framställda lära, att stadga i penningerörelsen endast genom fullständig frihet deri kan-åstadkommas, öfvergår hansedan till menniskan, hvilken betraktas såväl för sig, söm i förKållande till dess nästa, dess maka och dess familj, för att visa huru alla dessa för