RER UMJVBBYS RUE RAIESITINIGES ULL MERA IIIDROCIURBE tenor klingade ut i all sim intensitet; Att herr Walin nöga studerat Bertrams parti kan man märka, men hvarken hans röst eller hans rörelser hafva något Mefistofeliskt. Hans maskering var lyckad och vid sin entre gör han effekt. Fru Sundberg utmärkte sig som abedissan Helena -genom ett mjukt behag i gester och attityder och hade en förledande mimik, då hot narrar Robert att bryta cypressgrenen på Santa Rosalias graf. Orkestern utförde sina saker med den under hr kapellmästaren Foronis anförande vanliga ruffenns En egen företeelse vid måndagens representation var det likgiltiga lugn, att icke säga köld, hvarmed hela stycket emottogs af publiken, ty först under fjerde akten, sedan ml! Michal sjungit sin cavatina: Robert! du, som jag dyrkar;, förspordes i salongen något lifligare interesse; men då blef det ock med besked. Var det endast en tillfällighet, -eller hade likgiltigheten en djupare grund, skulle det: vara ett tidens tecken? Det våga vi icke afgöra; ett faktum blir det dock att i det afseendet rådde stor skillnad emellan förr och nu; i Dramatiska scenen. Gårdagens representätion var ingen glanspunkt i den dramatiska scenens historia. Oaktadt en ny pjesvatinopserades, var huset utomordentligt glest besatt; tre till fyra loger bredvid hvarandra. stodo tomma; detta torde vara en lycka för det nya styckets framgång, ty de som voro der i går torde knappast hafva lust att se Fatalisten ännu en gång. Det första stycket, Hon bedrar sin mann, af Moreau och Delacour, torde man sannast kunna kalla en tragisk fars. Patetisk från början till slut och i ingen vanlig grad tröttande genom Bernards uppskrufvade: extaser, har den knappt något annat komiskt moment än Picotins (hr Hedins) krumsprång, samt några grofva kötteder och en temligen rå tvetydighet, som. äfven tillbörligen applåderades. Den sednare pjesen, öfversatt från fratiska originalet Si Dieu 1e veuts, äf bolaget Bayard och Bieville, var föga lyckligare. Liksom till en motvigt mot de krassa svotdomar, söm i brist af komiska pointer ännu anbringas på kongl. scenen, sedan de försvunnit ur allt någorlunda städadt umgänge, upprepas Guds namn här så mycket oftare; En af de faddaste menniskoskapelser man kan tänka sig, marinlöjtnanten de Kersel (hr Sundberg), kastas af en blind slump ur:den ena situationen i den andra, och upprepar: hvarje gång: ,det är Guds viljan. Denna menniska : saknar hvärje spår af karakter, och: det behöfves att aridra af pjesens -personer omtala hang föregåen.e ädla handlingar, för att ingifva något om än aldrig så -ringa intresse för honom. Det lyckas -knappast ändå, och: åskådaren nästan harmas öfver att se denna osmakliga varelse nästan öfverallt vräkas in på händelsen :och skräpa på scenen. Något komiskt element finnes egentligen icke och knappast kunde hr Hedin (Beringot), då han, en beskedlig men svartsjuk äkta man återkommer från sin målskjutning, -Krigisk och belastad med vapen; uppväcka ett ögonblicks löje. :Om bäda dessa stycken gemensamt gäller, att de sakna högre komik och följaktligen äro tråkiga. Det är eget att kejsaretidens stela och onaturliga moralhistorier åter; under likartade politiska: omständigheter, börja spöka på den franska scenen, ÖOupphörligt tycker man sig höra fraser om lasten och dygden, om belöning och straff ringa i sina öroh. Allting är uppskrufvadt och rhetoriskt. Man tycker sig höra en välvis byskolmästare, som kråmar sig och ropar utan ända: Messieurs et mesdames, se der en snäll liten hjelte, som blir belönad för sin ädelhet, och :der ett litet oartigt afgrundsfoster, som får på fingrarne för det han är obeskedlig. Det djupt tröstlösa i en verldsåskådning, sådan som den i Fatalisten herrskande, kunde föranleda oss till allvarsammare betraktelser än detta opus förtjenar. Försynen figurerar såsom en tanklös men envis slump, en verkligt fatal försyn. Det kunde vara intressant, sorgligt intressant, för konstälskaren att se huru alltifrån: Scribe, för att ej gå längre, den franska komedien uttrycker nationens dyrkahaf det tillfälliga såsom försyn. :I dessa filosofers ögon är ett glas vatten orsaken till en revolution — Si dieu le veut,; det mensk liga, enkla och naturliga undantränges af ett barnsligt jägtande efter svulst och sublim onatur.. . Sannerligen,. det är icke -underligt att ett folk, som skrifver-och applåderar sådana pjeser, icke kan bibehålla sina politiska eller ens menskliga rättigheter, utan låter den förstkoromande politiska äfventyrare för en sockerbit vrida de konstitutionella -leksakerna ur-sina händer. Vi hafva tålat nog om styckena. :Utförandet kunde svärligen vara något annat än det var: Hr Almlöf var en värdig pere noble. Fri Almlöf träffade lyckligtvis i sin-rol (Caroline) en titen skugga af den fimare -komedien, som hön ej lät gå sig ur händerna. Souhaite och fru Pinson (hr Heiligering och fru Bock) gjorde sitt bästa att i motsatt genre sätta piblikens stela skrattmuskler i någon rörelse. . Lyckligtvis fanns -det i all den onatur, hvaraf de: båda styckena lida, ett litet tillfälle. för m:ll Jacobsson att utveckla den älskvärda och naiva simplicitet, som vi önska att hon ej måtte förlora. Efter sista pjesens slut uppstämdes ett högljudt bifallsrop; hvem det egentligen gällde kunde man ej så noga höra; vi tyckte oss dock urskilja namnen Jacobsson och Hedin. Följden var attalla hufvudpersonerna : framträdde: Ibland det som lifligast och rättmätigast applåderades var dekorationen i sista akten, en utmärkt vacker trädgårdssalong. LITTERATUR Det 1t-rflutna, närvarande och: tillkommande; al H.C, Carey. Öfversättning, Stockholi, S., Magnus. (Slant från Ng 365.)