RER UMJVBBYS RUE RAIESITINIGES ULL MERA IIIDROCIURBE
tenor klingade ut i all sim intensitet; Att herr
Walin nöga studerat Bertrams parti kan man
märka, men hvarken hans röst eller hans rö-
relser hafva något Mefistofeliskt. Hans ma-
skering var lyckad och vid sin entre gör han
effekt. Fru Sundberg utmärkte sig som abe-
dissan Helena -genom ett mjukt behag i ge-
ster och attityder och hade en förledande mi-
mik, då hot narrar Robert att bryta cypress-
grenen på Santa Rosalias graf. Orkestern ut-
förde sina saker med den under hr kapellmä-
staren Foronis anförande vanliga ruffenns
En egen företeelse vid måndagens represen-
tation var det likgiltiga lugn, att icke säga
köld, hvarmed hela stycket emottogs af pu-
bliken, ty först under fjerde akten, sedan ml!
Michal sjungit sin cavatina: Robert! du, som
jag dyrkar;, förspordes i salongen något lif-
ligare interesse; men då blef det ock med be-
sked. Var det endast en tillfällighet, -eller
hade likgiltigheten en djupare grund, skulle
det: vara ett tidens tecken? Det våga vi
icke afgöra; ett faktum blir det dock att i
det afseendet rådde stor skillnad emellan förr
och nu; i
Dramatiska scenen.
Gårdagens representätion var ingen glans-
punkt i den dramatiska scenens historia. Oak-
tadt en ny pjesvatinopserades, var huset ut-
omordentligt glest besatt; tre till fyra loger
bredvid hvarandra. stodo tomma; detta torde
vara en lycka för det nya styckets framgång,
ty de som voro der i går torde knappast hafva
lust att se Fatalisten ännu en gång.
Det första stycket, Hon bedrar sin mann,
af Moreau och Delacour, torde man sannast
kunna kalla en tragisk fars. Patetisk från
början till slut och i ingen vanlig grad tröt-
tande genom Bernards uppskrufvade: extaser,
har den knappt något annat komiskt moment
än Picotins (hr Hedins) krumsprång, samt nå-
gra grofva kötteder och en temligen rå tve-
tydighet, som. äfven tillbörligen applåderades.
Den sednare pjesen, öfversatt från fratiska
originalet Si Dieu 1e veuts, äf bolaget Bayard
och Bieville, var föga lyckligare. Liksom till
en motvigt mot de krassa svotdomar, söm i
brist af komiska pointer ännu anbringas på
kongl. scenen, sedan de försvunnit ur allt nå-
gorlunda städadt umgänge, upprepas Guds
namn här så mycket oftare; En af de faddaste
menniskoskapelser man kan tänka sig, marin-
löjtnanten de Kersel (hr Sundberg), kastas af
en blind slump ur:den ena situationen i den
andra, och upprepar: hvarje gång: ,det är
Guds viljan. Denna menniska : saknar hvärje
spår af karakter, och: det behöfves att aridra
af pjesens -personer omtala hang föregåen.e
ädla handlingar, för att ingifva något om än
aldrig så -ringa intresse för honom. - Det lyc-
kas -knappast ändå, och: åskådaren nästan har-
mas öfver att se denna osmakliga varelse nä-
stan öfverallt vräkas in på händelsen :och
skräpa på scenen. Något komiskt element
finnes egentligen icke och knappast kunde hr
Hedin (Beringot), då han, en beskedlig men
svartsjuk äkta man återkommer från sin
målskjutning, -Krigisk och belastad med va-
pen; uppväcka ett ögonblicks löje.
:Om bäda dessa stycken gemensamt gäller, att
de sakna högre komik och följaktligen äro trå-
kiga. Det är eget att kejsaretidens stela och
onaturliga moralhistorier åter; under likartade
politiska: omständigheter, börja spöka på den
franska scenen, ÖOupphörligt tycker man sig
höra fraser om lasten och dygden, om belö-
ning och straff ringa i sina öroh. Allting är
uppskrufvadt och rhetoriskt. Man tycker sig
höra en välvis byskolmästare, som kråmar sig
och ropar utan ända: Messieurs et mesdames,
se der en snäll liten hjelte, som blir belönad
för sin ädelhet, och :der ett litet oartigt af-
grundsfoster, som får på fingrarne för det han
är obeskedlig.
Det djupt tröstlösa i en verldsåskådning,
sådan som den i Fatalisten herrskande, kunde
föranleda oss till allvarsammare betraktelser
än detta opus förtjenar. Försynen figurerar
såsom en tanklös men envis slump, en verk-
ligt fatal försyn. Det kunde vara intressant,
sorgligt intressant, för konstälskaren att se
huru alltifrån: Scribe, för att ej gå längre,
den franska komedien uttrycker nationens dyr-
kahaf det tillfälliga såsom försyn. :I dessa
filosofers ögon är ett glas vatten orsaken till
en revolution — Si dieu le veut,; det mensk
liga, enkla och naturliga undantränges af ett
barnsligt jägtande efter svulst och sublim
onatur.. . Sannerligen,. det är icke -underligt
att ett folk, som skrifver-och applåderar så-
dana pjeser, icke kan bibehålla sina politiska
eller ens menskliga rättigheter, utan låter den
förstkoromande politiska äfventyrare för en
sockerbit vrida de konstitutionella -leksakerna
ur-sina händer.
Vi hafva tålat nog om styckena. :Utföran-
det kunde svärligen vara något annat än det
var: Hr Almlöf var en värdig pere noble.
Fri Almlöf träffade lyckligtvis i sin-rol (Ca-
roline) en titen skugga af den fimare -kome-
dien, som hön ej lät gå sig ur händerna.
Souhaite och fru Pinson (hr Heiligering och
fru Bock) gjorde sitt bästa att i motsatt genre
sätta piblikens stela skrattmuskler i någon
rörelse. . Lyckligtvis fanns -det i all den ona-
tur, hvaraf de: båda styckena lida, ett litet
tillfälle. för m:ll Jacobsson att utveckla den
älskvärda och naiva simplicitet, som vi önska
att hon ej måtte förlora. Efter sista pjesens
slut uppstämdes ett högljudt bifallsrop; hvem
det egentligen gällde kunde man ej så noga
höra; vi tyckte oss dock urskilja namnen Ja-
cobsson och Hedin. Följden var attalla huf-
vudpersonerna : framträdde: Ibland det som
lifligast och rättmätigast applåderades var de-
korationen i sista akten, en utmärkt vacker
trädgårdssalong. -
LITTERATUR
Det 1t-rflutna, närvarande och: tillkommande; al
H.C, Carey. Öfversättning, Stockholi,
S., Magnus.
(Slant från Ng 365.)