hafva vi trott oss böra meddela dess hufvud-: sakliga innehåll, hvarufi vi instämma på sammal gång vi protestera mot Svenska Tidningensl åsigt om nödvändigheten af 1847 års exportförbud, hvilket vi beteckna såsom den förl handeln och det allmänna förtroendet i affärer mest skadliga åtgärd, som någonsin blifvit! vidtagen. Svenska Tidningen yttrar sig sålunda: ; När Rikets Ständer för sin del beslutat, att bränvinsbrägningen en viss tid skall fortfara, och så länge : det fiones en af mänga gillad äsigt, att den antingen är oundgänglig för ladugärdens behof, eller åtminstone gagnelig för tillgodogörandet af sämre eller skadad spanmäl, så bör regeringen icke utan i högsta nödfall gripa in med nägra hastiga förändringsbeslut; Den landtbrukare, som gjort sina beräkningar, under förtroende till beständet af vidtagna och allmänt kungjorda författningar, bör icke genom ett sädant plötsligt beslut se dessa beräkningar tillintetgjorda; d rigenom skulle möjligen hans obestånd kunna beredas eller ätminstone honom förorsakas en ekonomisk förlust, för hvilken han bör vara fredad. Man! kunde väl säga honom, att förlusten vore uppkommen j: genom hans eget förvällande, derigenom att han ned-j läggt sina penningar på en näringsgren, som bereder oräkneligt mänga andras förderf och att han kunnat ställa sin ladugärdsskötsel på anna: sätt. Men detl vore blott ett svepskäl, ehuru förestafvadt af välme-l ningen för en god sak; det vore icke full rättvisa. Man tror att bränvinsförtäringen skall minskas, om bränningstiden inskränkes och bränvinspriset i följe deraf höjes. Det må medgifvas. Men skillnaden blir icke så stor, som man föreställer sig, sävida icke priset på bränvinet fördubblas. Suparen tänker vanligen icke på, huru mycket han skall betala; han super så länge han förmär förtära; att han behöfver penningarne till andra utgifter, det kommer han sällan att tänka på, så framt ej priset betydligt höjes. Den minskade förtäringen är emellertid en riksvinst. Men hvem är det som mest vinner? Det är fabrikanten af eldvattnet, såsom Amerikas vildar kalla vränvinet. Han har största vinsten af ett bränningsförbud. Han kan ej önska sig något bättre. Hans bränvinsförråder förökas, kanske fördubblas i värde. Förtjenar han att man bereder honom den vinsten? Kommer förordningen om bränningsinställelsen nägra veckor före verkställigheten, så fördubblas ansträngniagen sä vidt ske kan. Egennyttan söker deri en ersättning. Skall den plötsligen verkställas, så lider äfven den mindre bränvinsbrännaren en för honom kännbar, oförtjent förlust. De stora brännerierna äro ofta och mycket tadlade. Deri kan man gerna instämma. Endast egennyttiga beräkningar på en stor vinst kunna vara orsaken till deras. anläggning. Det tyckes dessutom böra strida mot den moraliska känslan hos nägot hvar, att söka sin vinning uti det, som bereder andras förderf. Det, som så strider mot. denna känsla, borde man tveka att utföra, helst om det sker af män med den politiska äsigt, som fordrar att man skall göra afseende på det allmänna: tänkesättets fordringar. En stor riksdagstalare förlorade vid en riksdag största delen af sin förvärfvade stora popularitet hos bondeståndet, de nio-tiondedelarnes representanter,, då han förordade konstbrännerierna och talade mot den så kallade husbehofsbränningen. Hans äsigter i detta hänseende voro emellertid grundade på goda skäl. Tillgängen på det hemgjorda bränvinet befordrar superiet. Alla i huset, qvinnor: och barn, skola hafva sin lilla andel i smakningen; det vore eljest obilligt, tycker man. Derigenom uppkommer en vana, och af vanan ett behof. Man hashällar föröfrigt icke såväl med den hemgjord2, som med den köpta varan. Den sednare är också ej: alltid: så tillgänglig. Konstbrännerierna äro säledes icke fördömliga, i och för sig, ty man besparar genom dem ved och tid, och minskar i någon män hemsuperiet, så vida ej fabrikanten af tillfällig brist på penningar, såsom det nägon gång lärer händt, eller för att kunna beräknå sig en ännu större vinst, lemnar eller utborgar till högt pris bränvinet åt sitt eget folk eller ät de kringboende. Men under en tid, då man är allmänt ense derom, att den stora bränvinstillverkoingen och den omättliga bränvinsförtäringen är ett förderf för hela landet, borde ingen gerna trotsa det allmänna tänkesättet med sä. dana anläggningar. Flere stora bränvinsfabrikanter hafva ock, ledda af en sann fosterländsk känsla, nedlagt sina brännerier. i å Vi nämnde, att nägot bränningsförbud icke borde ifrägakomma utan i högsta nödfall. TIns. tror, att ett sädant nu inträdt, och äberopar bland annat en förment prisstegring å spanmäl på utrikes orter. Deruti misstager han sig fullkomligt. Handels-underrättelserna från Hamburg och andra större handelsplatser gifva, ätminstone nu sednast, vid handen, att alla spanmälssorter äro flau, (d. v. s. att de äro mindre begärliga), och att priserna äro i fallande; det säges till och med, att England exporterar spanmäl till Frankrike. Priserna i Stockholm och Götheborg äro dessrt LR RA RS RAR AA RR RAN lnNnA