hafva vi trott oss böra meddela dess hufvud-:
sakliga innehåll, hvarufi vi instämma på sammal
gång vi protestera mot Svenska Tidningensl
åsigt om nödvändigheten af 1847 års export-
förbud, hvilket vi beteckna såsom den förl
handeln och det allmänna förtroendet i affärer
mest skadliga åtgärd, som någonsin blifvit!
vidtagen. Svenska Tidningen yttrar sig så-
lunda: ;
När Rikets Ständer för sin del beslutat, att brän-
vinsbrägningen en viss tid skall fortfara, och så länge :
det fiones en af mänga gillad äsigt, att den antingen
är oundgänglig för ladugärdens behof, eller åtmin-
stone gagnelig för tillgodogörandet af sämre eller
skadad spanmäl, så bör regeringen icke utan i hög-
sta nödfall gripa in med nägra hastiga förändrings-
beslut; Den landtbrukare, som gjort sina beräknin-
gar, under förtroende till beständet af vidtagna och
allmänt kungjorda författningar, bör icke genom ett
sädant plötsligt beslut se dessa beräkningar tillintet-
gjorda; d rigenom skulle möjligen hans obestånd kun-
na beredas eller ätminstone honom förorsakas en eko-
nomisk förlust, för hvilken han bör vara fredad. Man!
kunde väl säga honom, att förlusten vore uppkommen j:
genom hans eget förvällande, derigenom att han ned-j
läggt sina penningar på en näringsgren, som bereder
oräkneligt mänga andras förderf och att han kunnat
ställa sin ladugärdsskötsel på anna: sätt. Men detl
vore blott ett svepskäl, ehuru förestafvadt af välme-l
ningen för en god sak; det vore icke full rättvisa.
Man tror att bränvinsförtäringen skall minskas, om
bränningstiden inskränkes och bränvinspriset i följe
deraf höjes. Det må medgifvas. Men skillnaden
blir icke så stor, som man föreställer sig, sävida icke
priset på bränvinet fördubblas. Suparen tänker van-
ligen icke på, huru mycket han skall betala; han su-
per så länge han förmär förtära; att han behöfver
penningarne till andra utgifter, det kommer han säl-
lan att tänka på, så framt ej priset betydligt höjes.
Den minskade förtäringen är emellertid en riks-
vinst. Men hvem är det som mest vinner? Det är
fabrikanten af eldvattnet, såsom Amerikas vildar kalla
vränvinet. Han har största vinsten af ett brännings-
förbud. Han kan ej önska sig något bättre. Hans
bränvinsförråder förökas, kanske fördubblas i värde.
Förtjenar han att man bereder honom den vinsten?
Kommer förordningen om bränningsinställelsen nägra
veckor före verkställigheten, så fördubblas ansträng-
niagen sä vidt ske kan. Egennyttan söker deri en
ersättning. Skall den plötsligen verkställas, så lider
äfven den mindre bränvinsbrännaren en för honom
kännbar, oförtjent förlust.
De stora brännerierna äro ofta och mycket tadla-
de. Deri kan man gerna instämma. Endast egen-
nyttiga beräkningar på en stor vinst kunna vara orsa-
ken till deras. anläggning. Det tyckes dessutom böra
strida mot den moraliska känslan hos nägot hvar, att
söka sin vinning uti det, som bereder andras förderf.
Det, som så strider mot. denna känsla, borde man
tveka att utföra, helst om det sker af män med den
politiska äsigt, som fordrar att man skall göra afse-
ende på det allmänna: tänkesättets fordringar. En
stor riksdagstalare förlorade vid en riksdag största
delen af sin förvärfvade stora popularitet hos bonde-
ståndet, de nio-tiondedelarnes representanter,, då
han förordade konstbrännerierna och talade mot den
så kallade husbehofsbränningen. Hans äsigter i detta
hänseende voro emellertid grundade på goda skäl.
Tillgängen på det hemgjorda bränvinet befordrar su-
periet. - Alla i huset, qvinnor: och barn, skola hafva
sin lilla andel i smakningen; det vore eljest obilligt,
tycker man. Derigenom uppkommer en vana, och af
vanan ett behof. Man hashällar föröfrigt icke såväl
med den hemgjord2, som med den köpta varan. Den
sednare är också ej: alltid: så tillgänglig. Konstbränne-
rierna äro säledes icke fördömliga, i och för sig, ty
man besparar genom dem ved och tid, och minskar i
någon män hemsuperiet, så vida ej fabrikanten af
tillfällig brist på penningar, såsom det nägon gång
lärer händt, eller för att kunna beräknå sig en ännu
större vinst, lemnar eller utborgar till högt pris brän-
vinet åt sitt eget folk eller ät de kringboende. Men
under en tid, då man är allmänt ense derom, att den
stora bränvinstillverkoingen och den omättliga brän-
vinsförtäringen är ett förderf för hela landet, borde
ingen gerna trotsa det allmänna tänkesättet med sä.
dana anläggningar. Flere stora bränvinsfabrikanter
hafva ock, ledda af en sann fosterländsk känsla, ned-
lagt sina brännerier. i å
Vi nämnde, att nägot bränningsförbud icke borde
ifrägakomma utan i högsta nödfall. TIns. tror, att ett
sädant nu inträdt, och äberopar bland annat en för-
ment prisstegring å spanmäl på utrikes orter. Deruti
misstager han sig fullkomligt. Handels-underrättel-
serna från Hamburg och andra större handelsplatser
gifva, ätminstone nu sednast, vid handen, att alla span-
mälssorter äro flau, (d. v. s. att de äro mindre be-
gärliga), och att priserna äro i fallande; det säges till
och med, att England exporterar spanmäl till Frank-
rike. Priserna i Stockholm och Götheborg äro dess-
rt LR RA RS RAR AA RR RAN lnNnA