jag understödjer. Hon är min: systers vän;
och jag kan söga att hon under flera är äfven
hyst för mig den vänskap man egnar en bro-
der; men, numera är jag för henne ej annat
än en eländig varelse, sölad med sin konungs
blod, befläckad med stoftet af alla dess för-
:störda reliker . . . g
Ett ögonblicks tystnad följde på dessa ord;
wilka den unga mannen uttalat med en upp-
rörd darrande stämma; sedan återtog han:
Mi skall se henne, Francis, och ni skall
säga mig om nånsin en målare förmått fram-
ikalla på duken en bild af den gudomliga ma-
donnan i mera rena drag och med en själfullare
mnrartyrblicka
Hervå afbröt sig ånyo, och det var först
vedan han vändt sig bort från vännen för att
dölja sin rörelse, som han fortfor:
Det är ofia en mycket hård inre strid;
Francis, som åren utveckla hos mannen i
fråga om öfvertygelse och pligt, när densarama
måste bekämpa barndomens ljufva minnen.
? Som den unga mannen uttalat. dessa ord,
reste han sig hastigt och gick bäftigt några
steg framåt på stranden, under det att den
lille löjtnanten dröjde qvar på den plats der
han nyss emottagit detta halfva förtroende,
med ögonen fuktiga af tårar och pannan, be-
täckt af ett dystert moln, hvilket gaf hans
eljest så glada ansigte ett rörande uttryck.
Vi skola begagna ossvaf.den tid som ännu
återstår innan den engelska slupen uppnått
det franska kustlandet för att 1 möjligaste
korthet ge en olyckligtvis nödvändig förkla
ting i alla, äfven de mest anspråkslösa ba-
rättelser. Hervs och hans syster; fader- och
moderlösa, sedan daras spädaste barndom,
hade till förmyndareserhållit markis .de- Ker-
ant, en gammal vän till deras far grefverde
Pelven, Markisen hade med en samvetsgrann
ömhet afbördat sig den förbindelse han ingått