jag understödjer. Hon är min: systers vän; och jag kan söga att hon under flera är äfven hyst för mig den vänskap man egnar en broder; men, numera är jag för henne ej annat än en eländig varelse, sölad med sin konungs blod, befläckad med stoftet af alla dess för:störda reliker . . . g Ett ögonblicks tystnad följde på dessa ord; wilka den unga mannen uttalat med en upprörd darrande stämma; sedan återtog han: Mi skall se henne, Francis, och ni skall säga mig om nånsin en målare förmått framikalla på duken en bild af den gudomliga madonnan i mera rena drag och med en själfullare mnrartyrblicka Hervå afbröt sig ånyo, och det var först vedan han vändt sig bort från vännen för att dölja sin rörelse, som han fortfor: Det är ofia en mycket hård inre strid; Francis, som åren utveckla hos mannen i fråga om öfvertygelse och pligt, när densarama måste bekämpa barndomens ljufva minnen. ? Som den unga mannen uttalat. dessa ord, reste han sig hastigt och gick bäftigt några steg framåt på stranden, under det att den lille löjtnanten dröjde qvar på den plats der han nyss emottagit detta halfva förtroende, med ögonen fuktiga af tårar och pannan, betäckt af ett dystert moln, hvilket gaf hans eljest så glada ansigte ett rörande uttryck. Vi skola begagna ossvaf.den tid som ännu återstår innan den engelska slupen uppnått det franska kustlandet för att 1 möjligaste korthet ge en olyckligtvis nödvändig förkla ting i alla, äfven de mest anspråkslösa barättelser. Hervs och hans syster; faderoch moderlösa, sedan daras spädaste barndom, hade till förmyndareserhållit markis .deKerant, en gammal vän till deras far grefverde Pelven, Markisen hade med en samvetsgrann ömhet afbördat sig den förbindelse han ingått