squier på kallelse imfunnit sig i Elysåe. Han
kommer. Presidenten säger honom att han
vill hafva reda på de fordna pärerna; han
öppnar en kalender för 1848, uppläser deras
namn, hvart efter annat och tecknar sig till
minnes Pasquiers svar på hvarje fråga. När
detta var gjordt följde en graflik tystnad.
Pasquier väntar förgäfves att tilltalas, utan
tvifvel med anbud at presidenturen i senaten,
för hvilket han väl icke visat sig alldeles käns-
lolös. Icke ett ord. Då tillägger hr Pasquier:
Monseigneur, jag har gifvit er de upplysnin-
gar ni begärt; jag tillåter mig att gifva er en.
som ni icke begärt. Större delen af de pärer
jag nu uppräknat, äro bestämda att icke emot-
taga någon plats i senaten. — Tror ni det?
svarar presidenten stolt, och afskedar exkans-
leren, som aflägsnade sig mycket stött öfver
denna audiens.
Jag vill ej gå i borgen för sanningen af
dessa anekdoter; sannolikhet sakna de ej.
Hvad skulle de bevisa? Utan tvifvel intet an-
nat än hvad man vet, att presidentens rege-
ring är fullt besluten att icke låta sin politik
bestämmas af någon konsideration, och att
många af notabiliteterna tveka att förbinda sig
med den nya regimen.
Jag tar mig tillfälle af den sednare omstän-
digheten att anföra några drag, som äro be-
tecknande för legitimistpartiet, hvilket ej är
obetydligt. Detta parti har tydligen af en el-
ler annan anledning blifvit skonadt af presi-
denten. Jag citerar ett af de många exemp-
len. Grefven af Chambord får behålla sina
egendomar i Frankrike, medan Orleanska fa-
miljen är tvungen att sälja sina. Emelian
båda familjernas ställning finnes det visserli-
gen olikheter, men det finnes också likheter.
Legitimistpartiet, som gerna smickrar sig,
hemtar af denna presidentens undfallenhet och
af åtskilliga andra omständigheter stora för-
hoppningar för sin sak. Icke blott tror det
enhälligt att presidenten i sjelfva verket går
den äldre grenens ärender, utan många af
dess medlemmar gå äntiu längre. De tro att
presidenten med flit arbetar på restaurationen
af den äldre grenen. Denna mystiska efter-
trädare, som presidenten genom konstitutionen
förbehållit sig att anbefalla åt folkets förtro-
ende, är enligt deras öfvertygelse ingen an-
nan än grefven af Chambord. Atminstone
tänka de, att då presidenten inom sin egen
familj ej kan grunda en kejserlig dynasti,
han vore böjd att efter sin död gifva sig legi-
timiteten till efterträdare.
Det är här icke stället att undersöka dessa
gissningar, som icke sakna ett sken af san-
ning, men som angå en oviss och aflägsen
framtid och derföre icke hafva något intresse
för det närvarande. Om jag antecknar dem,
är det för att säga, att de åtminstone för ögon-
blicket borde skaffa presidenten ett stöd ile-
gitimisterne. Detta har emellertid icke varit
fallet. Om de i sjelfva verket understödja
presidentens upphöjelse i den förhoppning jag
nyss anfört, sä är det just detta hopp som
leder dem att icke göra det öppet. Det är så
att säga ett icke officiellt stöd, som de vilja
gifva honom. Man försäkrar att de betydande
namn af detta parti, som icke figurera i se-
naten, icke heller vilja figurera i lagstiftande
församlingen. Legitimistpartiet vill der blott
se sig representeradt genom sina komparser,
för att kunna hafva sin hand med i spelet,
utan att sjelfva framträda på scenen.
Det är på denna bana, som den stora mas-
san af det ifrågavarande partiet, — armåen
med Berryer i spetsen — hittills vandrat, och
hvilken den förmodligen kommer att följa äf-
ven för framtiden.
Hvad den del af detta parti beträffar, som
hyllar de strängt katholska grundsatser, och
för hvilket Montalembert står i spetsen, så är
det allmänt bekant att detta med hög röst un-
derstödjer presidenten.
Jag bör i förbigående tillägga, att detta sed-
jure lögidmistiska element, som man kallar
det strängt katholska eller ultramontanska, icke
ger någon betydlig styrka åt presidenten. Sna-
rare borde man säga att det minskar hans kraft.
Bourgeoisien och de arbetande klasserna, hos
hvilka presidenten smickrar sig med att stå
väl, börja åter att beherrskas af Voltaires anda.
och de se ogerna att han omgifver sig med
den ultramontanska ligan.
Hvad orleanisterna angår, så har retlighe-
ten och förbittringen öfver statsstrecket för
ingen del blifvit mindre hos dess chefer.
Emellertid är detta parti, som till fem sjette-
delar består af bourgeoisien, icke skarpt mar-
keradt och framstående, och jag är öfvertygad
att det i ingen ringa mån bidragit till den 2:dra
Desember, men expropriations-dekretet har
nästan allmänt fyllt deras sinnen med förtry-
1else. Detta missnöje förlorar, såsom alla sin-
nesrörelser, isynnerhet de fransyska, i liflig-
het med tiden. Om förbittringen förlorat nä-
got i häftighet, är den likväl ännu mycket
Jifiig och betydlig.
Hvad intryck hafva dessa dekreter gjort på
epitimisterne? Ni får utan tvifvel höra att le-
gitimisterne sjelfva ogilla och tadla dem, och
man skall citera Motslembert till bevis derför.
hvilken söges i anledning af detta ämne hafva
allvarsamt stött sig med presidenten; men
man får ej tro alltför blindt på denna tolk-
ning. Dessa dekreter hafva utan tvifvel i le-
gitroisternas sinnen uppväckt stridande käns-
lor, men man kan vara säker på att deras
ipati och hat mot orleanisterna blir den öf-
wervägande känslan hos mängden at dem, och
att dekreterna på det hela tageticke varit dem
misshagliga. De hafva då visst icke afkylt
legitimistpartiet mot presidenten. i
Den arbetande och åkerbrukande klassen är
äpou till stt delen gynnsamt stämd för
Lonis Napole 0
Oppositionspressen hade uti dessa samhälls-
klasser spridt en så allmän Ööiveriygelse om
den si irighet, egennytta. och
m endast an-
såsom rätt.
Mmätiga repres Yr: .
Det andliga ståndet betraktar dem icke med
- hp se