squier på kallelse imfunnit sig i Elysåe. Han kommer. Presidenten säger honom att han vill hafva reda på de fordna pärerna; han öppnar en kalender för 1848, uppläser deras namn, hvart efter annat och tecknar sig till minnes Pasquiers svar på hvarje fråga. När detta var gjordt följde en graflik tystnad. Pasquier väntar förgäfves att tilltalas, utan tvifvel med anbud at presidenturen i senaten, för hvilket han väl icke visat sig alldeles känslolös. Icke ett ord. Då tillägger hr Pasquier: Monseigneur, jag har gifvit er de upplysningar ni begärt; jag tillåter mig att gifva er en. som ni icke begärt. Större delen af de pärer jag nu uppräknat, äro bestämda att icke emottaga någon plats i senaten. — Tror ni det? svarar presidenten stolt, och afskedar exkansleren, som aflägsnade sig mycket stött öfver denna audiens. Jag vill ej gå i borgen för sanningen af dessa anekdoter; sannolikhet sakna de ej. Hvad skulle de bevisa? Utan tvifvel intet annat än hvad man vet, att presidentens regering är fullt besluten att icke låta sin politik bestämmas af någon konsideration, och att många af notabiliteterna tveka att förbinda sig med den nya regimen. Jag tar mig tillfälle af den sednare omständigheten att anföra några drag, som äro betecknande för legitimistpartiet, hvilket ej är obetydligt. Detta parti har tydligen af en eller annan anledning blifvit skonadt af presidenten. Jag citerar ett af de många exemplen. Grefven af Chambord får behålla sina egendomar i Frankrike, medan Orleanska familjen är tvungen att sälja sina. Emelian båda familjernas ställning finnes det visserligen olikheter, men det finnes också likheter. Legitimistpartiet, som gerna smickrar sig, hemtar af denna presidentens undfallenhet och af åtskilliga andra omständigheter stora förhoppningar för sin sak. Icke blott tror det enhälligt att presidenten i sjelfva verket går den äldre grenens ärender, utan många af dess medlemmar gå äntiu längre. De tro att presidenten med flit arbetar på restaurationen af den äldre grenen. Denna mystiska efterträdare, som presidenten genom konstitutionen förbehållit sig att anbefalla åt folkets förtroende, är enligt deras öfvertygelse ingen annan än grefven af Chambord. Atminstone tänka de, att då presidenten inom sin egen familj ej kan grunda en kejserlig dynasti, han vore böjd att efter sin död gifva sig legitimiteten till efterträdare. Det är här icke stället att undersöka dessa gissningar, som icke sakna ett sken af sanning, men som angå en oviss och aflägsen framtid och derföre icke hafva något intresse för det närvarande. Om jag antecknar dem, är det för att säga, att de åtminstone för ögonblicket borde skaffa presidenten ett stöd ilegitimisterne. Detta har emellertid icke varit fallet. Om de i sjelfva verket understödja presidentens upphöjelse i den förhoppning jag nyss anfört, sä är det just detta hopp som leder dem att icke göra det öppet. Det är så att säga ett icke officiellt stöd, som de vilja gifva honom. Man försäkrar att de betydande namn af detta parti, som icke figurera i senaten, icke heller vilja figurera i lagstiftande församlingen. Legitimistpartiet vill der blott se sig representeradt genom sina komparser, för att kunna hafva sin hand med i spelet, utan att sjelfva framträda på scenen. Det är på denna bana, som den stora massan af det ifrågavarande partiet, — armåen med Berryer i spetsen — hittills vandrat, och hvilken den förmodligen kommer att följa äfven för framtiden. Hvad den del af detta parti beträffar, som hyllar de strängt katholska grundsatser, och för hvilket Montalembert står i spetsen, så är det allmänt bekant att detta med hög röst understödjer presidenten. Jag bör i förbigående tillägga, att detta sedjure lögidmistiska element, som man kallar det strängt katholska eller ultramontanska, icke ger någon betydlig styrka åt presidenten. Snarare borde man säga att det minskar hans kraft. Bourgeoisien och de arbetande klasserna, hos hvilka presidenten smickrar sig med att stå väl, börja åter att beherrskas af Voltaires anda. och de se ogerna att han omgifver sig med den ultramontanska ligan. Hvad orleanisterna angår, så har retligheten och förbittringen öfver statsstrecket för ingen del blifvit mindre hos dess chefer. Emellertid är detta parti, som till fem sjettedelar består af bourgeoisien, icke skarpt markeradt och framstående, och jag är öfvertygad att det i ingen ringa mån bidragit till den 2:dra Desember, men expropriations-dekretet har nästan allmänt fyllt deras sinnen med förtry1else. Detta missnöje förlorar, såsom alla sinnesrörelser, isynnerhet de fransyska, i liflighet med tiden. Om förbittringen förlorat nägot i häftighet, är den likväl ännu mycket Jifiig och betydlig. Hvad intryck hafva dessa dekreter gjort på epitimisterne? Ni får utan tvifvel höra att legitimisterne sjelfva ogilla och tadla dem, och man skall citera Motslembert till bevis derför. hvilken söges i anledning af detta ämne hafva allvarsamt stött sig med presidenten; men man får ej tro alltför blindt på denna tolkning. Dessa dekreter hafva utan tvifvel i legitroisternas sinnen uppväckt stridande känslor, men man kan vara säker på att deras ipati och hat mot orleanisterna blir den öfwervägande känslan hos mängden at dem, och att dekreterna på det hela tageticke varit dem misshagliga. De hafva då visst icke afkylt legitimistpartiet mot presidenten. i Den arbetande och åkerbrukande klassen är äpou till stt delen gynnsamt stämd för Lonis Napole 0 Oppositionspressen hade uti dessa samhällsklasser spridt en så allmän Ööiveriygelse om den si irighet, egennytta. och m endast ansåsom rätt. Mmätiga repres Yr: . Det andliga ståndet betraktar dem icke med hp se