AR RE RÖ Nr a RE AE OR
skona oss. Så gerna vi än ville, är det dock allde-
les omöjligt för oss att aflägga något bättre specimen
i latintalning än det ofvan beskrifna, ty färdigheten
i ett språks talande förutsätter en öfning, som för de
flesta af oss är omöjlig att erhålla. Vi bedje der-
jemte underdånigst få fästa E. K. M:s nåd. uppmärk-
samhet derpå, att detta specimen alltid aflägges i
närvaro af den vid läroverket studerande ungdomen,
hvars tysta ätlöje, om ock ganska ursäktligt vid sä-
dana prof som det ofvan beskrifna, likväl utgör en
icke. ringa tillökning i förödmjukelsen af detlatinska
talprofvet, en oförskylld förödmjukelse, för hvilken
presten för sitt embetes skull borde vara frikallad och
den förtjente prestmannen aldraminst utsättas.
I utbyte mot det latinska talprofvet hafva vi un-
derdånigst vägat föreslå antingen ett svenskt disputa-
tionsspecimen, eller också, och aldrahelst, författandet
af en predikan öfver något af konsistorium uppgifvet
ämne. Det åligger oss nu att motivera det sistnämnda
alternativet. För detta ändamäl torde vi först i un
derd. få anföra, att disputationsprofvet, såsom förbe-
redelse till pastoralexamen, ursprungligen är för den-
samma främmande och först genom 1786 ärs konun-
gabref blfvit presterskapet ålagdt, och detta hufvud-
sakligen för att befordra färdighet i latintalandet.
Då nu detta syfte, af ofvan anförda grunder, icke
kunnat och ej heller kan ernås, så synes oss detta
vara ett skäl för hela profvets afskaffande öfverhuf-
vud, så vida det icke kan visas att detsamma är en
synnerligt lämplig probersten för speciminantens kun-
skaper i öfrigt, men att detta icke är förhållandet;
visar sig tydligen då man besinnar, att detta profs
tvänne förnämsta requisita äro fintlighet i tanke och
uttryck. Kunskaperna komma först i tredje rummet
i fråga, hvarom en person med ringa kunskapsmått,
men i besittning af nyssnämnda egenskaper alltid gör
ett vackrare disputationsprof än den, som saknar de-
samma, ehuru han i kunskaper är den förre vida öf-
verlägsen. En och samma sak kan nemligen betrak-
tas ur lika mänga olika synpunkter som det gifves
olika individer, och ännu har ingen uppträdt såsom
speciminant i ett disputationsprof, som kunnat förbe-
reda sig på alla de inkast, som under aktens lopp
främställdes mot de satser han skulle försvara. På
detta sätt går den okunnige, men fyndige och mun:
vige, ofta segrande ur striden, då deremot den kun-
nige, som icke har nägra andra försvarsvapen än
sina kunskaper, blifver slagen. Disputationsprofvet
är säledes en ganska otillförlitlig kunskapsmätare och
äsyftade troligen ej heller, efter sin ursprungliga ide,
att vara något prof på kunskaper, utan endast en
tanke- och talöfning för studerande ynglingar, i hvil-
ket hänseende det troligen är ganska ändamälsenligt.
I stället för detta osäkra kunskapsprof hafve vi nu i
djupaste underdänighet anhällit att få aflägga ett an-
nat specimen, som onekligen, framför cathederprofvet,
eger de fördelar, att vet mera öfverensstämmer med
prestembetet, att det bevisar prestens större eller min-
dre duglighet i en ganska vigtig, söndagligen åter-
kommande del af hans kall, bevisar hans större eller
mindre förmåga att logiskt, enkelt och värdadtfram-
ställa sina tankar, så väl som hans större eller min
dre bekantskap med bibelordet och större eller min-
dre skicklighet att detsamma använda och förklara,
allt egenskaper som hittills icke fått utöfva sitt till-
börliga inflytande på pastoralexamensprotokollet, ehuru
de vida mera förtjena att der attesteras än det för
prestembetet mera främmande disputationsprofvet.
Härtill kommer äfven ett billigt afseende på de exa-
minerade sjelfva och deras tilläfventyrs ädagalagda
berömligare embetsmannaverksamhet. I de öfriga
tjenstemannaklasserna är det, åtminstone till princi-
en, skicklighet i tjensten, som utgör den förnämsta
efordringsgrunden, hos presterskapet deremot är denna
skicklighet i sjelfva embetet af så underordnad bety-
delse, att den, vore den än den aldra utmäörktaste,
dock icke kan förskaffa sin innehafvare förslaget ens
till den aldramedelmättigaste kyrkoherdelägenhet, utan
förutgångna pastorala kunskapsprof, hvilka deremot
anses af så stor och öfvervägande vigt, att, endast
genom deras nöjaktiga undergäende, den i embetet
alldeles oförfarne, t. ex. en skolans tjensteman, är
fullt qvalificerad till hvarje pastorat. Det är jemväl
med afseende på detta, enligt vårt förmenande, inga-
lunda rättvisa förhållande, som vi i djupaste underd.
hos E. K. M. bönfalle, att, i stället för disputations-
profvet, som för vär presterliga duglighet ingenting
bevisar, den skicklighet, vi möjligtvis förvärfvat oss
i en så väsendtlig del i värt kall som predikandet,
måtte, inför kompetenta domare ädagalagd och af
dem vitsordad, få komma oss till godoi det examens-
protokoll, af hvilket vär kompetens till pastorala lä-
genheter i allmänhet och till de indrägtigare isynner-
het så mycket beror. Och hvad heträftar den far-
häga vi hört uttalas, att inga garantier skulle finnas,
att hvar och en sjelf skrefve sin predikan, sä hyse
vi den öfvertygelsen, att detta prof, som ju icke är
något annat än en repetition af en hvarje vecka äter-
kommande embetsutöfning, i denna sin egenskap
lemnar större säkerhet för vär sjelfverksamhet än det
latinska disputationsprofvet, der de sedvanliga bönerna
och komplimentstalen gå i län, der theserna ej sällan
öfversättas, om ej rent af författas, af andra, och
der thesernas försvar understundom bestär i uppläsan-
det af annotationer, utan afseende på om dessa passa
till inkasten eller icke. f
De skäl vi underdänigst hafve att andraga för den
andra delen af vår ansökan, som åsyftar att vinna
nädig dispens från de s. k. filosofiska eller humani-
stiska kunskapsarterna i pastoral-examen, äro hufvud-
sakligen följande:
att vi redan en gång, nemligen vid prestblifvandet,
aflagt prof i dessa kunskapsarter och att graduerade
prestmän, på liknande grund, nemligen på filosofie-
kandidatexamen, äro frikallade frän ytterligare för-
hör i humaniora. Det är oss visst icke obekant, att
den filosofiska kandidatexamen, i allmänhet taget, öf-
verträffar prestexamen icke blott i de humanistiska
förhörsämnenas mängd, utan äfven i lexornas vidd;
men detta, som vanligen anföres emot den af oss
gjorda jemnförelsen, synes oss snarare tala för den-
samma och göra en repetition af humaniora i pasto-
ralexamen lika behöflig för gradueräde, som ogra-
dueråde — denna sednare -behöflighet förutsatt — så
vida det icke får tagas för atgjordt, att minnet be-
häller så mycket trognare, ju flera och heterogenare
de ämnen äro af hvilka det tages i anspråk. Med
all möjlig aktning för de mäns kunskaper, som tagit
den filosofiska graden, och synnerligast för dem, som
satt kronan på densamma genom ett med allvar och
grundlighet drifvet specialstudium, det enda verkligt
bildande och till egentlig lärdom förande, hafve vi
dock goda skäl att påstå, att, sedan nägra är förflu-
tit efter promotionerna, icke tio af de promoverade
skulle när som helst ens kunna aflägga nöjaktig stu-
dentexamen i alla de ämnen, som dervid förekomma.
Skillnaden mellan den graduerade prestmannens hu-
manistiska kunskaper, sedan nägra år förflutit efter
promotionen, och den ograduerades blifver säledes —
alltid med undantag för de jemnföreksevis få, som
idka nägot specialstudium — i högsta grad obestäm-
bar. Anser sig nu staten icke destomindre i en enda
examen hafva tillräcklig garanti för graduerade ekle-
siastika tjenstemäns humanistiska kunskaper, sä fin-
nes, efter värt underd. förmenande, icke nägot skäl
hvarföre icke en enda examen skulle lemna samma
garanti för de ograduerade. Anser äter staten för
orättvist att ålägga de förra mer än en examen, så
måste det också vara orättvist hvad de sednare be-
träffar, och detta sä mycket mer, som det ingalunda
är vårt fel, om de humanistiska kunskapsfordringarna
för prestblifvandet äro för små. Med detta motiv
slår ett annat i närmaste samband, det nemligen:
att, enligt en i bestyrkt afskrift här bifogad upp-
gift i n:o 22 af 1846 ärs ärgäng af Svenska Eccle-
siastik-Tidning, redigerad, som vi tro 0ss veta, af
en embetsman i E: K. M:ts ecklesiastikdepartement,
det ograduerade presterskapet i mer än hälften afri-
kets stift, nemligen Upsala, Skara, Westeräås, Lund,
NRA RE 8 AR UllSGENNe nn RR Hittar AR TN