AR RE RÖ Nr a RE AE OR skona oss. Så gerna vi än ville, är det dock alldeles omöjligt för oss att aflägga något bättre specimen i latintalning än det ofvan beskrifna, ty färdigheten i ett språks talande förutsätter en öfning, som för de flesta af oss är omöjlig att erhålla. Vi bedje derjemte underdånigst få fästa E. K. M:s nåd. uppmärksamhet derpå, att detta specimen alltid aflägges i närvaro af den vid läroverket studerande ungdomen, hvars tysta ätlöje, om ock ganska ursäktligt vid sädana prof som det ofvan beskrifna, likväl utgör en icke. ringa tillökning i förödmjukelsen af detlatinska talprofvet, en oförskylld förödmjukelse, för hvilken presten för sitt embetes skull borde vara frikallad och den förtjente prestmannen aldraminst utsättas. I utbyte mot det latinska talprofvet hafva vi underdånigst vägat föreslå antingen ett svenskt disputationsspecimen, eller också, och aldrahelst, författandet af en predikan öfver något af konsistorium uppgifvet ämne. Det åligger oss nu att motivera det sistnämnda alternativet. För detta ändamäl torde vi först i un derd. få anföra, att disputationsprofvet, såsom förberedelse till pastoralexamen, ursprungligen är för densamma främmande och först genom 1786 ärs konungabref blfvit presterskapet ålagdt, och detta hufvudsakligen för att befordra färdighet i latintalandet. Då nu detta syfte, af ofvan anförda grunder, icke kunnat och ej heller kan ernås, så synes oss detta vara ett skäl för hela profvets afskaffande öfverhufvud, så vida det icke kan visas att detsamma är en synnerligt lämplig probersten för speciminantens kunskaper i öfrigt, men att detta icke är förhållandet; visar sig tydligen då man besinnar, att detta profs tvänne förnämsta requisita äro fintlighet i tanke och uttryck. Kunskaperna komma först i tredje rummet i fråga, hvarom en person med ringa kunskapsmått, men i besittning af nyssnämnda egenskaper alltid gör ett vackrare disputationsprof än den, som saknar desamma, ehuru han i kunskaper är den förre vida öfverlägsen. En och samma sak kan nemligen betraktas ur lika mänga olika synpunkter som det gifves olika individer, och ännu har ingen uppträdt såsom speciminant i ett disputationsprof, som kunnat förbereda sig på alla de inkast, som under aktens lopp främställdes mot de satser han skulle försvara. På detta sätt går den okunnige, men fyndige och mun: vige, ofta segrande ur striden, då deremot den kunnige, som icke har nägra andra försvarsvapen än sina kunskaper, blifver slagen. Disputationsprofvet är säledes en ganska otillförlitlig kunskapsmätare och äsyftade troligen ej heller, efter sin ursprungliga ide, att vara något prof på kunskaper, utan endast en tankeoch talöfning för studerande ynglingar, i hvilket hänseende det troligen är ganska ändamälsenligt. I stället för detta osäkra kunskapsprof hafve vi nu i djupaste underdänighet anhällit att få aflägga ett annat specimen, som onekligen, framför cathederprofvet, eger de fördelar, att vet mera öfverensstämmer med prestembetet, att det bevisar prestens större eller mindre duglighet i en ganska vigtig, söndagligen återkommande del af hans kall, bevisar hans större eller mindre förmåga att logiskt, enkelt och värdadtframställa sina tankar, så väl som hans större eller min dre bekantskap med bibelordet och större eller mindre skicklighet att detsamma använda och förklara, allt egenskaper som hittills icke fått utöfva sitt tillbörliga inflytande på pastoralexamensprotokollet, ehuru de vida mera förtjena att der attesteras än det för prestembetet mera främmande disputationsprofvet. Härtill kommer äfven ett billigt afseende på de examinerade sjelfva och deras tilläfventyrs ädagalagda berömligare embetsmannaverksamhet. I de öfriga tjenstemannaklasserna är det, åtminstone till princien, skicklighet i tjensten, som utgör den förnämsta efordringsgrunden, hos presterskapet deremot är denna skicklighet i sjelfva embetet af så underordnad betydelse, att den, vore den än den aldra utmäörktaste, dock icke kan förskaffa sin innehafvare förslaget ens till den aldramedelmättigaste kyrkoherdelägenhet, utan förutgångna pastorala kunskapsprof, hvilka deremot anses af så stor och öfvervägande vigt, att, endast genom deras nöjaktiga undergäende, den i embetet alldeles oförfarne, t. ex. en skolans tjensteman, är fullt qvalificerad till hvarje pastorat. Det är jemväl med afseende på detta, enligt vårt förmenande, ingalunda rättvisa förhållande, som vi i djupaste underd. hos E. K. M. bönfalle, att, i stället för disputationsprofvet, som för vär presterliga duglighet ingenting bevisar, den skicklighet, vi möjligtvis förvärfvat oss i en så väsendtlig del i värt kall som predikandet, måtte, inför kompetenta domare ädagalagd och af dem vitsordad, få komma oss till godoi det examensprotokoll, af hvilket vär kompetens till pastorala lägenheter i allmänhet och till de indrägtigare isynnerhet så mycket beror. Och hvad heträftar den farhäga vi hört uttalas, att inga garantier skulle finnas, att hvar och en sjelf skrefve sin predikan, sä hyse vi den öfvertygelsen, att detta prof, som ju icke är något annat än en repetition af en hvarje vecka äterkommande embetsutöfning, i denna sin egenskap lemnar större säkerhet för vär sjelfverksamhet än det latinska disputationsprofvet, der de sedvanliga bönerna och komplimentstalen gå i län, der theserna ej sällan öfversättas, om ej rent af författas, af andra, och der thesernas försvar understundom bestär i uppläsandet af annotationer, utan afseende på om dessa passa till inkasten eller icke. f De skäl vi underdänigst hafve att andraga för den andra delen af vår ansökan, som åsyftar att vinna nädig dispens från de s. k. filosofiska eller humanistiska kunskapsarterna i pastoral-examen, äro hufvudsakligen följande: att vi redan en gång, nemligen vid prestblifvandet, aflagt prof i dessa kunskapsarter och att graduerade prestmän, på liknande grund, nemligen på filosofiekandidatexamen, äro frikallade frän ytterligare förhör i humaniora. Det är oss visst icke obekant, att den filosofiska kandidatexamen, i allmänhet taget, öfverträffar prestexamen icke blott i de humanistiska förhörsämnenas mängd, utan äfven i lexornas vidd; men detta, som vanligen anföres emot den af oss gjorda jemnförelsen, synes oss snarare tala för densamma och göra en repetition af humaniora i pastoralexamen lika behöflig för gradueräde, som ogradueråde — denna sednare -behöflighet förutsatt — så vida det icke får tagas för atgjordt, att minnet behäller så mycket trognare, ju flera och heterogenare de ämnen äro af hvilka det tages i anspråk. Med all möjlig aktning för de mäns kunskaper, som tagit den filosofiska graden, och synnerligast för dem, som satt kronan på densamma genom ett med allvar och grundlighet drifvet specialstudium, det enda verkligt bildande och till egentlig lärdom förande, hafve vi dock goda skäl att påstå, att, sedan nägra är förflutit efter promotionerna, icke tio af de promoverade skulle när som helst ens kunna aflägga nöjaktig studentexamen i alla de ämnen, som dervid förekomma. Skillnaden mellan den graduerade prestmannens humanistiska kunskaper, sedan nägra år förflutit efter promotionen, och den ograduerades blifver säledes — alltid med undantag för de jemnföreksevis få, som idka nägot specialstudium — i högsta grad obestämbar. Anser sig nu staten icke destomindre i en enda examen hafva tillräcklig garanti för graduerade eklesiastika tjenstemäns humanistiska kunskaper, sä finnes, efter värt underd. förmenande, icke nägot skäl hvarföre icke en enda examen skulle lemna samma garanti för de ograduerade. Anser äter staten för orättvist att ålägga de förra mer än en examen, så måste det också vara orättvist hvad de sednare beträffar, och detta sä mycket mer, som det ingalunda är vårt fel, om de humanistiska kunskapsfordringarna för prestblifvandet äro för små. Med detta motiv slår ett annat i närmaste samband, det nemligen: att, enligt en i bestyrkt afskrift här bifogad uppgift i n:o 22 af 1846 ärs ärgäng af Svenska Ecclesiastik-Tidning, redigerad, som vi tro 0ss veta, af en embetsman i E: K. M:ts ecklesiastikdepartement, det ograduerade presterskapet i mer än hälften afrikets stift, nemligen Upsala, Skara, Westeräås, Lund, NRA RE 8 AR UllSGENNe nn RR Hittar AR TN