HH 1 alltl alllidl, al UCL velnliad fOnNalandet. att franska folket då ännu icke var färdigt att återställa republiken, eller som mången ännu i dag torde anse ögonblickets svaghet hos styrelse och befälhafvare för enda orsaI ken till Carl X:s och Ludvig Filips fall. De, hvilka gjort sig mödan att taga kännedom om tilldragelserna och tänka öfver dem, torde dock temligen allmänt vara ense -Iderom att hvad nu i Frankrike timat, hänty-Ider på ett grundfel i samhällsordningen: ett fel, som måste undanrödjas, innan någon styrelse, vare sig republikansk eller monarkisk, der kan vinna stadga; samt att det är i detta fel, men ej i den olika habiliteten hos de styrande och hos dem, hvilka vilja sätta sig i deras ställe, förklaringen måste sökas öfver sådana hvälfningar som Frankrike i våra dagar undergått. Och de mäns leder, hvilta kommit till denna öfvertygelse, förstärkas stundligen af dem, som tröttnat vid spekuTlationer öfver habiliteten och andra förklaHringsgrunder af samma halt. I Men frågas, hvari omförmälda fel i franIska samhällsordningen består? då röjes, att Ide, hvilka äro ense, att ett sådant finInes, alldeles icke icke ense war det är att finna. Hvarje regering, säga somliga, är omöjlig i Frankrike, så länge man der äflas att bibeI hålla en centralisation, hvilken på regeringen I hvälfver ansvaret för, snart sagdt, hvar individs, hvar associations, hvar orts motgångar. Och i svaret ligger sanning, ehuru deremot kan erinras, att till och med en genomgripande decentralisation skulle vara otillräcklig latt gifva en regering i Frankrike stadga. Hvarje regering, svara andra, är omöjlig i Frankrike, så länge religionens makt der icke är långt större, än nu. Och i detta svar ligger, utan tvifvel, sanningen, hel och fullständig, så framt man verkligen menar den religion, Christus lärde, och hvilken bjuder att älska sin nästa såsom sig sjelf och göra andra hvad man af dem önskar sig. Ty om de ledande männen i Frankrike varit genomträngda af denna religion, skulle de, för bibehållandet af sin makt, icke haft af nöden, hvarken den centralisation eller den stora, väpnade styrka, och den tryckande beskattning, som förlamat Frankrikesl makt till den grad, att Raudot (de V Yonne) . kunnat sätta i fråga, huruvida den stund är aflägsen, då en fransk hjelte, efter fruktlösa ansträngningar, skall ropa: finis Francice. Hvad denna djupa otro kostat Frankrike, i jemförelse med det deraf mindre lidande Stor-Britannien, och huru naturligt den genom förtrycket leder till sådana skakningar, som vi varit vittnen till, antydde Michel Chevalier redan 1848, i det adertonde af sina bref om arbetets organisation, på ett så öfvertygande sätt, att vi ej kunna afhålla oss ifrån att erinra om hans ord: Brittiska regeringen, yttrade han, ,har, i samverkan med parlamentet, sedan lång tid tillbaka, sysselsatt sig med-förbätringen af de arbetande klassernas belägenhet. Den började dermed några år efter fredens återställande, — — — — — — — ) I ett tal den 18 Februari 1848, vid budpr framläggande, uppläste det nuvarande abinettets chef, lord John Russell, en uträkning, enligt hvilken, från 1823 till nyssnämnda dag, de oundgängligaste förnödenheterna blifvit befriade från afgifter till ett belopp af 10,543,672 Pund Sterling; och likväl var uppgiften ofullständig, — — — — — I samma tal beräknar lord John Rusell till 1 milliard (noga räknadt, 39,705,344 Pund Sterling, eller 1 milliard 2,550,000 francs) beloppet af de minskningar, skatterna i England efter freden undergått, då man utom räkningen lemnar den nya inkomstskatten, hvilken stiger till 125 å 130 millioner, men endast träffar de välmående klasserna b). I Frankrike har skattelindringen varit vida mindre. Efter freden kan den icke beräknas till mer än 173 millioner, af hvilka 92 under restaurationen, och 81 under 1830 års regeringssätt. Och man måste härifrån ändock afdraga de förhöjningar, som å andra skatter ägt rum. Dessa beräknas för de 18 sista åren af hr Lacave Laplagne till 40 millioner. För restaurationen äro de också betydligan. — — Således har Frankrike emot de 1200 å 1300 millioner, hvarmed engelska styrelsen (då minskningen i spanmålstullen tages iberäkning) minskat skattebördorna, icke att uppvisa mer än, kanske 50 millioner. — Man behöfver icke många facta af detta slag, för att förklara, hvarföre, på andra sidan kanalen, folket i allmänhet och arbetsklassen i synnerhet, vägrar till att lyssna till omstörtningsförslagn c). Detta tadel af franska statshushållningen var naturligtvis riktadt mot den styrelse, hvilker: de nästförutgångna åren i sina händer haft Frankrikes öde, nemligen monarkien och isynnerhet Julimonarkien, hvars sednare år voro synnerligen utmärkta genom statsutgifternas förökande (d). Man vet icke, huru föga 5) Englands statsutgifter utgjorde: b År 1816: 65,169,771 . St. 1817: 55,281,238 1820: 54,457,247 1830: 49,078,108 1840: 49,169,552 1850: 50,130,872 Särskildt stego utgifterna, för armeen År 1817: till 9,718,066 St. 1820: 8,944,814 1830: 6,991,163 1840: 6,890,267 1850: 6,571,888 för geniecorpsen och artilleriet (ordonnance) År 1817: till 1,417,648 St. Tv Ir rv 1820: 1,092,292 1830: 1,;613,908 1840: 1,631,640 1850: 2,400,777 och för flottan : År 1817: 6,473,063 1820: 6,387,799 1830: 5,309,606 , 1840: 5,597,511 1850: 6,501,076 Jemför detta förhållande mellan äldre och nyare (I Lr (å FTP RK vote EE JE UED rf. AV ie ENE VR AL TEE PR TR