— En insändare i Svenska Tidningen, med
afseende på Kossuths interventionspolitik, ytt-
rar bland annat följande:
Att med väld vilja förhindra menniskor frän att
häldre ätnöjas med ordnade inskränkningar i frihet
och sjelfsväld, än att åfkasta alla sammanhållande
band; eller, från att häldre befara, att sönderrifvas
af lejon, än att uppätas af ohyra, det mätte jemväl
vara ett ingrepp i nationella intressen, som strider
emot non-interventions-principen.
Vi finna att dessa få ord förtjena att an-
tecknas. Stackars magyarer, hvilka af Kos-
suth förhindras från att låta sig nöjas med
Österrikes faderliga styrelseomsorger. Uttryc-
ket om svenska folkets förkärlek för att sön-
derrifvas af leion framför att uppätas af ohyra,
är märkligt nog. Man har på vissa håll så
liflig beundran för lejon, örnar och andra rof-
djurens förnämste, att man tyckt namnet ohyra
vara lämpligt nog för den stora mängden,
som ej har lust eller anspråk att räkna sig
till högdjuren, Sådan ohyra är oxen, den
lastdragande, biet, det honungssamlande, med
ett ord den simpla nyttans föraktade varelser.
Må man icke allför länge glömma att, om det
stolta lejonet fick vapen till anfall, äfven den
tåliga pöbeln af arbetsdjur af naturen undfick
några försvarsvapen, som den en gång, om än
sent, kan begagna till afvärjande af de ädla
rofdjurens blodlystna påhelsningar.
stenstad