— En insändare i Svenska Tidningen, med afseende på Kossuths interventionspolitik, yttrar bland annat följande: Att med väld vilja förhindra menniskor frän att häldre ätnöjas med ordnade inskränkningar i frihet och sjelfsväld, än att åfkasta alla sammanhållande band; eller, från att häldre befara, att sönderrifvas af lejon, än att uppätas af ohyra, det mätte jemväl vara ett ingrepp i nationella intressen, som strider emot non-interventions-principen. Vi finna att dessa få ord förtjena att antecknas. Stackars magyarer, hvilka af Kossuth förhindras från att låta sig nöjas med Österrikes faderliga styrelseomsorger. Uttrycket om svenska folkets förkärlek för att sönderrifvas af leion framför att uppätas af ohyra, är märkligt nog. Man har på vissa håll så liflig beundran för lejon, örnar och andra rofdjurens förnämste, att man tyckt namnet ohyra vara lämpligt nog för den stora mängden, som ej har lust eller anspråk att räkna sig till högdjuren, Sådan ohyra är oxen, den lastdragande, biet, det honungssamlande, med ett ord den simpla nyttans föraktade varelser. Må man icke allför länge glömma att, om det stolta lejonet fick vapen till anfall, äfven den tåliga pöbeln af arbetsdjur af naturen undfick några försvarsvapen, som den en gång, om än sent, kan begagna till afvärjande af de ädla rofdjurens blodlystna påhelsningar. stenstad