MH KV RR LA tä RR dt dd a en AR OR På sin rätt, då de glädjefulla berättelserna frän Englands bäda parlamentshus nädde honom frän andra sidan om Verldshafvet. Han kände att de som i sin hand egde och ledde den allmänna opinionen på andra ställen voro med oss; att deras vältaliga ord utöfvade sin kraft i de nejder, der de yttrades, och framför allt förvissade de dem, att deras sak, i den vises, rättsinniges och opartiskes omdöme, var rättvis och sann och helig, och derföre sade de: Vi vilja utfäkta striden till det yttersta (bifall). Nu, mine herrar, har man någongäng begått ett stort misstag. Vi tro att ingenting är mäktigt nog för att bestå inför den aristokratiska, monarkiska och despotiska makten. Det finns nägot som har kraft Dog, alldeles nog, och som tillbörligt användt skall ädagalägga denna kraft, och det är den upplysta allmänna opinionen hos alla jordens nationer. Det finmes ingen monark på jorden, hvars thron ej kan skakas af opinionens framsteg, af öfvertygelsen hos den rättsinnade och upplysta delen af befolkningen. Det säligger oss, i den ställning vi innehafva, att läta denna allmänna öfvertygelse, så vidt vi gjort den iklar för oss, hafva ett fritt lopp. (bravo, bravo!) -Mä den gä ut i verlden; mä den uttalas af stormens tunga; mä den öppna den döfves öra; må den öppna den blindes öga; och må det öfverallt bekännas hvad vi, medlemmarne af denna stora republik, tänka om den menskliga frihetens höga grundsats, och om den förtryckets grundsats, som alla afsky. (bifall.) Liten derpå, mine herrar, att af dessa två stridiga makter, den autokratiska makten, upprätthällen af väld och vapenmakt, och folkmakten, upprätthällen af den all: männa öfvertygelsen, är den förra stadd i ett fortgäende förfall, och — tack vare himlen — den sednare ä en fortgående tillvext. Sann mensklig frihet och menniskorätt vinner hvarje ögonblick fast fot; och den roll vi hafva att spela i detta stora drama är att visa vära sympathier för denna rätt, att upprätthälla dessa grundsatser och främja deras seger, till dess vi se dem throna högt på himlen öfver vära hufvuden (bifall). I afseende på de ämnen, som detta tillfälle tycks bringa till tals, har jag ingenting att säga, emedan jag under loppet af min länga politiska bana redan sagt allt hvad jag önskar att uttala, allt hvad jag önskar må komma till den efterverld, som är förbunden med mitt eget namn och historia. Hvad jag för fem och tjugu är sedan sade om Grekland, dä vär vän här var för ung att deltaga i det politiska lifvet, det upprepar jag i afton, ord efter ord, just som jag då framsade dem. (högljudt bifall.) Hvad jag vid ett sednare tillfälle sade om Spanien, dä de restaurerade Bourbonerne ansträngde all sin kraft för att pätvinga Spanien en dynasti, som Spaniens folk ej önskade, det upprepar jag på engelska och spanska och franska, och hvilket annat spräk som helst, om de ha lust att öfversätta det. (bifall). Har jag rätt att vara egoistisk nog för att säga, att jag nu icke har nägonting att yttra i den unger ska saken? Mina herrar, förliden höst ett är sedan, höll mig sjukdomen fängslad i min fäderneboning, högt upp ibland New-Hampshires höjder; men jag var bland bergen, hvilkas luft jag andats från min barndom. Ingenting förfriskade mina sinnen, mitt bjerta och mina känslor såsom friheten, full och oinskränkt, och der, i granskapet af mina förfäders grafvar, skref jag ett bref, hvilket de flesta af er torde hafva sett, stäldt till Österrikes chargå daffaires. (högt och långvarigt bifall.) Jag vill ej säga huru skickligt det var skrifvet, men hvad de deri uttryckta grundsatserna beträffar, stär jag fast vid dem sål länge jag kan se solens och mänens ljus, sä längel sol och måne lysa pä himmelen. (stort bifall.) I ett bref, som jag skref under sistlidne Februari, bevekt af de konsiderationer, som gjorde sig gällande hos hela den kristna verlden, — och jag gör mig ingen synnerlig förtjenst deraf — vände jag mig till amertTikanska ministern hos den Höga Porten, och besvor honom att verka för Ludvig Kossuths och hans medförvistes befrielse, och jag vet, att detta bref icke var utan sin verkan. Det vore opassande för mig att säga att dessa bref afsändes med Förenta Staternas presidents hjertliga bifall. Sätillvida voro dessa bref en akt af Förenta Staternas regering, i dess exekutiva egenskap. Nu skall jag ej mer i afton antyda på dessa ämnen, ej heller skall jag gå tillbaka till gamla tider och diskutera den heliga alliansens ätgöranden, men jag står fast vid hvad jag yttrade om Grekland och hvad jag vid andra tillfällen offentligt uttryckt. Jag skulle förneka mig sjelf, om jag toge tillbaka ett enda af de ord jag uttalat vid dessa särskilda tillfällen. Nu, vid denna sena aftontimma är det icke min mening att fordra eder uppmärksamhet för nägon allmän undersökning om värdet af den menskliga friheten, om menniskans oförytterliga rättigheter, eller något allmänt ämne af samma beskaffenhet; men jag önskar att säga några ord om min uppfattning af just den stridsfråga, som ligger framför den civiliserade verlden, emellan Ungern och den österrikiska regeringen. Jag önskar att sammanfatta de äsigter jag har att yttra, under tvä eller tre allmänna hufvudpunkter. : Och i första rummet vågar jag säga, att hvarhelst det i den kristna och civiliserade verlden finnes en nationalitet af bestämd karakter, hvarhelst det finnes en nation af tillräcklig odling, välmåga och befolkning för att uppehbälla en regering, der är en nationell regering det nödvändiga och behöriga resultatet af en sådan nationell karakter. Vimå säga derom hvad vi behaga, men det är ingenting som tilltredsställer menniskan i ett upplyst tidehvarf, om hon icke styres af sin egen nation och efter dermed öfverensstämmande institutioner. Det gör ingenting till saken, huru beqvämt en främmande makts ok är, och huru lätt det sitter på ens skuldra; sä länge det ej blifvit ditlagdt genom nationens egen röst och efter landets fria val, skall och kan och vill den aldrig bli lycklig under dess börda. Det ena stora elementet i menniskans lycka är väl sammanväfdt med de öfriga. Vi hafva vära sociala affektioner, — våra domestika affektioner; men dertill hafva vi också denna känsla af nationalitet, som genomtränger alla bjertan och ingår uti alla andra känslor; och denna känsla af nationalitet är icke allenast kärleken till sjelfva jorden, som sett oss födas, den gäller icke blott vära fäder, syskon, makar och vänner, utan våra vanor, väåraj institutioner och den nationella styrelsen i alla afseendenp. Det finnes icke en civiliserad och tänkande menniska, som känner sig fullkomligt tillfreds i sin belägenhet, om han icke defver under sin egen nations styrelse, hvars vilja, sympathier och tänkesätt äro hans egna. Derföre kan han icke säga: detta är icke mitt land, det är en anaan makts; det är ett land som tillhör nägon annan. Derföre säger jag, att hvarhelst det finnes en nation af tillräcklig intelligens, förmögenhet och folknummer, för att underhålla en styrelse, skiljd från andra styrelser till sin karakter, historia och institutioner, den nationen kan endast blifva lycklig under en styrelse efter sitt eget val. Nästa fråga blir, om Ungern, såsom det existerar i vär föreställning, är särskiljdt genom sin nationalitet, genom sin folknummer, genom sin odling och genom sin mottaglighet för frihet och oberoende berättigadt att upprätthålla en styrelse, som är ungersk allt igenom. I denna fråga, mina herrar, hyser jag icke det minsta tvitvelsmål. Låt oss tillse huru saken stär. Hvad är Ungern? Jag skall icke trötta eder med länga statistiska beräkningar, men jag önskar att säga, att såsom jag förstår saken — och jag har gjort mig någon möda att taga kännedom derom — så har Ungern en tillräcklig befolkning att utgöra en nation. Enligt Häufler, en af de sista och bästa österrikiska statister, har Ungern med Croatien och Sibenbiärgen, en befolkning af 10,522,800 tillsammans, hvaraf 4.281.500 magvarer och 4.012.800 slavoner af