MH KV RR LA tä RR dt dd a en AR OR
På sin rätt, då de glädjefulla berättelserna frän Eng-
lands bäda parlamentshus nädde honom frän andra
sidan om Verldshafvet. Han kände att de som i sin
hand egde och ledde den allmänna opinionen på an-
dra ställen voro med oss; att deras vältaliga ord ut-
öfvade sin kraft i de nejder, der de yttrades, och
framför allt förvissade de dem, att deras sak, i den
vises, rättsinniges och opartiskes omdöme, var rättvis
och sann och helig, och derföre sade de: Vi vilja ut-
fäkta striden till det yttersta (bifall).
Nu, mine herrar, har man någongäng begått ett
stort misstag. Vi tro att ingenting är mäktigt nog
för att bestå inför den aristokratiska, monarkiska och
despotiska makten. Det finns nägot som har kraft
Dog, alldeles nog, och som tillbörligt användt skall
ädagalägga denna kraft, och det är den upplysta all-
männa opinionen hos alla jordens nationer. Det fin-
mes ingen monark på jorden, hvars thron ej kan ska-
kas af opinionens framsteg, af öfvertygelsen hos den
rättsinnade och upplysta delen af befolkningen. Det
säligger oss, i den ställning vi innehafva, att läta
denna allmänna öfvertygelse, så vidt vi gjort den
iklar för oss, hafva ett fritt lopp. (bravo, bravo!) -Mä
den gä ut i verlden; mä den uttalas af stormens
tunga; mä den öppna den döfves öra; må den öppna
den blindes öga; och må det öfverallt bekännas hvad
vi, medlemmarne af denna stora republik, tänka om
den menskliga frihetens höga grundsats, och om den
förtryckets grundsats, som alla afsky. (bifall.) Liten
derpå, mine herrar, att af dessa två stridiga makter,
den autokratiska makten, upprätthällen af väld och
vapenmakt, och folkmakten, upprätthällen af den all:
männa öfvertygelsen, är den förra stadd i ett fortgä-
ende förfall, och — tack vare himlen — den sednare
ä en fortgående tillvext. Sann mensklig frihet och
menniskorätt vinner hvarje ögonblick fast fot; och
den roll vi hafva att spela i detta stora drama är att
visa vära sympathier för denna rätt, att upprätthälla
dessa grundsatser och främja deras seger, till dess vi
se dem throna högt på himlen öfver vära hufvuden
(bifall).
I afseende på de ämnen, som detta tillfälle tycks
bringa till tals, har jag ingenting att säga, emedan
jag under loppet af min länga politiska bana redan
sagt allt hvad jag önskar att uttala, allt hvad jag
önskar må komma till den efterverld, som är förbun-
den med mitt eget namn och historia. Hvad jag för
fem och tjugu är sedan sade om Grekland, dä vär
vän här var för ung att deltaga i det politiska lif-
vet, det upprepar jag i afton, ord efter ord, just som
jag då framsade dem. (högljudt bifall.) Hvad jag
vid ett sednare tillfälle sade om Spanien, dä de re-
staurerade Bourbonerne ansträngde all sin kraft för
att pätvinga Spanien en dynasti, som Spaniens folk
ej önskade, det upprepar jag på engelska och span-
ska och franska, och hvilket annat spräk som helst,
om de ha lust att öfversätta det. (bifall).
Har jag rätt att vara egoistisk nog för att säga,
att jag nu icke har nägonting att yttra i den unger
ska saken? Mina herrar, förliden höst ett är sedan,
höll mig sjukdomen fängslad i min fäderneboning,
högt upp ibland New-Hampshires höjder; men jag
var bland bergen, hvilkas luft jag andats från min
barndom. Ingenting förfriskade mina sinnen, mitt
bjerta och mina känslor såsom friheten, full och oin-
skränkt, och der, i granskapet af mina förfäders graf-
var, skref jag ett bref, hvilket de flesta af er torde
hafva sett, stäldt till Österrikes chargå daffaires.
(högt och långvarigt bifall.) Jag vill ej säga huru
skickligt det var skrifvet, men hvad de deri uttryckta
grundsatserna beträffar, stär jag fast vid dem sål
länge jag kan se solens och mänens ljus, sä längel
sol och måne lysa pä himmelen. (stort bifall.) I ett
bref, som jag skref under sistlidne Februari, bevekt
af de konsiderationer, som gjorde sig gällande hos
hela den kristna verlden, — och jag gör mig ingen
synnerlig förtjenst deraf — vände jag mig till ame-
rtTikanska ministern hos den Höga Porten, och besvor
honom att verka för Ludvig Kossuths och hans med-
förvistes befrielse, och jag vet, att detta bref icke
var utan sin verkan. Det vore opassande för mig att
säga att dessa bref afsändes med Förenta Staternas
presidents hjertliga bifall. Sätillvida voro dessa bref
en akt af Förenta Staternas regering, i dess exeku-
tiva egenskap. Nu skall jag ej mer i afton antyda
på dessa ämnen, ej heller skall jag gå tillbaka till
gamla tider och diskutera den heliga alliansens ät-
göranden, men jag står fast vid hvad jag yttrade om
Grekland och hvad jag vid andra tillfällen offentligt
uttryckt. Jag skulle förneka mig sjelf, om jag toge
tillbaka ett enda af de ord jag uttalat vid dessa sär-
skilda tillfällen.
Nu, vid denna sena aftontimma är det icke min
mening att fordra eder uppmärksamhet för nägon
allmän undersökning om värdet af den menskliga fri-
heten, om menniskans oförytterliga rättigheter, eller
något allmänt ämne af samma beskaffenhet; men jag
önskar att säga några ord om min uppfattning af just
den stridsfråga, som ligger framför den civiliserade
verlden, emellan Ungern och den österrikiska rege-
ringen. Jag önskar att sammanfatta de äsigter jag
har att yttra, under tvä eller tre allmänna hufvud-
punkter. :
Och i första rummet vågar jag säga, att hvarhelst
det i den kristna och civiliserade verlden finnes en
nationalitet af bestämd karakter, hvarhelst det finnes
en nation af tillräcklig odling, välmåga och befolk-
ning för att uppehbälla en regering, der är en na-
tionell regering det nödvändiga och behöriga resulta-
tet af en sådan nationell karakter. Vimå säga derom
hvad vi behaga, men det är ingenting som tilltreds-
ställer menniskan i ett upplyst tidehvarf, om hon icke
styres af sin egen nation och efter dermed öfverens-
stämmande institutioner. Det gör ingenting till sa-
ken, huru beqvämt en främmande makts ok är, och
huru lätt det sitter på ens skuldra; sä länge det ej
blifvit ditlagdt genom nationens egen röst och efter
landets fria val, skall och kan och vill den aldrig bli
lycklig under dess börda.
Det ena stora elementet i menniskans lycka är väl
sammanväfdt med de öfriga. Vi hafva vära sociala
affektioner, — våra domestika affektioner; men der-
till hafva vi också denna känsla af nationalitet, som
genomtränger alla bjertan och ingår uti alla andra
känslor; och denna känsla af nationalitet är icke al-
lenast kärleken till sjelfva jorden, som sett oss födas,
den gäller icke blott vära fäder, syskon, makar och
vänner, utan våra vanor, väåraj institutioner och
den nationella styrelsen i alla afseendenp. Det finnes
icke en civiliserad och tänkande menniska, som kän-
ner sig fullkomligt tillfreds i sin belägenhet, om han
icke defver under sin egen nations styrelse, hvars
vilja, sympathier och tänkesätt äro hans egna. Der-
före kan han icke säga: detta är icke mitt land,
det är en anaan makts; det är ett land som tillhör
nägon annan. Derföre säger jag, att hvarhelst det
finnes en nation af tillräcklig intelligens, förmögen-
het och folknummer, för att underhålla en styrelse,
skiljd från andra styrelser till sin karakter, historia
och institutioner, den nationen kan endast blifva lyck-
lig under en styrelse efter sitt eget val.
Nästa fråga blir, om Ungern, såsom det existerar
i vär föreställning, är särskiljdt genom sin nationali-
tet, genom sin folknummer, genom sin odling och
genom sin mottaglighet för frihet och oberoende be-
rättigadt att upprätthålla en styrelse, som är ungersk
allt igenom. I denna fråga, mina herrar, hyser jag
icke det minsta tvitvelsmål. Låt oss tillse huru saken
stär. Hvad är Ungern? Jag skall icke trötta eder
med länga statistiska beräkningar, men jag önskar
att säga, att såsom jag förstår saken — och jag har
gjort mig någon möda att taga kännedom derom —
så har Ungern en tillräcklig befolkning att utgöra en
nation.
Enligt Häufler, en af de sista och bästa österriki-
ska statister, har Ungern med Croatien och Siben-
biärgen, en befolkning af 10,522,800 tillsammans,
hvaraf 4.281.500 magvarer och 4.012.800 slavoner af