barn, hvilka sjelfve äro utan skuld till sitt upphof, må förgås uti nöd och elände, eller hvad som värre är, hemfalla till lasterna och brotten. I sammanhang härmed kunna revisorerne icke underlåta att framställa en eftertrycklig anmärk emot den äsigt, som synes allt merå vilja göra gällande, särdeles vid anläggande af barmhertighetsoch uppfostringsinrättningar, den neml., att använda betydliga summor till inköp och inredning eller ock nybyggande af präktiga boningar, icke blott för att beqvämligt inrymma de personer, som inrättningen afser, utan fastmera för att åt förvaltningspersonalen, isynnerhet den högre, bereda många ock praktfulla boningsrum, hvaraf följer, att, sedan de stora byggnaderna äro färdiga och förträffligt inredda, fonderna befinnas deraf betydligt medtagne och de återstående tillgångarne blifvit otillräckliga för inrättningens ändamälsenliga underhåll och fortgång. När man derefter, för att förekomma en sädan stiftelses fullkomliga upplösning, nödgas inskränka utgifterna inom för handen varande tillgångar, föreslås äfven inskränkning i inrättningens verksamhet och minskning uti de personers antal, för hvilka inrättningen är bildad, hvaremot nägon indragning af förvaltningspersonalen eller minskniug i dess löneoch boställsförmåner icke sättes i fråga: 1 : Genom hvad sålunda blifvit i detta ämne anfördt, hafva emellertid revisorerna icke så mycket velat klåndra hvad som redan skett och vidare ej kan hjel pas, som icke mera framkalla någon förändring hädanefter i de anmärkte förvaltningsprinciperna i allmänhet, så att de tillgångar, som finnas eller kunna beredäs för stora och samhällsvigtiga föremål, måtte i framtiden bättre och ändamälsenligare användas.