barn, hvilka sjelfve äro utan skuld till sitt upphof,
må förgås uti nöd och elände, eller hvad som värre
är, hemfalla till lasterna och brotten.
I sammanhang härmed kunna revisorerne icke un-
derlåta att framställa en eftertrycklig anmärk
emot den äsigt, som synes allt merå vilja göra
gällande, särdeles vid anläggande af barmhertighets-
och uppfostringsinrättningar, den neml., att använda
betydliga summor till inköp och inredning eller ock
nybyggande af präktiga boningar, icke blott för att
beqvämligt inrymma de personer, som inrättningen
afser, utan fastmera för att åt förvaltningspersonalen,
isynnerhet den högre, bereda många ock praktfulla
boningsrum, hvaraf följer, att, sedan de stora bygg-
naderna äro färdiga och förträffligt inredda, fonderna
befinnas deraf betydligt medtagne och de återstående
tillgångarne blifvit otillräckliga för inrättningens än-
damälsenliga underhåll och fortgång. När man der-
efter, för att förekomma en sädan stiftelses fullkom-
liga upplösning, nödgas inskränka utgifterna inom för
handen varande tillgångar, föreslås äfven inskränk-
ning i inrättningens verksamhet och minskning uti
de personers antal, för hvilka inrättningen är bildad,
hvaremot nägon indragning af förvaltningspersonalen
eller minskniug i dess löne- och boställsförmåner icke
sättes i fråga: 1 :
Genom hvad sålunda blifvit i detta ämne anfördt,
hafva emellertid revisorerna icke så mycket velat
klåndra hvad som redan skett och vidare ej kan hjel
pas, som icke mera framkalla någon förändring hä-
danefter i de anmärkte förvaltningsprinciperna i all-
mänhet, så att de tillgångar, som finnas eller kunna
beredäs för stora och samhällsvigtiga föremål, måtte
i framtiden bättre och ändamälsenligare användas.