ansvar; emedan de äro ansvariga icke för re-
geringens system, de frukter detta åstadkom-
mer för landet, eller de skadliga verkningarne
deraf, utan endast för sina rådslag och till-
styrkanden, eller, om man vill gå något längre,
enligt 107 S regeringsformen, för underlåten-
heten att afstyrka. Så har åtminstone hitin-
tills de konservativas doktrin vid riksdagarna
varit uppställd, då de liberala af konstitutions-
utskottet yrkat ett totalomdöme öfver rege-
ringen i dess- helhet.
Men om nu ingen minister är ovilkorligen
ansvarig, ej ens för det beslut som ensamt
genom hans underskrift blifvit ett factum,
hvilket länder till efterrättelse, Hvad följer
deraf: om ickeyatt Konungen slutligen måste
anses ensam ansvarig; och då någon ansvå-
righet af högst densamme uti ett monarkiskt
konstitutionelt samhälle Kvarken kan eller bör
kunna utkräfvas; så blir ju hela styrelsen
ansvarsfri, hvilket den ock i sjelfva verket
kan anses vara, sålänge reservationsförmeln
fortfår att vara ett ofelbart skyddsmedel. Be-
synnerligt nog vill man icle erinra sig, att
hela denna resårvations- eller omröstnings-
princip, med thy åtföljande protokoller, här-
leder sig från den eljest så mycket fördömda
frihetstiden (elter förmyndareregeringarne), då
rådet regerade efter de flesta rösterna, och
der följaktligen minoriteten icke kunde an-
svara för majoritetens beslut. Uti dessa pro-
tokoller fun 10s likväl intressanta och lifliga
debatter mellan rådsherrarne angående rikets
ahgelägenheter, och deraf var således mycket
att hemta såväl vid riksdagarna af folkets om-
bud, som derefter för häfdatecknaren. Men
horudana äro våra stutstådsprotokoller nu för
tiden beskaffade? Vi påstå, att en torrare lek-
tyf knappast kan tänkas. Fiomes der spår til:
en diskussion mellan rådgifvarne inbördes,
eller dem emellan och Konungen? Visst intet.
Särskilda meningar, kunna visserligen finnas
antecknade af den ena eller andra, men då
sådana förekomma, åsyfta de endast att ge-
nöm reservationsrättens begagnande på för-
hand upphäfva ansvarigheten.
De liberala hafva under vårt nuvarande
statsskick vårit så moderata i sina fordringar,
att de icke ens begärt en absolut kollektiv an-
svarighet för ministrarne; de hafva, utöfver
hvåd grutdlågen stadgar i afseende på up-
penbarligen lagstridiga åtgärder, icke fordrat
mer, än att hvarje departementschef skall
ovilkorligen ansvara för det beslut , han kon-
tråsignerat, och antingen resignera eller, om
så ifrågakommer, offra sig för sin Konungs
opinion. Är verkligen detta för mycket be-
gärdt? Och hvilken skillnad finnes väl eljest
mellan enväldet och det konstitutionella stats-
skick, som Sverige skall ega. ;
Ty om rådgifvarne icke hysa den aktning
och tillgifvenhet för Konungen, att de, äfven
med eget äfventyr, vilja ikläda sig ansvar för
monarkens statshandlingar,. hellre än att blott-
ställa hans. egen höga person för möjligen in-
träffande anmärkningar; hvad grad af uppoff-
ring kan man då begära, af den enskilda med-
borgaren, som står aflägse från thronen? En-
ligt vår åsigt är det derföre hvarje ädelsinnad
rådgifvares skyldighet att icke undandraga sig
ansvaret för regeringshandlingarne, hvarigenom
det alltid skulle mer. eller mindre träffa den
personlighet, som. borde stå fri från allt an-
svar och allt klander. Anse åter rådgifvarne
sig kunna bira ansvaret för åtgärderna, är det
rådgifvarnes pligt lika mycket emot monarken
som emot folket; att ej bidraga till fortgången
af ett system, som förr eller sednare bringar
båda i -förderfvet., Det är då rådgifvarnes
skyldighet att draga sig tillbaka,
Den af de liberala! begärda ministeriella an-
svarigheten skulle således lända till verkligt
skydd för monarken och monarkien, och visst
icke till deras nedsättande eller förödmjukel-
se. Icke heller kunna vi inse, att en så be-
skaffad ovillkorlig ansvarighet skulle, såsom
Sv. T. synes. förmena, . mera än nu binda
konungens beslut, enär deraf icke kunde följa,
såsom af .stadgandet i 1772 års regeringsform,
att konungen ansågs.i vissa fall öfverröstad,
när hans mening icke understöddes af åtmin-
stone en! af rådet. Konungen eger ju dessu-
tom rätt att afskeda motsträfviga ministrar och
i deras ställe insätta nästan hvem han be-
hagar. jig Nä
Slutligen anse. vi oss äfven böra erinra der-
om, att ett regeringsbeslut, utan att vara stri-
dande emot grundlag, kan till sina följder
vara mera. vådligt än de tydligaste grundlags-
öfverträdelser. . Månne det är tillräckligt, att
rådgifvarne i så fall inskränka sig till reser-
vationer i statsrådets protokoll och för öfrigt
helt lugnt låta saken hafva sin gång. Om t.
ex. fråga är om utfärdandet af en krigsför-
klaring, :kan det. vara öfverensstämmande med
konstitutionel rätt, att ministrarne äro fria från
allt ansvar, blott de ej glömt att använda re-
servationskonsten?
Det ansvar: som kan. drabba, den kontrasig-
merande ministern för ett obetydligt formfel
emot grundlagen, borde då -ej. kunna träffa
honom för det han kontrasignerat, ett beslut,
som kan. föra hela, riket till. förderfvets brant.
Enligt en sådan åsigt.om ministeriel ansva-
righet, förblir denna en karikatyr.
—H: M. Konungen här i går, Carlsdagen,
genom örverståthåltaren låtit: utdela 60 famnar
ved åt Stockholms fattige. (P. T.) -
— H.M: Konungen;hår behagat till-hr A.
Mankell! öfverlemnay för artisternes och litte-.
mag RA RA HT gt hane rdr