SL. h Fr See SR FAR
vidtagit i afseende å pressen vore stridande
emot lagarne. Ni vet måhända att vi hafva
att fröjda oss åt en press-lag af den 12 Maj
1851, hvars stränghet mången gång kommit
våra litteratörer att sakna den gamla censu-
rens råa enkelhet. Icke desto mindre var
detta ej nog. Man har återuppkallat en gam-
mal industriförordning, för att beröfva de för-
läggare, bokhandlare och boktryckare, hvilkas
utgifna verk misshagade styrelsen, deras rät-
tigheter. Man har landsförvist skriftställare,
tillhörande oppositionen. Man låter öfver hela
pressen indragningsmaktens damokles-svärd
hänga, och allt detta icke, såsom i Österrike,
i kraft af styrkans rätt under belägringstill-
stånd, utan under sken af laglighet och med
påstående af rätt till dessa godtyckliga åtgär-
der. Den allmänna opinionen har häraf blifvit
upprörd och hr Clausens från Köln motion,
hvarom jag nyss nämnde, blef antagen af ut-
skottet.
Ministeren befann sig i ett svårt bekymmer.
Olagligheten af dess åtgärder emot pressen
stod i en så skärande dager, att den ganska
mycket riskerade att se motionen gå igenom
i kammaren, eller att åtminstone erhålla en
tillrättavisning genom någon dagordning, sor
vår mindre svagt motiverad än hvad den an-
dra kammaren eljest brukade. Hvad skulle
ministeren göra i en sådan händelse? Upp-
lösa kammaren var en farlig sak. Demokra-
tien, trött af att vara ställd utom all politisk
verksamhet, kunde kanske få lust att deltaga
i valen och sålunda gifva pluralitet åt opposi-
tionen. På den punkt, der sakerna nu stå,
hade regeringen haft sin tillflygt till en stats-
kupp, men det var för tidigt. Dessutom är
den fransyska absolutismen ännu icke rätt be-
tryggad; man vill således ännu bevara några
liberala chancer. Louis Napoleon skulle en
eller annan dag, i trots af sina fredsförsäk-
ringar, kunna behöfva krig. Preussen vore
då tvunget att vädja till landtvärnet, det är
folket. Man borde då ej öppet och oåterkal-
leligt bryta med borgerskapet och folkets sym-
pathi. I denna belägenhet beslöt styrelsen,
trogen sina föregående handlingar, att lovera.
Uti en högtidlig förklaring, beslutad i mini-
sterrådet och offentliggjord i statstidningen,
bestred den kammarens rätt att kontrollera
styrelsens handlingar, vore det ock blott det
enkla afgifvandet af en underrättelse. Kam-
maren borde, menade ministeren, gå petitions-
vägen för att få en authentisk tolkning af la-
gen. Då skulle regeringen vara beredd att
rättfärdiga sig. Det förstås lätt, att både pe-
titionen och interpellationen skulle hafva blif-
vit begrafna i byråerna.
Denna ministerens theori, att ej medgifval
det kammaren kunde uttrycka sin mening om
sådana styrelsens handlingar, syntes stötande
för sjelfva den yttersta högerns organer. Man
bör känna, att detta parti af riddare och jun-
krar, representeradt i pressen af Neue Preus-
sische Zeitung, har förstått påtruga ministeren li
sin politik, utan att låta absorbera sig af den
maktegande byråkratien. Det råder tvärtom
en tyst vänskap emellan byråkraterna, hvilkas
chef är Manteuffel, och junkerpartiet, i spet-
sen för hvilket stå hrr d:r Gerlach, prof. Stahl,
v. Bismark, Schönhausen, Preussens sändebud
i Frankfurt; m. fl.
Byråkraterna och junkerpartiet förenade hafvå
besegrat demokratien och det liberala partiet,
Dagen efter segern började de att tvista medl
hvarandra om segerpriset. Junkrarne begäral:
helt simpelt återställandet af deras privilegier,
af adelselementets uteslutande välde i staten
såväl som i kyrkan, förbund med Ryssland,
fri handel till gynnande utaf åkerbruket och
de stora landtegendomarna på den borgerliga
industriens i de stora städerna bekostnad, medl!
ett ord medeltidens anda, men likväl med åt-
skilliga af de nyare idgerna, utförda till för-
del för adeln. Detta parti, som har betjenat
sig af allt, af parlamenter, af pressen, af kont
stitutionen, för att nå sitt mål och för att
långsamt men säkert göra sig qvitt parlamen-
ter, press och konstitution, finner på sin vägl
byråkratien, det gröna bordets välde, dettal
skrifvarevälde, som vill styra staten genorh
bref och förordningar, genom halfmesyrer,
enom dagtingan med den moderata libera-
ismen, allt saker, som icke i sig sjelfva miss-
haga adelspartiet, men hvilka de äro förargadel
att icke få använda ensamma och till sin egenl
fördel. Hofvet, som är adeln bevåget, kan
ännu icke göra sig utaf med sina intima råd-
gifvare eller byråkraterna. Der är fröet tilll
alta de ministeriella brytningar, som alltid för-
nekas och alltid återkomma. Partiet Gerlach-
Stahl har sedan länge haft nog af hr Man-
teuffel, men det är troligt att ban skall bibe-
hålla sig lika länge som kamrarne, hvilka äro
så att säga hans verk. Det är en åsigt, som
gjort sig gällande på högre ort, att hr Man-
teuffel är den enda som förstår att taga reda
i kamrarna. Han är ett skötebarn till dent
ögra centern, till denna slappa, förvekligadel
bourgeoisie, till detta moderata parti, hvars
handlingssätt och seder jag straxt skall skildra.
Sålunda begagna sig den yttersta högerns
organer af Claessons motion, för att på ett
till det yttre fogligt men bitande sätt polemi-
sera emot den ofvan åberopade ministeriella
förklaringen. Styrelsen skulle göra orätt, säga
de, att icke medgifva kammaren någon frihet
att röra sig på teoriens område. Den borde
bära den moraliska tyngden utaf en abstrakt
diskussion och af ett votum af denna natur,
hvilket väl förståendes aldrig skulle kunna
på något sätt binda styrelsens handliugar eller
utöfva något inflytande på administrationen.
Sådar är den åsigt som bekännes af Neue
Preussische Zeitung, hvilken dock icke alla
dess vanliga trosförvandter dela. I kammaren
har hr v. Kleist-Retzow, president för rhenpro-
vinsen, och till honom blomman af den po-
merska högadeln, så helt och hållet utgjutit
sig i en så flödande vältalighet öfver styrel-
sens åsigt i hvad som rör kammarens kom-
petens, nemligen i regeringens anda, att Preus-
sische Zeitung såsom svar till sin rival Neue
Preussische Zeitung i går reproducerade in
extenso hr Kleist-Retzows tal. Emellertid hin-
dra icke dessa partiella och öfvergående sön-
Annina dat fan Ala Rn RR ANA MÄN KR hut