Ä RA Sara AVINVIILUVIDLL IIvVU NOU STICKET UTA -lochdamarer. Vid vår ankomst skickade Han följaktligen sändebud till de förnämsta cheferna för att förklara engelska regeringens väoskapliga afsigter, men utan verkan. : Allt förtroende till ;hvita män, vari förloradt; damarerna-tro oss vara jonkers, och de andra Tnamaguarernas omedelbara allierade ansågo oss som spioner. Hr Galton skref äfven till Jonker och föreställde honom den. fara han utsatte. sig för, om han fortsatte sitt. omenskliga förfarande, men med ej bättre verkan. Som hans sålunda fruktade snärare hafva gjort ondt än godt; beslöt han att personligen beI söka Jonker, och detta fägnar jag mig kunna I säga, -hade en önskad utgång. Han förmådde IJonker att genast skrifva till engelska guverJnementet på Cap ett: erkännande af -sina oförrätter och gifva löfte att i framtiden aldrig mer plundra damarerna.: . Nämnde Jonker öfI vertalade äfven två eller tre andra namaguarI chefer att afstå från plundring. . Sedan hr I Galton varit så till. vida lycklig, försökte han Jatt sammankalla älla namaguasoch damaracheferna till en allmän underhandling; men fölket är så spridt öfver en så vidsträckt landIsträcka (omkring 400 eng. mil) och årstidens Itorka förorsakar så stora svårigheter för komI munikationen, att en sådan sak sannolikt ej Ilåter verkställa tig. Likväl ha underhandlinI garne bedrifvits så offentligt, och så många sändebud blifvit skickade åt alla håll med förklaring af. afsigten, att. man bör kunna hoppas att detta, såvida närvarande tillstånd fortfar, skall hafva hos damarerna lemnat ett alltför stört intryck för att någonsin kunna utplånas, då de blifvit öfvertygade att andra hvita män finnas än namaguerna), både mäktigare och fredligare. Vi ämna ganskal snart att försöka -uppnå en sjö, som säges finnas någonstädes i nordlig. rigtning. Hurul långt det är dit, eller dess bestämda läge, känna vi ej, ty vi hafva fdnnit det omöjligt att. kunna lita. på damarernas underrättelser. Bortom eller på andra sidan denna sjö säges bo-en ganska stor och mäktig gren af Dama-l ras; kallad Ozampos: De tala likväl ett helt) och hållet skiljaktigt språk, beskrifvas såsom drifvande åkerbruk, och boende i stora städer och byar. Äfven förfärdiga ; de något obetydligt af jern, hvilken metall de tros: hafva i öfverflöd; Lyckas vi att uppnå Ornabunde (den ofvannämnde sjön) och det låter sig göra, skola vi närmare undersöka detta land. Hvad väg vi sedan skola taga, eller när och huru vi komma att återvända, är en mycket osäker sak. Vi hafva mött åtskilliga missionärer (hörande till det Rhenska missionssällskapet) och funnit dem högst förekonamande, men de hafva alldeles egna åsigter angående vissa ämnen. De hafva gifvit oss många underrättelser och lemnatoss mycket bistånd. För framgången af vår expedition äro de mycket intresserade, emedan de äro angelägne att utsträcka sin mMissionsverksamhet. Pa många ställen af landet, rundtomkring der. vi nu bo, finnes en myckenhet lejon. : Kort efter vår ankomst hit, dödade de på en natt en mulåsna och en Käst; :som blifvit medförde från Cap. Vid ett annat tillfälle, då vi framforo med våra vagnar, blefvo vi anfallne utaf tvenne af dessa farliga vilddjur, men undsluppo oskadade. Under det vi-uppehöllo oss vid -Otjimbiogue (en--missionär-station); brukade de hvarenda natt komma ströfvande tätt intill vårt läger,l och blefvo vi följaktligen ständigt på detförskräckligaste sätt oroade. Småningom blefvol vi likväl, bland så många andra obehagligheter, vande vid dem. Jag undslapp sjelf för ej längesedan.med mycken möda ett lejon. Under det: vi uppehöllo-:oss på ofvannämnda station, kom en kar! en dag och underrättade mig (hr Galton vär för tillfället frånvarande), att ett ganska stort lejon låg i några buskar nära vid. Jag tog några karlar med mig och begaf. mig till stället. Vi började strax. att eftersöka det;och dröjde-det ej länge förrän ett högt rop af vOnkyama, onkyamal, (Lejonet; leionet!) hördes i åtskilliga rigtningar.. Som buskarne voro ganska täta, var jag ejl. så lycklig att då få se det. :Sedermera jagade vi besten fram och tillbaka: flera timmar, men det: höll sig alltid i de tjockaste buskarne och: kunde vi följaktligen ej komma åt att skjuta. Vi höllo just på att uppgifva all vidare förföljelse, då jag händelsevis. passerade några få små och låga buskar. Här upprusade lejonet oförmodadt på några: alnars afstånd ifrån mig och ehuru några buskar voro i vägen, sköt jag likväl. Af det förfärliga rytande, som omedelbart följde, slutade jag att. det blef svårt, om ej dödligt såradt. Jag hade: knappt tid att-kasta mig bakom -en bu: ske (omr den så kunde kallas, ehuru mera liknande en planta), då odjuret vände sig åt det håll, der jag var. Fastän jag ej kunde se mer än svansen, begrep jag af de moln af damm, som det uppjagade i alla rigtningar och af det fortsatta rytandet, att det hvarje ögonblick var tillreds att göra sitt olycksbringande språng. Under den ängsliga väntan, som nu följde, var jag fullkomligt lugn och sansad. Mitt andra skott (jag nyttjade vid tillfället en .dubbelbössa). hade jag: ännu ej afskjutit; Men då jag, kört efter, såg lejo: net sätta sig i rörelse och taga några steg; trodde jag det vara säkrast att skjuta, ehuru jag ännu ej var i stånd att urskilja någon särskild del af odjuret. Om denna kula träffade eller ej, var mig ej möjligt afgöra; men lejonet fick i alla fall fart, hvarunder det passerade mig inom en armslängd. Det måtte hafva varit svårt såradt; ty man såg det åtskilliga gånger, så att säga, släpa kroppen efter sandfältet. Som natten inbröt ansågo vi ej rådligt att vidare förfölja. Det troddes döj: af sina sår kort efteråt. Så slutade min för? sta lejonjagt, som på intet vis har förminskat min håg att göra närmare bekantskap med dessa djur. Vi. ha skjutit några få odjur, men ännu ej kommit till det rätta jagtlandet. ) En del af namaguar-stammen är troligen ett blandningsfolk och kallas kanske derföre af sina allde-js les svarta grannar hvita. fre fbe me nedl rn den Sr TEL An om ff om OR