Ä RA Sara AVINVIILUVIDLL IIvVU NOU STICKET UTA
-loch- damarer. Vid vår ankomst skickade Han
följaktligen sändebud till de förnämsta che-
ferna för att förklara engelska regeringens
väoskapliga afsigter, men utan verkan. : Allt
förtroende till ;hvita män, vari förloradt; da-
marerna-tro oss vara jonkers, - och de andra
Tnamaguarernas omedelbara allierade ansågo
oss som spioner. Hr Galton skref äfven till
Jonker och föreställde honom den. fara han
utsatte. sig för, om han fortsatte sitt. omensk-
liga förfarande, men med ej bättre verkan.
Som hans sålunda fruktade snärare hafva gjort
ondt än godt; beslöt han att personligen be-
I söka Jonker, och detta fägnar jag mig kunna
I säga, -hade en önskad utgång. Han förmådde
IJonker att genast skrifva till engelska guver-
Jnementet på Cap ett: erkännande af -sina o-
förrätter och gifva löfte att i framtiden aldrig
mer plundra damarerna.: . Nämnde Jonker öf-
I vertalade äfven två eller tre andra namaguar-
I chefer att afstå från plundring. . Sedan hr
I Galton varit så till. vida lycklig, försökte han
Jatt sammankalla älla namaguas- och damara-
cheferna till en allmän underhandling; men
fölket är så spridt öfver en så vidsträckt land-
Isträcka (omkring 400 eng. mil) och årstidens
Itorka förorsakar så stora svårigheter för kom-
I munikationen, att en sådan sak sannolikt ej
Ilåter verkställa tig. Likväl ha underhandlin-
I garne bedrifvits så offentligt, och så många
sändebud blifvit skickade åt alla håll med för-
klaring af. afsigten, att. man bör kunna hop-
pas att detta, såvida närvarande tillstånd fort-
far, skall hafva hos damarerna lemnat ett allt-
för stört intryck för att någonsin kunna ut-
plånas, då de blifvit öfvertygade att andra
hvita män finnas än namaguerna), både
mäktigare och fredligare. Vi ämna ganskal
snart att försöka -uppnå en sjö, som säges
finnas någonstädes i nordlig. rigtning. Hurul
långt det är dit, eller dess bestämda läge,
känna vi ej, ty vi hafva fdnnit det omöjligt
att. kunna lita. på damarernas underrättelser.
Bortom eller på andra sidan denna sjö säges
bo-en ganska stor och mäktig gren af Dama-l
ras; kallad Ozampos: De tala likväl ett helt)
och hållet skiljaktigt språk, beskrifvas såsom
drifvande åkerbruk, och boende i stora städer
och byar. Äfven förfärdiga ; de något obe-
tydligt af jern, hvilken metall de tros: hafva i
öfverflöd; Lyckas vi att uppnå Ornabunde
(den ofvannämnde sjön) och det låter sig gö-
ra, skola vi närmare undersöka detta land.
Hvad väg vi sedan skola taga, eller när och
huru vi komma att återvända, är en mycket
osäker sak. Vi hafva mött åtskilliga missio-
närer (hörande till det Rhenska missionssäll-
skapet) och funnit dem högst förekonamande,
men de hafva alldeles egna åsigter angående
vissa ämnen. De hafva gifvit oss många un-
derrättelser och lemnat- oss mycket bistånd.
För framgången af vår expedition äro de myc-
ket intresserade, emedan de äro angelägne att
utsträcka sin mMissionsverksamhet. Pa många
ställen af landet, rundtomkring der. vi nu bo,
finnes en myckenhet lejon. : Kort efter vår an-
komst hit, dödade de på en natt en mulåsna
och en Käst; :som blifvit medförde från Cap.
Vid ett annat tillfälle, då vi framforo med
våra vagnar, blefvo vi anfallne utaf tvenne af
dessa farliga vilddjur, men undsluppo oskadade.
Under det vi-uppehöllo oss vid -Otjimbiogue
(en--missionär-station); brukade de hvarenda
natt komma ströfvande tätt intill vårt läger,l
och blefvo vi följaktligen ständigt på detför-
skräckligaste sätt oroade. Småningom blefvol
vi likväl, bland så många andra obehaglighe-
ter, vande vid dem. Jag undslapp sjelf för
ej längesedan.med mycken möda ett lejon.
Under det: vi uppehöllo-:oss på ofvannämnda
station, kom en kar! en dag och underrättade
mig (hr Galton vär för tillfället frånvarande),
att ett ganska stort lejon låg i några buskar
nära vid. Jag tog några karlar med mig och
begaf. mig till stället. Vi började strax. att
eftersöka det;- och dröjde-det ej länge förrän
ett högt rop af vOnkyama, onkyamal, (Lejo-
net; leionet!) hördes i åtskilliga rigtningar..
Som buskarne voro ganska täta, var jag ejl.
så lycklig att då få se det. :Sedermera jaga-
de vi besten fram och tillbaka: flera timmar,
men det: höll sig alltid i de tjockaste buskar-
ne och: kunde vi följaktligen ej komma åt att
skjuta. Vi höllo just på att uppgifva all vi-
dare förföljelse, då jag händelsevis. passerade
några få små och låga buskar. - Här uppru-
sade lejonet oförmodadt på några: alnars af-
stånd ifrån mig och ehuru några buskar voro
i vägen, sköt jag likväl. - Af det förfärliga
rytande, som omedelbart - följde, slutade jag
att. det blef svårt, om ej dödligt såradt. Jag
hade: knappt tid att-kasta mig bakom -en bu:
ske (omr den - så kunde - kallas, ehuru mera
liknande en planta), då odjuret vände sig åt
det håll, der jag var. Fastän jag ej kunde
se mer än svansen, begrep jag af de moln af
damm, som det uppjagade i alla rigtningar
och af det fortsatta rytandet, att det hvarje
ögonblick var tillreds att göra sitt olycks-
bringande språng. Under den ängsliga vän-
tan, som nu följde, var jag fullkomligt lugn
och sansad. Mitt andra skott (jag nyttjade
vid tillfället en .dubbelbössa). hade jag: ännu
ej afskjutit; Men då jag, kört efter, såg lejo:
net sätta sig i rörelse och taga några steg;
trodde jag det vara säkrast att skjuta, ehuru
jag ännu ej var i stånd att urskilja någon sär-
skild del af odjuret. Om denna kula träffade
eller ej, var mig ej möjligt afgöra; men lejo-
net fick i alla fall fart, hvarunder det passe-
rade mig inom en armslängd. Det måtte
hafva varit svårt såradt; ty man såg det åt-
skilliga gånger, så att säga, släpa kroppen ef-
ter sandfältet. Som natten inbröt ansågo vi
ej rådligt att vidare förfölja. Det troddes döj:
af sina sår kort efteråt. Så slutade min för?
sta lejonjagt, som på intet vis har förminskat
min håg att göra närmare bekantskap med
dessa djur. - Vi. ha skjutit några få odjur,
men ännu ej kommit till det rätta jagtlandet.
) En del af namaguar-stammen är troligen ett bland-
ningsfolk och kallas kanske derföre af sina allde-js
les svarta grannar hvita.
fre fbe me nedl rn den Sr
TEL An om ff om OR