har ett par personer, som kalla hvarandra för
Manon och Desgrieux. Nu blir vår goda pro-
fessor alldeles yr i hufvudet. Hvad, ropar
han, ni båda, hjelten och bjeltinnaniPrevosts
novell; är ni då icke heller döda; jag måste
Föra eder bekantskap. Så sker det också med
deras begifvande; vid närmare betraktande vi-
sar det sig att Manon och Desgrieux icke äro
gifta, och icke hafva något bestämdt för sig,
och på Mustels förslag besluta de att resa
med honom till Braunschweig och göra be-
kantskap med Paul och Virginie. De gifva
sig på vägen och blifva vid-sin framkomst
förträffligt mottagna af Paul och Virginie, ett
högst aktningsvärdt, lyckligt och sedigt äkta
par, med mänga panter af ömsesidig tillgif-
venhet lekande omkring sina knän. Under
tiden gör Mustel några mils resa, för att upp-
söka herr Goethe, som bodde der i nejden,
en ung man af stor talent, men ännu icke
mycket känd för verlden. Och hvem skulle
Mastel möta i skaldens arbetsrum, om ej unga
herr: Werther, stackars liten, som kommit till
Goethe för att beklaga sig öfver Charlottes
hårdhjertenhet.- Goethe ger sig i sanital med
Mustel, men då denne berättar om sin be-
Kkantskap med detvenne romanhjelteparen, blir
poeten häpen; skakar hufvudet och anar oråd.
Och han har rätt; ty den lättsinnige Desgrieux
känner en inom sig upplågande passion för
Virginie; och Manon kan knappt dölja en upp-
växande böjelse för Paul; ingendera af dessa
böjelser-blir naturligtvis besvarad, Så, efter
åtskilliga äfyentyr, händer det en vacker dag,
att Man beger sig bort, och Desgrieux skju-
FARA
gö oh