ket ändamål redan 1 million doll. skulle var
samlad. En ganska allvarsam omständighe
är, att högst betydliga förråder af vapen oci
krigsmunition blifvit uppköpta i Sydcarolin
på statens vägnar.
Landtibruk.
Om koksaltets användande i landtbruket.
Nyttan: af koksaltets användande ilandtbru
ket, vare sig såsom gödning för vexteria, el
jer såsom foder för djuren, har varit : föremå
för många tvister och i sednare tider — äf
ven för vetenskapliga undersökningar. I Eng
land har man: häråt egnät mycken uppmärk
samhet, sedan längre tid tillbaka, och i Frank.
rike har regeringen föranledt grundliga forsk
ningar i detta ämne, samt för vid pass 2:nt
år sedan - utfärdat - ett cirkulär för att fäst:
landtbrukarnes uppmärksamhet så väl å vig
ten af att häröfver anställa försök, som å de
icke obetydliga svårigheter, hvilka dessa för-
sök voro underkastade. Detta cirkulär har.
jemte åtskilliga vetenskapliga iakttagelser 1ö-
rande ämnet, blifvit meddeladt af hr L. Svan-
derg utilandtbruksakademiens handlingar (Del.
IX sid: 81). Vi skola här försöka att gifvc
en gammanträngd öfversigt af denna frågas
närvarande praktiska ståndpunkt.
Koksaltet ingår såsom en väsendtlig be-
ståndsdel såväl i sammansättningen af alla
våra odlade vexter, som af husdjurens hela
organism, och det får ej saknas i jorden el-
ler i fodret om grödorna skola vexa och dju-
ren trifvas. Men naturen har ej underlåtit att
sörja för uppfyllandet af detta behof. All
jord, som bär odlade grödor, innehåller kok-
salt, och -vexterna hemta derur sitt behof. Den
mängd af koksalt, som jorden behöfver inne-
hålla för att dermed förse de vexter som på
henne odlas eller frivilligt vexa, är dock gan-
ska ringa, och uppskattas vanligen till en tu-
sendedel af jordens vigt. Stora qvantiteter salt
i jorden verka deremot förstörande på vege-
tationen, och det är en följd häraf, att påfö-
randet af salt såsom gödning stundom kan
verka nyttigt, men stundom äfven skadligt. I
länder omgifna af haf, såsom England, föres
det stänk af hafsvatten som vid stormar upp-
kommer, genom vindens: verkan öfver landet,
och Modden har beräknat att den qvantitet
regn, som på ett år faller vid Penicuick, med-
förer 600 skälpund salt på en acre (— 26
kappland): Detta skulle kunna göra åkern
alldeles ofruktbar, om ej starka slagregn bort-
tvättade mera salt än de medföra. I trakter
aflägsna från hafvet verkar deremot påföran-
det af salt oftast välgörande på jorden: —
saltets dyrhet är: deremot ett af de största hin-
dren för dess användaudesåsom gödning, och
i vårt land synes något bruk deraf för sådant
ändamål föga kunna komma 1 frågas
Vida mera förtjent af uppmärksamhet är sal-
tet såsom en beståndsdel af kreaturens utfo-
dring, och så stark har öfvertygelsen om dess
nödvändighet för busdjuren varit, att t. ex. i
Preussen landtbrukaren är genom lag förbun-
den att köpa så mycket salt från statens sa-
liner, som svarar mot det antal kreatur, hvil-
ket vid egendomen underhålles. Att salt är
en alldeles nödvändig beståndsdel af kreatu-
rens föda kan ej förnekas. Men allt det fo-
der som kreaturen vanligen erhålla, äfvensom
BR på beten och ängar, innehåller koksalt.
an har beräknat att en större oxe, i och med
det gräs han på betet förtär, dagligen erhål-
ler omkring 10 lod salt. Detta är dock i Eng-
land, och det är troligt att denna qvantitet är
betydligt mindre i de länder, der jorden icke
är så rikt försedd med salt, som i nämnde
land. Man här velat hemta ett bevis för nyt-
tan af att särskildt gifva djuren salt, af den
begärlighet hvarmed de förtära det; men detta
kan så mycket mindre vara bevisande, som
erfarenheten ofta visat menliga följder af att
låta djuren förtära så mycket salt da önska.
Frågan kan endast utredas genom kompara-
tiva praktiska försök. z
Sådana hafva ock blifvit verkställda, ehuru
ej alltid med tillräcklig noggrannhet. Bland
antalet af sorgfälligt utförda försök måste vi
utan tvifvel räkna Boussingaults. Han delade
ett antal qvigor i tvenne hopar eller flockar,
hvilka i 44 dagar erhöllo samma slags foder
i samma qvantitet, under det att den ena floc-
ken tillika erhöll en daglig ration salt, menl
den andra icke något deraf. Vid försökets
slut hade båda flockarne tilltagit lika i vigt,
och voro — så vidt som kunde utrönas —
vid lika god helsa. Mot Boussingaults för-
sök har Johnston anmärkt, att deraf icke föl-
jer, att ej saltet kunde hafva gifvit ett bättre
resultat med andra foderämnen, än de som an-
vändes; och Svanberg har erinrat, att saltets nte-
blifna verkan kan hafva sin orsak deri, attl
djuren ej fingo äta så mycket de ville, ty om
saltets verkan skulle vara att öka djurens ap-
tit, och sätta dem i stånd att på samma tidl
förtära och assimilera mera foder, samt deri-
genom gifva större afkastning, så vore detta
en sak af stor vigt för mången boskapsskötare.
Andra forskare hafva också vid kompara-!
tiva gödningsförsök funnit att de djur, som er-.
höllo salt, tilltogo på en månads. tid 5 pro-)!
cent i vigt mera än de som deraf voro isak- ll
nad. ;
q
1
Bland -de i sednare tider verkställda försök,
synas de af herrar de Behague och Baudement
verkställda ) förtjena mycken uppmärksam-
het. De anställdes med trenne kor af Dur-
ham-Charolais halfblod; alla unga djur, Kvil-
At TR on rn
) Annales naronomigues. Aenat. 1851. n. 120.