dess öfverbefäl nu gjort; aldrig nar I ScHHSte HItb
vid någon revolution, så klart framträdt hela orimlig-
heten af militärens inblandning i nationernas inre an-
geligenheter.
Då man erinrar sig att det var Ludvig Napoleonlho
sjelf, som genom sina ministrars förslag lat inskränka
folkets allmänna valrätt; att hans sednare proposition
om återställandet af denna valrätt pätagligen var i
personlig afsigt att bereda sig et: äterral, som på
goda skäl var förbjudet i den grundlag, ban och hvarjel a
fransman besvurit; att då nationaförsamlingen väg-
rade att bifalla detta hang förslag, han egde till pligt
att atvakta denna församlings omväljande, alltid med
rätt att undertiden upplysa folket om vädorna at den
skedda förändringen i vallagen och behotvet att äter-
ställa valråttens helgd; samt slutligen, att detta för-
samlingens afslag, genomdrifvet med en ringa plura
litet, alldeles icke hindrade honom, att genom ett nytt
modifieradt förslag äter göra frågan till föremål för
ett lagenligt afgörande; sä mäste man förvånas öfver,
att en samling af generaler och officerare, i spetsen
för franska soldater, kunnat ett ögonblick tveka om sin
pligt att vara neutrale, under de begge statsmakter-
nas tvister, och med häpnad måste man läsa berät:
telsen, att de på 3000 medborgares lik kunnat: viljali
bidraga till en ätgärd, som ytterst icke kan äsyftalsk
annat än att sätta den kejsarkrona, som för läng tid
gjort Europas och Frankrikes olycka, på dens huf
vud, hvars axlar endast synas egnade att bära narr-
käpan.
Betraktelsen af de:ta skädespel synes böra lära verl-
den, att krigsmannen icke har att blanda sig i stats-
mak ernas ömsesidiga förhällanden, eiler i medbor-
garnes inre opinionsstrider. Lika litet Parisergarni-
sonen hade rätt att lyda nationalförsamlingen, om den Fö
skulle försökt att hindra presidenten i hans lagliga
maktutöfning, eller att låta häkta och landsförvisa
honom, lika litet hade denna garnison att biträda pre- Y
sidenten vid besättandet af församlingens lokal, eller
att försvara hans åtgärd att häkta eller proskriberas
representanter och enskilde medborgare. Den hade
att vara passiv; och då skulle intet väld ä nägondera
sidan lyekats. Frankrike, missnöjdt med nationalför-
samlingen hksom med sitt misslyckade presidentval,
skulle hafva lugnt sökt att vid nya val rätta sina
misstag; och fred och lugn oeh en bättre framtid
skulle blifvit dess och Europas lott Hvad för öden
de nu gå emet, kan troligen inger dödlig förutskäda.
Men hvad man kan med visshet inse, det är, attlvc
denna fräga, om blinda lydnadens oförenlighet med ett
representativt och konstitutionelt statsskick, mäste blifva
föremål för hela verldens betraktelser; och att i alla
samhällen, som vilja hafva laglig drdning oeh säker-
het, militärens ställning till statsmakterna mäste på
det sätt bestämmas, att ingendera mä kunna anlitals
dess biträde till omstörtande af den statsförfattning,
som folket genom sina ombud en gäng gifvit sig; sä
ledes hvarje förändring deri endast försiggå på den
allmänna öfvertygelsens lugna väg.s
Vi instämma med artikelförfattaren och anse
det både nyttigt och nödigt att man framhål-
ler det absurda af den satsen, att ett stort
antal samhällsmedlemmar i ett land skall gö-
ras till blinda redskap åt en enda godtycklig
vilja, med förbindelse att för lydnaden åt den-
na vilja uppoffra, om den befallandes nyckl
så behagar, allt hvad pligt, heder samvete, lt
borgerlig och Guds lag annars föreskrifver. I!
Icke dess mindre frukta vi att alla protester
tillsvidare ingenting uträtta. Sedan den poli-
tiska ställningen i Europa blifvit sådan, att
några oenigheter mellan kabinetterna d. Vv. 8.
mellan regeringarna i de serskilda staterna
nu mera icke existera och all krigaremakt
emot utländska fiender följaktligen i det när-
maste vore öfverflödig, men de fleste regeran-
--de personer och deras dynastier i det stället
betrakta sina egna folk såsom fiender, och
sträfva att bibehålla och utvidga militärmak-
ten endast för folkens underkufvande, måstel
de för sådant ändamål jemväl framför allt an-
nat söka att göra denna makt till en från det
öfriga folket isolerad kast. Men då soldaterna
i sjelfva verket äro barn af samma land och
samma folk, mot hvars sjelfständighet militär-
makten skall riktas, så är det äfven klart, att
en sådan isolering ej kan gå för sig utan att!
såsom hjelpmedel dertill anlita dels den blinda
lydnaden och dels de mest tyranniska lagar
särskildt för denna kast, enbgt hvilka det
minsta försök att afvika från denna blinda
lydnad, under namn af subordinationsbrott
straffas med döden, och gemenskaper af ar-
måen sålunda i detta afseende är i en vida
mer fruktansvärd belägenhet än sjelfva neger-
slafven. Det hörer utan tvifvel till menniskor
pas stora menlöshet och att fördraga allt hvar-
vid man hunnit vänja sig, att man ännu så
föga öppnat ögonen för sistnämnde sanning,
som likväl är så påtaglig och icke kan be-
stridas.
Jemväl från en annan af de nämnda artik-
larne i Budbäraren, kallad Samhällenas rädd-
ningsplanka, meddela vi här ett utdrag. För-
fattaren prisar lyckan af monarkierna med Guds
nåde och ntlåter sig deremot om fasan af re-
ubliken, men hemställer derjemte huru myc
et ändå lyckligare ett folk skulle vara om
det hade två konungar i stället för en:
Dä man är genomträngd af öfvertygelsen om säll-
heten att. regeras af en, och att få egna sin under-
däniga vördnad ät en dynasti: huru mycket sällare
skulle det ej vara om dessa ätminstone fördubblades!
Fyra ögon se ju alltid mera än två, och följaktligen
skulle två konungar kunna bättre styra land och folk
än blott en enda. Och hvilken styrka och glans
skulle det ej bereda ät staterna!
Om man för exempels skull tillämpade denna
grundsats på vär tids regerande allrernädigastejkonunga-
hus, så kunde det ena manliga majestetet taga det
liberala partiet under sitt höga beskydd, och det an-
dra det konservativa. Begge partierna blefvo dä
belåtna. Närvaron på nyårsfesten af tvänne drottnin-
gar och tvänne enkedrottningar skulle otroligt förhöja
festernas glans, och ätta dansande prinsar, i stället
för fyra, skulle för lifstiden lyckliggöra lika mänga
af den höga bourgeoisiens fruar och döttrar. Och
vid de stora lustlägren behöfde man ej förut uppgöra,
huru korpserna skulle manövrera, sä att den befäl-
bafvande. fursten mätte behålla fältet; ty när. begge
de stridande armberna fingo hvar sin kronprins till
chef, blef alltid och i alla händelser H. K.H. Krob-
prinsen segervinnare.
Att civillistor och appanager också blefro duble-
rade, betyder ingenting. Fördelade på en hel na-
tion — och en nation af det stolta slaget — äro ett
par millioner mer eller mindre en smäsak. Hufvud-
saken är den trygghet och fröjd, som två konungar,
med ty ätföljande gemäler och dynastier, skulle till-
skynda de trogna undersätarne.
Dessas hela lefnad blefve då en oaforuten kedja
af omvexlande fester -och skädespel utam betalning,
i ersättning för de ökade utgifterna till de dubbla
regenthusens underhåll. Tänk bara hvilken ofantlig
myckenhet ceremonier, uppstiganden på thronen, ned-
stiganden i grafven, kröningar, kongl, likbegängelser
och dop! Och hvilket lif det skulle bereda handeln
med modsaker, ömsom till sorg och gala!s
Vi tro oss med fullt skäl kunna säga, att
den läsande allmänheten ej skall göra någon
förlust på ett försök att prenumerera på de
nu annonserade första 16 numrorna af:Bud-
bäraren.