dess öfverbefäl nu gjort; aldrig nar I ScHHSte HItb vid någon revolution, så klart framträdt hela orimligheten af militärens inblandning i nationernas inre angeligenheter. Då man erinrar sig att det var Ludvig Napoleonlho sjelf, som genom sina ministrars förslag lat inskränka folkets allmänna valrätt; att hans sednare proposition om återställandet af denna valrätt pätagligen var i personlig afsigt att bereda sig et: äterral, som på goda skäl var förbjudet i den grundlag, ban och hvarjel a fransman besvurit; att då nationaförsamlingen vägrade att bifalla detta hang förslag, han egde till pligt att atvakta denna församlings omväljande, alltid med rätt att undertiden upplysa folket om vädorna at den skedda förändringen i vallagen och behotvet att äterställa valråttens helgd; samt slutligen, att detta församlingens afslag, genomdrifvet med en ringa plura litet, alldeles icke hindrade honom, att genom ett nytt modifieradt förslag äter göra frågan till föremål för ett lagenligt afgörande; sä mäste man förvånas öfver, att en samling af generaler och officerare, i spetsen för franska soldater, kunnat ett ögonblick tveka om sin pligt att vara neutrale, under de begge statsmakternas tvister, och med häpnad måste man läsa berät: telsen, att de på 3000 medborgares lik kunnat: viljali bidraga till en ätgärd, som ytterst icke kan äsyftalsk annat än att sätta den kejsarkrona, som för läng tid gjort Europas och Frankrikes olycka, på dens huf vud, hvars axlar endast synas egnade att bära narrkäpan. Betraktelsen af de:ta skädespel synes böra lära verlden, att krigsmannen icke har att blanda sig i statsmak ernas ömsesidiga förhällanden, eiler i medborgarnes inre opinionsstrider. Lika litet Parisergarnisonen hade rätt att lyda nationalförsamlingen, om den Fö skulle försökt att hindra presidenten i hans lagliga maktutöfning, eller att låta häkta och landsförvisa honom, lika litet hade denna garnison att biträda preY sidenten vid besättandet af församlingens lokal, eller att försvara hans åtgärd att häkta eller proskriberas representanter och enskilde medborgare. Den hade att vara passiv; och då skulle intet väld ä nägondera sidan lyekats. Frankrike, missnöjdt med nationalförsamlingen hksom med sitt misslyckade presidentval, skulle hafva lugnt sökt att vid nya val rätta sina misstag; och fred och lugn oeh en bättre framtid skulle blifvit dess och Europas lott Hvad för öden de nu gå emet, kan troligen inger dödlig förutskäda. Men hvad man kan med visshet inse, det är, attlvc denna fräga, om blinda lydnadens oförenlighet med ett representativt och konstitutionelt statsskick, mäste blifva föremål för hela verldens betraktelser; och att i alla samhällen, som vilja hafva laglig drdning oeh säkerhet, militärens ställning till statsmakterna mäste på det sätt bestämmas, att ingendera mä kunna anlitals dess biträde till omstörtande af den statsförfattning, som folket genom sina ombud en gäng gifvit sig; sä ledes hvarje förändring deri endast försiggå på den allmänna öfvertygelsens lugna väg.s Vi instämma med artikelförfattaren och anse det både nyttigt och nödigt att man framhåller det absurda af den satsen, att ett stort antal samhällsmedlemmar i ett land skall göras till blinda redskap åt en enda godtycklig vilja, med förbindelse att för lydnaden åt denna vilja uppoffra, om den befallandes nyckl så behagar, allt hvad pligt, heder samvete, lt borgerlig och Guds lag annars föreskrifver. I! Icke dess mindre frukta vi att alla protester tillsvidare ingenting uträtta. Sedan den politiska ställningen i Europa blifvit sådan, att några oenigheter mellan kabinetterna d. Vv. 8. mellan regeringarna i de serskilda staterna nu mera icke existera och all krigaremakt emot utländska fiender följaktligen i det närmaste vore öfverflödig, men de fleste regeran--de personer och deras dynastier i det stället betrakta sina egna folk såsom fiender, och sträfva att bibehålla och utvidga militärmakten endast för folkens underkufvande, måstel de för sådant ändamål jemväl framför allt annat söka att göra denna makt till en från det öfriga folket isolerad kast. Men då soldaterna i sjelfva verket äro barn af samma land och samma folk, mot hvars sjelfständighet militärmakten skall riktas, så är det äfven klart, att en sådan isolering ej kan gå för sig utan att! såsom hjelpmedel dertill anlita dels den blinda lydnaden och dels de mest tyranniska lagar särskildt för denna kast, enbgt hvilka det minsta försök att afvika från denna blinda lydnad, under namn af subordinationsbrott straffas med döden, och gemenskaper af armåen sålunda i detta afseende är i en vida mer fruktansvärd belägenhet än sjelfva negerslafven. Det hörer utan tvifvel till menniskor pas stora menlöshet och att fördraga allt hvarvid man hunnit vänja sig, att man ännu så föga öppnat ögonen för sistnämnde sanning, som likväl är så påtaglig och icke kan bestridas. Jemväl från en annan af de nämnda artiklarne i Budbäraren, kallad Samhällenas räddningsplanka, meddela vi här ett utdrag. Författaren prisar lyckan af monarkierna med Guds nåde och ntlåter sig deremot om fasan af reubliken, men hemställer derjemte huru myc et ändå lyckligare ett folk skulle vara om det hade två konungar i stället för en: Dä man är genomträngd af öfvertygelsen om sällheten att. regeras af en, och att få egna sin underdäniga vördnad ät en dynasti: huru mycket sällare skulle det ej vara om dessa ätminstone fördubblades! Fyra ögon se ju alltid mera än två, och följaktligen skulle två konungar kunna bättre styra land och folk än blott en enda. Och hvilken styrka och glans skulle det ej bereda ät staterna! Om man för exempels skull tillämpade denna grundsats på vär tids regerande allrernädigastejkonungahus, så kunde det ena manliga majestetet taga det liberala partiet under sitt höga beskydd, och det andra det konservativa. Begge partierna blefvo dä belåtna. Närvaron på nyårsfesten af tvänne drottningar och tvänne enkedrottningar skulle otroligt förhöja festernas glans, och ätta dansande prinsar, i stället för fyra, skulle för lifstiden lyckliggöra lika mänga af den höga bourgeoisiens fruar och döttrar. Och vid de stora lustlägren behöfde man ej förut uppgöra, huru korpserna skulle manövrera, sä att den befälbafvande. fursten mätte behålla fältet; ty när. begge de stridande armberna fingo hvar sin kronprins till chef, blef alltid och i alla händelser H. K.H. Krobprinsen segervinnare. Att civillistor och appanager också blefro dublerade, betyder ingenting. Fördelade på en hel nation — och en nation af det stolta slaget — äro ett par millioner mer eller mindre en smäsak. Hufvudsaken är den trygghet och fröjd, som två konungar, med ty ätföljande gemäler och dynastier, skulle tillskynda de trogna undersätarne. Dessas hela lefnad blefve då en oaforuten kedja af omvexlande fester -och skädespel utam betalning, i ersättning för de ökade utgifterna till de dubbla regenthusens underhåll. Tänk bara hvilken ofantlig myckenhet ceremonier, uppstiganden på thronen, nedstiganden i grafven, kröningar, kongl, likbegängelser och dop! Och hvilket lif det skulle bereda handeln med modsaker, ömsom till sorg och gala!s Vi tro oss med fullt skäl kunna säga, att den läsande allmänheten ej skall göra någon förlust på ett försök att prenumerera på de nu annonserade första 16 numrorna af:Budbäraren.