dande mot yttrandet i företalet, att tekniska
svårigheter undvikits. Hr M. har här för-
falskat företalet; der ordas nemligen om öf-
verdrifna tekniska svårigheter, och till sådane
kan ett nona- eller decimagrepp ej hänföras;
ifvensom han ej låtsat märka utgifvarens för-
klaring, att all egentlig instruktiv beräkning
åsidosatts., hvilken upplyser att verket ej är
ämnadt för barn, af hvilka decimagrepp icke
kunna fordras. — Vid anmärkningen rörande
den felande dominantbasen (n:o 11, takt 3)
har hr M. förbisett att den egentliga basstäm-
man ej deltager i denna takt, utan först in-
träder uti den följande hvilket gör hans sak-
nade dominantbas obehöflig. — Hvad de i
n:o 12 anmärkta qvinterna vidkommer, skall
säkert hvarje elev vid musikaliska akademien
kunna upplysa, att sådane qvinter på goda
skäl ej äro förbjudna och ständigt förekomma,
äfven hos klassikerna: den ena qvinten är
nemligen en genomgående not at kort valör,
och sälunda utgöres progressionen ej aftven-
ne qvinter, utan af en sext och en qvint. —
N:o 16, hvarvid äfven en qvint-anmärkning
gjorts, är, enligt företalet, ej harmoniserad at
utgifvaren, som i det väsendtliga bibehållit
dess ursprungliga sättning. För öfrigt kan hr
M. hos sjelfva Mozart finna sådane qvinter i
mängd. — Vid n:o 26 (takt 5) anmärkes att
dominantseptiman går uppåt. Ettnärmare be-
traktande af detta ställe skall upplysa br M.
om att här ingen septima finnes uch ej helle!
förstås derunder. Ackordet är nemligen ej en
omvändning af dominantharmonien, utan af
treklangen på mollskalans sjunde ton, och o-
kunnigheten om dess egenskaper och behand:
ling är hos en musikalisk kritiker föga på sin
plats.
Dessa vederläggningar af hr M:s anmärk-
ningar mot harmonierna i nämnde verk grun-
da sig ej på olika versioner, ej på olika upp-
fattning, utan på positiva principer, hvilka ic:
ke ens för någon dilettant med måttlig har-
monisk bildning äro obekante. Vi vilja emel-
lertid ej tyda hr M:s misstag till det värsta:
måhända hafva de sin grund uti det öfver-
drifna tjenstenit, som ej är ovanligt hos ny-
börjande recensenter; möjligen har ock det if-
riga studerandet af Haydn, Mozart och Beet-
hoven, som ej tillåtit honom genomse den
aya dansmusiken, äfven konfunderat hans
granskning af folkmelodierna:. —Uu—