dande mot yttrandet i företalet, att tekniska svårigheter undvikits. Hr M. har här förfalskat företalet; der ordas nemligen om öfverdrifna tekniska svårigheter, och till sådane kan ett nonaeller decimagrepp ej hänföras; ifvensom han ej låtsat märka utgifvarens förklaring, att all egentlig instruktiv beräkning åsidosatts., hvilken upplyser att verket ej är ämnadt för barn, af hvilka decimagrepp icke kunna fordras. — Vid anmärkningen rörande den felande dominantbasen (n:o 11, takt 3) har hr M. förbisett att den egentliga basstämman ej deltager i denna takt, utan först inträder uti den följande hvilket gör hans saknade dominantbas obehöflig. — Hvad de i n:o 12 anmärkta qvinterna vidkommer, skall säkert hvarje elev vid musikaliska akademien kunna upplysa, att sådane qvinter på goda skäl ej äro förbjudna och ständigt förekomma, äfven hos klassikerna: den ena qvinten är nemligen en genomgående not at kort valör, och sälunda utgöres progressionen ej aftvenne qvinter, utan af en sext och en qvint. — N:o 16, hvarvid äfven en qvint-anmärkning gjorts, är, enligt företalet, ej harmoniserad at utgifvaren, som i det väsendtliga bibehållit dess ursprungliga sättning. För öfrigt kan hr M. hos sjelfva Mozart finna sådane qvinter i mängd. — Vid n:o 26 (takt 5) anmärkes att dominantseptiman går uppåt. Ettnärmare betraktande af detta ställe skall upplysa br M. om att här ingen septima finnes uch ej helle! förstås derunder. Ackordet är nemligen ej en omvändning af dominantharmonien, utan af treklangen på mollskalans sjunde ton, och okunnigheten om dess egenskaper och behand: ling är hos en musikalisk kritiker föga på sin plats. Dessa vederläggningar af hr M:s anmärkningar mot harmonierna i nämnde verk grunda sig ej på olika versioner, ej på olika uppfattning, utan på positiva principer, hvilka ic: ke ens för någon dilettant med måttlig harmonisk bildning äro obekante. Vi vilja emellertid ej tyda hr M:s misstag till det värsta: måhända hafva de sin grund uti det öfverdrifna tjenstenit, som ej är ovanligt hos nybörjande recensenter; möjligen har ock det ifriga studerandet af Haydn, Mozart och Beethoven, som ej tillåtit honom genomse den aya dansmusiken, äfven konfunderat hans granskning af folkmelodierna:. —Uu—