Maria kom, blek som döden. Ni reser. hör jag, yttrade hon, för att icke mera återkomma ... ni skall glömma 0ss ... Rösten svek henne. xAldrig, aldrig, Maria!s sade jag, oförmögen att längre kufva min djupa, oändlige smärta; jag skall evigt minnas och bedja Gud för er.o Låt icke gossarne se att vi finna skiljsmessan alltför påkostande,, inföll modren mec en röst,, som hon förgäfves sökte göra lugt och fasst; då blir det en jemmer utan al: ända. — Afsked bör man alltid göra korta. Tack, tzack, Widen, för allt hvad ni varit för oss! Gud vare med er, så visst som vi önska det!b Jag slet mig derifrån, och såg Maria falla halft vanmöktig till modrens bröst. Mina känslor då vill jag ej mera påminna mig. Ett år sednare var hon Strelings brud ..-. ett till ... och hon blef dödens. En sons födelse, som dock blott några timmar öfverlefde sin mor, kostade henne lifvet. Bergmistarn sjelf underrättade mig derom och tillade på slutet i sitt bref: Vi skiljde henne från er, mn vän, men Guti tog henne bort från oss alla och har nu i dubbelt mått låtit oss erfara den smärta vi gjorde er — visserligen icke afnågon dålig anledning, men dock som det tyckes helt och hållet förgäfves, då hennes cagar så snart voro räknade. När förmå vi se och veta huru våra önskningar och planer skola slå ut? Förlät oss er sorg och bed för edra plågare, min vän; de hafva nu troligen större behof af tröst än nil... : Jag for dit och lyckades för första gången gjuta några hugsvalelsens ord i bedröfvade hjertan. Vi blandade våra tirar och kände att vi voro närmare fistade vid hvarandra än förr — en gemensam sorg är ett starkt föreningsband. äDen gamle bergmästaren, som troget bålli sitt löfte att hjelpa och bistå mig i allt hvad han kunnat, lefver ännu, och det är äfver hans förord jag har att tacka för grufpredikantssysslan vid Bergö, som jag bordt till träda 1 vår, om icke — döden kommit emellan. Tjugofyra år gammal blef jag prest och or dinerad till biträde åt pastor i —s—, der jag omfattades med samma välvilja som Jag föru fått röna. .